Slutet på triangeldramat

Jag har mycket bra smak när det gäller flickor. Det bör läggas till protokollet. Idag har jag avslutat min historia med Amasonen, och det var utomordentligt trevligt. Vi lagade mat tillsammans, diskuterade livet, gick på långpromenad och satt i lekparken. Jag förde fram mitt resonemang, det som jag har försökt formulera i veckor egentligen, och det lät rationellt och logiskt och kändes helt sant. Det var helt utan dramatik, och Amasonen log sitt varmaste leende och tyckte precis som jag att vår vänskap är viktigare än en strulig historia som var rätt dödsdömd från början. Hon fick sin födelsedagspresent och blev jätteglad. Det där med presenter, det är viktigt. Inte att det kostar pengar och kommer vid exakt rätt tillfälle. Utan att det är personligt, att det finns en tanke bakom, att presenten visar att man har tänkt på just den människan när man har köpt den. (om ni undrade hur det egentligen ligger till, det där med presenter...nu har ni fått en lektion, alldeles gratis och oombedd)

Och så Mössan. Min Mössa. För hon är faktiskt min, tror jag. Jag har bestämt mig för att gå tillbaka till det som trots allt fungerar bäst. En person i taget. Jag leker till och med med tanken på att, på allvar, försöka stå med båda fötterna innanför den här gången. Släppa på prestigen, släppa in på riktigt, sluta titta på andra människors gräs. Om ni skulle se henne när hon ligger där i min famn, med sina mörka ögon och lockiga hår, när hon imiterar norrländska perfekt och kysser mina skrattrynkor... Då skulle ni också ta ett djupt andetag och hoppa. Utan att ens titta över kanten innan.