Det här med att vara social

Helgen spenderades ute i M:s stuga, tillsammans med Amasonens och hennes tjej. Vi högg ved, klippte träd, åt mat, spelade snuskalfapet och drack vin. Amasonen läste noveller av Anaïs Nin tills hon blev alldeles rosig om kinderna, och jag klättrade i träd och testade mina nya vandrarkängor. På söndagen tog vi med oss matsäck och sittunderlag och gav oss ut på sjön och pimplade. Vi blev samtliga väldigt förtjusta i att borra hål i isen, och Amasonen gjorde en tjusig snöskulptur föreställande en kurvig kvinna som jag döpte till Thunderthighs. När vi väl gick därifrån lämnade vi minst tio hål bakom oss, och inte en endaste fisk hade vi fångat. Öppnar vi någonsin en retreat för utstressade människor kommer isborrning ligga högst upp på schemat, alla ska få borra.

Jag är något av en social varulv. I korta perioder förvandlas jag nämligen till ensamvarg. Vill vara själv, få tid att sitta ensam och yla mot månen, slicka mig i skrevet, gnaga loppor ur pälsen, the usual. Igår var en sån dag, och idag med. Igår var jag ensam ungefär en halvtimme på hela dagen. Det tog på mina nerver. Det är kanske egentligen inte det att jag inte vill umgås, det är mer det att jag inte vill snacka. Hängde ändå med ut en sväng, då äppelöl hade utlovats. Smuttade nöjt på den och iakttog sällskapet, trivdes. Men kände inte för att delta. M förstår denna sida hos mig väldigt väl. Idag gick vi upp, åt frukost och åkte till jobbet i nästan total tystnad. Ingen dålig stämning, bara var och en på sitt håll, i sina tankar. M är annars en rätt babblig typ, som gärna sjunger, drar dåliga vitsar och diskuterar världshändelser innan klockan sju på morgonen, så jag förstår att en sån anpassning inte kommer helt smärtfritt och jag har vett nog att uppskatta det. Han är min fining.

Sist men inte minst, en hemskt banal fundering: Härom dagen köpte jag mig en pennkjol från ett märke som för mig var helt okänt men som jag har fått förklarat för mig är ett märke som är "up and coming". Koola Anna. Alltså. Koola Anna. Om du hade ett klädmärke, skulle du kalla det för Koola Anna? Eller om du inte heter Anna, men ändå känner dig rätt cool, säg att du heter... Berit-Maja. Skulle du då döpa ditt klädmärke till Koola Berit-Maja? Hur full var hon när hon kom på det? Hur tänkte hon? För jag tar för givet att det är en hon som ligger bakom. Och nu tänker jag på henne ibland, och tar mig för pannan. Men fina pennkjolar gör hon. Trots allt.

Bläck

En ny vän, som skulle kunna utvecklas till en nära vän, har börjat som lärling på en tatuerarstudio. Så jag har hängt lite där, och förundrats över alla fula motiv. Och alla snygga. Men mest de fula, eftersom jag är svag för lyteskomik. Det har även skissats lite, på två olika projekt. Det första är min nya tatuering. Den är i princip klar, eftersom det är en så jäkla enkel design (och samtidigt hemskt unik, snygg, individuell och imponerande, får en hoppas). Det andra projektet är den tatuering jag redan har... Den gjordes när jag var 16. Den är sned. Det är ett totalt intetsägande motiv som riktigt andas "hej jag är 16 och har inte skaffat mig nån egen personlighet än men jag har hört att tatueringar är det nya svarta". Den behöver göras om. Men jag har inget bra uppslag på vad jag ska ha där istället, vilket måste betyda att jag fortfarande inte har nån personlighet. Perkele.

Utmanad

Ålrajt, jag är inte den som är den. Jag har fått en utmaning från Lepoop, så vad göra annat än att kavla upp ärmarna och sätta igång?

4 av mina favoritprogram
Jag gillar inte TV. TV gör mig ledsen och stressad. TV visar mig människor jag inte vill låtsas om. TV är skränigt och gapigt och alldeles för psykedeliskt för min smak. Men:
- Pushing Daisies
- Monkey Business (Animal Planet)
- True Blood
- The Dog Whisperer

4 saker jag gjorde igår
- bjöd två kursare på te och kakor
- åt en hel pomelo
- stod i ett trångt varmt rum med främlingar och frustade
- såg Stekta gröna tomater

4 saker jag ser fram emot
- Tokyo
- examen (om två år)
- min utställning
- nästa val

4 favoritrestauranger
- Govindas (Lund)
- Wagamamas (London)
- Möllan (Malmö)
- Carib Creol (Malmö)

4 saker på min önskelista
- en ergonomisk stol till skrivbordet
- en skinnjacka
- avgiften till ett år Bikram Yoga
- The Lägenhet

Ja det var det det. Jag utmanar precis ingen. Men om man rent spontant känner sig manad, då är det så klart fritt fram!

