Rör inte mina mönster!

Det finns en risk i att prata om sitt kärleksliv när det är struligt och fram och tillbaka, som mitt har varit de senaste månaderna. Risken är att folk helt enkelt slutar ta dig på allvar, och istället för att lyckönska dig och visa intresse när du berättar om Den Nya Stora Kärleken, så skrattar de dig rakt upp i ansiktet och säger "ska bli intressant att höra vad du säger om en vecka". Så sitter du där, med ett huvud fullt av kärleksförklaringar och detaljer om Den Vackra Fina som du vill dela med dig av, men håller munnen stängd eftersom du inser att du framstår som en hormonstinn fjolla. Och när jag säger folk, så menar jag så klart min storasyster. Storasystrar är förjävliga. Jag ska sluta prata med henne när jag mitt uppe i processer, och bara höra av mig när jag har ett färdigt resultat. Människor som har känt en hela livet har ett sånt övertag, för de kan jämföra allt som händer med tidigare händelser. Till exempel: "Men du, det är ju precis vad du sa den gången då du hade börjat med falun gong/boxning/karate/thai chi/vad fan som helst och var så jävla hypad, och sen en vecka senare hade du lagt av." Andra människor behöver inte se mönster i ens beteende, det är avslöjande och pinsamt, mina mönster är mina! Och när man har pratat för mycket om sin process, och hon har dragit alla paralleller som finns i sitt huvud och har bilden klar för sig, då kan man inte genom mer prat bevisa att man känner att man har... om inte brytit sig ur mönstret, så åtminstone bytt riktning inom det! Nej, då får man gott sitta där och bli skrattad åt av en överlägsen storasyster och hoppas på att hon inom några månader skrattar lite mer tveksamt.