Nykär och nostalgisk

Jag kan nu titulera mig som flickvän. Girlfriend. Petite amie. Mitt i matlagningen kom det, hon stod där och såg sanslöst söt ut, vi skämtade om någonting, och hon sa "ja, men det är ju inte han som är min tjej". Allt stannade upp, jag stirrade på henne och flinade som ett fån, hasplade ur mig nån slags fråga för att få det bekräftat, hennes stora rådjursögon lyste och monogamin var ett faktum. Jag har inspekterat denna kvinna genomgående, och funnit att varje kroppsdel är vacker och tilldragande, varje gest fascinerar mig, varje ord får mig att lystra, och varje stund med henne är speciell. Jag är kär helt enkelt.

Man kan skriva sidor om det där, men det är ack så tråkigt att läsa. Istället ska jag skriva om en crush på en heteroflicka. Jag har haft några stycken genom åren, väldigt få, och till mitt försvar har samtliga varit bicurious. Jag har alltså inte varit helt ute och cyklat. Jag är inte alltid ute och cyklar. Hon hette Senem, kom från Schweiz men hade turkiskt ursprung. När hon var allvarlig såg hon ganska alldaglig ut, men så fort hon log (och det gjorde hon ofta) så var hon helt underbart attraktiv, med ett stort gnistrande leende och nästan svarta ögon. Vi träffades i Frankrike, och umgicks i ett större gäng utbytesstudenter. I gruppen var det ofta vi som spexade, vi pratade i munnen på varandra och dansade melodramatisk tango/salsa/fuldans så fort vi kom åt. Hon var skitsnygg när hon dansade. Men så fort vi var lämnade ensamma, så blev vi knäpptysta. Stämningen blev spänd, nästan fientlig.

Jag simmade mycket under den här perioden, och hon frågade om hon fick följa med. Jag önskar att jag kunde säga att det blev en imitation av "Selma och Louise", men icke sa nicke. Jag blev stressad och simmade som en galning, fram och tillbaka, fram och tillbaka, och framstod antagligen som ett hysteriskt träningsfreak. Men jag tillät mig ibland att glida ner under ytan och titta på hennes kropp när den passerade. Hon såg ut som en glad hund där hon plaskade fram, och jag blev ännu mer stressad och simmade ännu snabbare, tills jag var helt slut. Som tur är så är fransmän väldigt pryda i omklädningsrum, och jag behövde aldrig vara i samma rum som henne naken, det hade antagligen gett mig en hjärtattack.

Under en kort period dejtade vi båda varsin fransman, men det var som om vi underförstått hade kommit överens om att aldrig prata om dem. Aldrig. Som om de inte fanns så fort vi var i närheten av varandra.

Hon åkte hem, och vår pseudorelation tog slut och föll nästan i glömska. Tills en dag då jag fick ett stort paket på posten. Det var till brädden fyllt med schweizisk choklad, och i botten låg det en skiva med turkisk pop. Inget brev, inte ens en liten lapp. Men det är klart att jag visste vem det var ifrån. Min roomie, Carmen från Mexiko, var rättfram som vanligt:
"God, women. You should just have fucked each other. She was in love with you, you know, and now you'll never see each other again. Tough shit."
Jag skrev till henne men hon svarade aldrig, och Carmen hade rätt. Vi såg aldrig varandra igen. Chokladen smälte snabbt i den franska värmen och skivan har jag tappat bort.