FatFighters

Jag har gått upp i vikt. På ett sånt där tjusigt sätt som svenskor ofta går upp, dvs BARA runt magen. Jag sa det till en kursare idag, och då berättade hon att hon hade en vän som verkade för att det skulle bli lika fult och icke socialt accepterat att prata om sin vikt som om sitt bajs. Jag förstod inte. I min krets pratar alla om sitt bajs.

Åter till magarna. Fransyskan döpte dem en gång till "The Swedish roundabout", och klagade ofta på att man såg för många roundabouts på flatklubbarna. Sen flyttade hon tillbaka till Frankrike. Ett år senare kom hon och hälsade på, och ser man på, magarna kan visst lika gärna orsakas av criossanter och briocher som av hederliga svenska vetelängder. Skrattar bäst som skrattar sist, hade jag sagt om jag nu inte stod med ett stycke sidfläsk i handen. Det är sorgligt, det är vad det är.

Liten lovsång

Je suis sambo. Vi blandar smutstvätt, skor, kroppsvätskor och toalettgrejer. Inte specifikt i den ordningen. Det känns ganska overkligt, svårt att greppa. Inte för att det är så rosaskimmrande hallonsdoftande fantastiskt, även om det förstås är det på sätt och vis, utan kanske mer för att... det är väldigt nytt. På det här sättet har jag aldrig varit sambo. Med en kille. I harmoni. Jävligt förälskad, non stop. Inga kriser, inget tjafs. Än så länge har mitt förhållande med M varit odelat roligt, och jag har väl på nåt sätt gått och väntat på att det ska sluta vara så. Det har inte hänt än, och snart har det gått ett år. Ett år är ingenting/ett år är lång tid. Han är min bästis och älskare, och hela grejen känns så fundamental och självklar i mig att jag inte riktigt vet hur jag skulle kunna beskriva det.

Put it in the box

Alla tillhörigheter i lådor. Alla mina böcker. Det är konstigt att tömma en lägenhet till hälften. Amasonen irrar omkring och babblar nervöst för sig själv, hon ogillar förändringar. Det är ju dessutom så att vi båda blir sambos nu, trots att vi båda hade tänkt hålla oss borta från allt sånt ett bra tag framöver. Och vår fina lägenhet, som vi har fått renoverad helt enligt våra önskemål, som vi har inrett i vår egen smak med glitterhjortar, 50-talssoffor, glaspärlor och nakenbilder. It's the end of an era, som man brukar säga, och alltihop gör mig väldigt nostalgisk. Jag trodde jag skulle bli kvar där mycket längre än jag blev, vilket bara bevisar att allting är precis som vanligt. Jag hinner aldrig bygga mig ett ordentligt hem innan jag flyttar igen, och det börjar kännas förbannat torftigt. Jag suktar efter det inbodda, det ingrodda.

Jag har hittat en sjunken båt i hamnen. Den ligger väldigt avsides, inget man passerar sådär av en slump direkt. En liten skuta, precis under ytan. Rostig med vit flagnande färg, påminner lite om en sån där gammal klassisk bogserbåt. Jag har en svaghet för vatten och det industriella, så det här fyndet slår an många strängar hos mig. Jag hoppas de inte tar upp den ur vattnet alldeles för snart.

The Twilight Zone

Jag hörde kråkor som skränade utanför mitt fönster. Tittade ut, och såg en sjavig liten gubbe i truckerkeps hasa fram. Kråkorna skränade, och jag kan svära på att han svarade. Han tittade upp på kråkorna, och skränade tillbaka. Kråkorna verkade skitprovocerade och cirkulerade en stund över hans huvud innan de for vidare. Gubben hasade vidare med sur uppsyn. Skumt.

Sen gick jag till vårdcentralen. Men där vårdcentralen skulle ligga låg det en tom och tillbommad villa med övergiven trädgård. Jag dubbelkollade adressen, och jag var där jag skulle, ingen tvekan om saken. Men hur mycket jag än blängde på huset så fortsatte det att vara ett öde boninghus i mörkt tegel. Skumt.

Efter det gick jag till den stora mataffären. Hyllorna gapade tomma, det var nästan inga kunder, grönsaksdiskarna hade några få grönsaker som var skrynkliga och luktade prutt. Frysdiskarna var tomma. Här och var stod personal och hängde, tydligen utan något att göra. Inte ens toapapper fanns. Jag gick fram till den enda öppna kassan, halade upp de få matvaror som jag fått tag på och frågade kassörskan om de var på väg att stänga.

- Vi har inte fått några nya varor på flera veckor. Men vad vi vet ska vi inte stänga.

