Ska det vara så?

Fikade igår med Mössan, och hon berättade om sin senaste förälskelse. Som vanligt hade tjejen visat sig vara emotionellt handikappad, labil och tillknäppt, och Mössan hade blivit rånobbad igen. Hur flatvärlden kan låta bli att kyssa hennes fötter är för mig obegripligt, men då glömmer jag smidigt att jag har varit en av de tjejer som tackade nej, och att jag gjorde rätt. Men hon som söker så aktivt, som vågar kasta sig ut, som är snygg och smart och rolig och har koll på sitt liv... snart måste det bli jackpot. Rent statistiskt sett så måste det vara hennes tur väldigt snart.

Jag sitter där mitt emot Mössan, och jag suckar tungt inombords. Jag har varit i homovärlden i ca tio år nu, och jag har sett väldigt få intressanta lesbiska relationer. Antingen så är de destruktiva på något sätt, med mycket bråk/otrohet/svartsjuka, som inte sällan har att göra med tjejernas egna psykiska problem, eller så har de avstannat och framstår som direkt tråkiga. Man har bytt kåthet mot tillgivenhet och de romantiska upptågen mot skogspromenader med hundarna. Min egen historia kantas av den första kategorin och har aldrig ens fått chansen att avstanna innan de har urartat totalt.
Det lesbiska livet känns helt enkelt inte särskilt attraktivt just nu, även om tjejerna är precis lika attraktiva som vanligt. För att vara banal: Det lesbiska livet känns inte kul, inte roligt, inte spännande. Inte just nu. Och jag saknar det inte. Som vanligt saknar jag positiva förebilder. Jag önskar jag kände en stor och stark butch som drog runt på sin Harley och slätade över brudar och bara var tuff och välmående och vid sina sinnens fulla bruk.