Grottfolket

Tillbaka från vildmarken. Jag är inte direkt nån naturmupp, men det är nåt särskilt med att på morgonen åla sig ut ur tältet och mötas av ett bombastiskt landskap som är helt orört av människan, högt uppe på en fjälltopp. Inte någon bebyggelse i sikte, inga vägar, inte ens en sketen jävla stig. Ja, förutom renstigarna förstås. Efter 24 timmar på tåg och en halvtimmes båttur var vi på plats. Eller ja, vi var i rätt landskap, nu skulle vi bara ta oss till den första grottan. Det var lite av ett helvete att ta sig dit, brant uppförs i kilometer efter kilometer, med 35 kg packning och ett kompakt moln av insekter runt kroppen. Även utan kringproblemen har jag insett att vandring inte är min grej. Verkligen inte min grej. Grottklättring däremot, det är definitivt min grej, och svenska grottor ligger nästan alltid oländigt till. Antingen får jag lära mig att gilla vandring, eller så får jag börja använda mig av helikopter. Värt pengarna? Kanske ändå lite tveksamt.

När jag under resans gång har träffat folk och berättat om grottorna så har jag mötts av noll förståelse, samt en viss fascination. Folk har undrat varför i hela friden man väljer att lägga sin lediga tid på att åla sig ner i trånga, kalla, blöta och mörka hål. På tåget dit delade jag kupé med fem förtjusande medelålders damer, och en av dem tittade på mig med glittrande ögon och kallade mig "extrem". Det känns inte ett dugg extremt. Jag försökte förklara, visa kartor, bilder, berätta hur det känns. Något om fascinationen för en parallell värld, underjordiska gångar, det solida och sterila... och samtidigt ett sätt att lära känna sig själv, se vad man går för.
"Kan jag klättra över den här djupa sprickan?"
"Ja."
"Kan jag pressa mig igenom det här lilla hålet?"
"Ja."
"Kan jag dyka ner i det här hålet fyllt med iskallt vatten utan att veta vad som väntar på andra sidan?"
"Ja."
Det är ingen som kommer applådera en för att man gör de här sakerna, ingen ser en, ingen tycker att det är vettigt, ingen som inte varit där själv kan förstå hur det är där nere. Det spelar ingen som helst roll. När vi kom ut ur den andra grottan, efter 4,5 timmar av mörker och iskallt vatten, så fylldes jag av en nästan hysterisk eufori. Jag kunde inte sluta gapskratta där jag stod, uppe på några stenar mitt ute i en fors, med håret på ända och lera i ansiktet, och hällde vatten ur mina stövlar och skalade av mig min dyngsura och skitiga utrustning. Lycka. Oavsett anledningen, så är jag hooked. Det här ska jag fanimej bli bra på, jag ska utbilda mig, jag ska uppgradera min utrustning, jag ska skaffa mig erfarenheten... Ge mig mer!

I lördags morse passerade jag Stockholm på vägen hem, och insåg att det var paraddag. Insåg att jag inte hade haft en tanke på Pride. Undrade en kort stund vem jag har blivit. Sneglade fundersamt på min skäggiga och trötta slusk till pojkvän. Insåg sedan att jag inte har varit på Pride på åratal, långt innan jag kom ut som icke-homo. Lugnade raskt ner en hotande identitetskris, satte mig tillrätta på X2000, pluggade in Florence & The Machine i öronen och somnade två minuter senare. Min inneboende drama queen är så väldigt sävlig nuförtiden.