- Nähä nä, svarade jag förbryllat.

Skumt.

Efter denna tur i The Twilight Zone håller jag mig inomhus resten av dagen och fokuserar på det som är begripligt. Mina flyttkartonger.

Eureka

Jag är nog rätt kass på att vara i limbo. Det varade ungefär ett dygn, och bestod av detta: tre timmar jobb, en lunch med M, två föreläsningar, ett telefonsamtal med Amasonen, ett möte, ett biobesök med Mössan (Benjamin Button, ååååh Tilda Swinton mitt hjärta är ditt), en kvällsfika med en finsk genusforskare och sju timmars sömn. Sen var jag inte i limbo längre. Mina möbler stuvas undan tills lägenhet är hittad, jag plockar ihop kläder och de viktigaste prylarna (läs dator, böcker, skissblock, kanske en orchidé) och flyttar in hos M, och Amasonens tjej flyttar in i vår lägenhet med pick och pack. (Vad är egentligen pick och pack? Allt som är packat?) Alla blir nöjda, tjo faddefjuttan!

Och så ett personligt meddelande till Rim: Meet me on msn, sometimes soon. Jag vill diskutera Tokyo med dig.

Limbo

Jag är i limbo. Jag har en lägenhet som inte längre känns som min, eftersom Amasonens tjej är på väg att flytta in (så fort jag har flyttat ut), och M:s lägenhet trivs jag i men det är inte mitt hem och de enda grejerna jag har där är ett par vandringskängor och en burk magmedicin. Och nu har vi precis fått beskedet att de vi skulle byta lägenhet med vill kolla runt på lite andra alternativ och verkar inte kunna ta något beslut de kommande tio åren. Jag är i limbo. Vår lägenhet ser ut som ett möbelförråd eftersom Amasonen har börjat köpa på sig möbler för att ersätta mina när jag flyttar (annars hade lägenheten blivit tom). Hennes tjej går och spanar in skrymslen och vrår, sugen på att inreda, göra det till sitt. Helt förståeligt, de är också på väg att bli sambos. Och mitt i deras matrimonial bliss sitter Constantin, a k a Bromsklossen. Inte konstigt att mitt humör är som en bergochdalbana just nu. Hade jag trott på astrologi hade jag formulerat det så här:

Jag är kräfta. För kräftor är hemmet väldigt viktigt. Hemmet kan tolkas bokstavligt eller metaforiskt, det vill säga det måste inte prompt vara ett ombonat hushåll utan kan helt enkelt handla om en fast punkt i tillvaron, något att återkomma till och utgå ifrån. Det är centralt, det krävs för att kräftan ska vara i balans. Jag är inte i balans. Jag är, som sagt, i limbo.

Dricker en kopp blåbärste och stirrar ut genom fönstret.

Nesting

Jag har drabbats av Traderafeber. Sitter och lägger bud för glatta livet på en stor karaff i keramik som är formad som en väldigt verklighetstrogen fisk. M, som ju faktiskt ska ha den där tingesten i sitt hem, ser mer än lovligt skeptisk ut. Jag mumlar nåt om "bra kitsch" och klickar vidare. Tio spänn till. Och tio spänn till. Bara tio spänn till. Jag har även lagt bud på lite kläder, och därigenom införskaffat mig en ny svart kofta med stora stora blanka knappar. När mailet damp ner i min inbox så kändes det som om jag hade vunnit ett pris. Vadå pris? Jag betalar ju för den.

Igår var jag och M och tittade på lägenheten vi verkligen vill ha. Det har varit stalkervarning på oss. Vi har stått utanför huset och tittat in, flera gånger. Vi har googlat dem. Vi har facebookat dem. Vi låtsas inte ens att det är sunt beteende. Men igår fick vi alltså "komma till". Och den är perfekt. Den är stor, den är bohemisk, den är vintage. Gamla trägolv, högt i tak, skrymslen och vrår, fin balkong, stukaturer och söt innergård. Och inte alls så dyr som den kanske låter. I lägenheten fanns även världens sötaste husdjur, jag undrar om man kan få dem på köpet. En stor hund som ställde sig tyst och lutade sig emot mig hela tiden, och en liten spattig siamesunge som attackerade mina ben.
I kväll ska vi visa upp M:s lägenhet för dem (lägenhetsinnehavarna alltså, inte deras husdjur), så får vi se om det blir nåt byte. Om de säger nej är det möjligt att jag gråter en liten bittert brännande tår, för ååh vad jag vill ha den.

Jag försöker även planera min sommar. Jag har nån slags luddig plan på att dra till Tokyo i maj (ja just det Rim, därav frågorna!), och det är mycket att ta hänsyn till. Inte bara vädret... Men helvete vad roligt det vore.