Je suis une stekare.

Då har man alltså avverkat ens livs första charter. Nu hade vi visserligen ansträngt oss för att hitta nåt som var så lite charter som möjligt, men ändock: charter. Och det var långt över förväntan. Hotellet var vackert, utsikten var otrolig, ön var charmig och inte alls särskilt turistig, vattnet var turkosblått och kristallklart, fiskarna var nyfikna, tomaterna var sjukt goda och grekerna var snälla. 35-40 grader i luften, 25 grader i vattnet. Hade med mig massor av kläder men gick oftast inte i mer än bikini och en tunn tunn ärmlös linneskjorta. Vi hade planerat att dricka paraplydrinkar men det var för varmt för alkohol. Istället hävde vi i oss cola, som vi brukar på våra resor.

Trots att vi skakade på huvudet och rynkade våra ögonbryn så hamnade vi på en grekisk afton, och blev mycket förvånade när vi helt plötsligt, tillsammans med några grekiska dansare, dansade grekisk folkdans inför hela hotellet och hade hur kul som helst. Under veckans gång pratade vi om att hålla ett öppet sinne, testa saker man egentligen anser "inte vara ens grej", säga ja till livet, som min vän så dramatiskt beskriver det. Och den kvällen blev ett praktexempel på hur två aviga cyniker kunde förvandlas till två tindrande, gapskrattande livsbejakare.

En dag gav vi oss ut på en stor segelbåt och spenderade en sagolik dag med att kryssa mellan öarna, snorkla, besöka små byar, äta god mat, jobba på brännan. För jag har faktiskt en bränna. Inte en röd, en brun. Ett smärre mirakel. Kanske inte nåt att skriva till påven om, men jag ska nog ändå berätta det för min bekant Diakonen.

Allt som allt, en fin resa. Blir det charter igen? Mjo. Det kan det bli. Men det får nog dröja ett tag, och kanske att fem dagar räcker. Sista dagen klättrade vi lite på väggarna, vana som vi är att åka på såna semestrar som man sen behöver vila upp sig ifrån. Ändå är det så, att när jag nu är tillbaka på jobbet, så vill jag bara bada, sola, äta god mat och sova. Charterdjävulen har ännu sina klor i mig.