Det snackas känslor, motorcyklar och hår.

Var det någon som trodde att triangeldramat var över? Ja det var det, jag trodde det. Jag trodde fel. Mössan Mössan Mössan. Denna raka, modiga, passionerade lilla varelse. Det går bara inte att stänga någon som hon ute. Inte ens när jag befinner mig i andra änden av landet. Sent på kvällarna sitter vi på msn och pratar om allting, och bekänner, och skojar, och frågar, och reder ut. Och tycker så förbannat mycket om varandra. Jag förstår egentligen inte varför det ska vara så krångligt. Men krångligt är det.

Och det här med Amasonen, ja det måste få ett slut. När det känns mer som en affärsuppgörelse än någonting annat, då funkar det inte. När vi båda är tillbaka i stan, då måste det pratas. Vi är ju trots allt, först och främst, gamla vänner.

Det verkar för övrigt som om det blir motorcykelsemester med pappan i sommar. Tyskland och Belgien. Vi brukade åka iväg, bara han och jag, när jag var yngre och fortfarande bodde hemma. I varandras sällskap förvandlas vi till livsfilosofer och badgalningar, och det är något väldigt grundläggande och harmoniskt över det. Det enda negativa med idén är minnet av en söndervibrerad rumpa efter tre timmar non stop på vägen.

Idag är det dags att återvända till den riktiga världen. Till staden, till människorna, till vardagen, till larmet, till sömnbristen, till.... ja alltihop. Nästan en hel vecka ute på landet, det känns otroligt lyxigt. Men man kan ju inte ha pausknappen intryckt hur länge som helst, och en total helomvändning väntar dessutom mitt hår. En förändring är en förändring är en förändring, och en förändring gör en sån som mig till en lycklig flata.