Liten lovsång

Je suis sambo. Vi blandar smutstvätt, skor, kroppsvätskor och toalettgrejer. Inte specifikt i den ordningen. Det känns ganska overkligt, svårt att greppa. Inte för att det är så rosaskimmrande hallonsdoftande fantastiskt, även om det förstås är det på sätt och vis, utan kanske mer för att... det är väldigt nytt. På det här sättet har jag aldrig varit sambo. Med en kille. I harmoni. Jävligt förälskad, non stop. Inga kriser, inget tjafs. Än så länge har mitt förhållande med M varit odelat roligt, och jag har väl på nåt sätt gått och väntat på att det ska sluta vara så. Det har inte hänt än, och snart har det gått ett år. Ett år är ingenting/ett år är lång tid. Han är min bästis och älskare, och hela grejen känns så fundamental och självklar i mig att jag inte riktigt vet hur jag skulle kunna beskriva det.