Jag är en ambivalent jävel. Så är det. Jag är rastlös, jag har inget tålamod, min hjärna håller stryptag om hjärtat, jag står nästan aldrig med båda fötterna inne. Jag är hemskt lojal mot mina vänner men nästan alltid fundersam inför mina partners. Visst låter jag som ett kap, visst låter jag som någon som du skulle vilja dejta?
Över en pizza avslöjar Amasonen att hon precis har insett att hon letar efter Den Intensiva Passionen. Jag tänker att jag ska säga "det gör jag med", men att det skulle kännas så otroligt sorgligt. För vad gör man? Där sitter vi, på en sunkig pizzeria med en otrevlig servitris, vi har inte ens hållt varandra i handen på flera timmar, vi ska föreställa "älskare" men passionen känns milslångt borta. Vi omvandlar det till en teoretisk diskussion om psykologi, gör det till något opersonligt. Det är praktiskt att vara akademiker, man har alltid nån teori att falla tillbaka på när man inte har nåt vettigt att säga.
Några timmar senare har vi det svettigaste, mest passionerade sex jag har haft på länge. I efterdyningarna ligger vi och vilar mjukt i varandras ögon, och jag kan inte sluta att kyssa hennes ansikte. Hon sover över och jag vaknar mitt i natten av att hon sakta smeker mitt nyckelben.
Är vi på väg åt rätt håll eller är vi bara två knöliga och envisa jävlar som inte vill se sanningen i vitögat?
2 kommentarer:
Envisa jävlar! Envisa jävlar!
Å andra sidan dör man minst 25 år i förtid om man får leva helt passionerat.
Jag tror att passion är lite överskattat... det är ju som med vilket annat knark som helst, roligt i små doser, men man kan ju inte gå runt och vara full hela tiden!
Ingen aning, men njut.
Skicka en kommentar