Enda sen det här med svininfluensan tog fart har jag varit en av dem som tyckt att vi ska ta det jävligt lugnt. Inte skapa nån masshysteri, inte överdriva situationen. Det är en influensa. Senast i måndags fick vi ett utskick på jobbet från ledningen med direktiv, bland annat att handsprit skulle göras tillgängligt på alla toaletter. Jag muttrade "det var ett jävla tjat" och kastade mejlet. När jag har nyst har jag på skämt bannat mig själv för att jag återigen inte gjorde det i armvecket, utan höll för med handen, hemska hemska människa. Men nu när jag sitter på jobbet, snorig och med svullen hals, så kommer paranoian smygande. Tänk om? Tänk om jag nu sprider smittan vidare till en kollega, som sedan sprider smittan vidare till nåt av sina urgulliga barn som sen blir sjuk och dör? Eller tänk om nån kollega har ett dolt hjärtfel och så smittar jag honom och så blir han sjuk och hans hjärtfel kickar igång och så dör han? Jag ser scenarion framför mig där jag står snörvlande mitt i en folkhop, och de singlar ner till marken omkring mig. Ungefär som i den där filmen Parfymen, fast det nu skulle handla om Ond Bråd Död, inte Extatisk Sexorgie. Som vanligt styrs jag av mitt dåliga samvete, och planerar att gå hem tidigt. Under tiden spritar jag händerna så mycket jag orkar och försöker att hålla mina utandningar för mig själv.
P.S. Kära dagboken, jag kan inte fatta att jag börjar skolan igen om en vecka. Jag har ju en massa sommargrejer jag inte har hunnit göra än, jag har inte lekt av mig! Tittade på terminsöversikten och fick ångest när jag insåg att Satan själv står som kursansvarig på de flesta kurserna. Hon hatar hela världen och hela världen hatar henne right back. Jag vill inte umgås med Satan, jag vill umgås med kor i hagar och plocka smultron och trä dem på strån och allt det där. D.S.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar