Helgen spenderades ute i M:s stuga, tillsammans med Amasonens och hennes tjej. Vi högg ved, klippte träd, åt mat, spelade snuskalfapet och drack vin. Amasonen läste noveller av Anaïs Nin tills hon blev alldeles rosig om kinderna, och jag klättrade i träd och testade mina nya vandrarkängor. På söndagen tog vi med oss matsäck och sittunderlag och gav oss ut på sjön och pimplade. Vi blev samtliga väldigt förtjusta i att borra hål i isen, och Amasonen gjorde en tjusig snöskulptur föreställande en kurvig kvinna som jag döpte till Thunderthighs. När vi väl gick därifrån lämnade vi minst tio hål bakom oss, och inte en endaste fisk hade vi fångat. Öppnar vi någonsin en retreat för utstressade människor kommer isborrning ligga högst upp på schemat, alla ska få borra.
Jag är något av en social varulv. I korta perioder förvandlas jag nämligen till ensamvarg. Vill vara själv, få tid att sitta ensam och yla mot månen, slicka mig i skrevet, gnaga loppor ur pälsen, the usual. Igår var en sån dag, och idag med. Igår var jag ensam ungefär en halvtimme på hela dagen. Det tog på mina nerver. Det är kanske egentligen inte det att jag inte vill umgås, det är mer det att jag inte vill snacka. Hängde ändå med ut en sväng, då äppelöl hade utlovats. Smuttade nöjt på den och iakttog sällskapet, trivdes. Men kände inte för att delta. M förstår denna sida hos mig väldigt väl. Idag gick vi upp, åt frukost och åkte till jobbet i nästan total tystnad. Ingen dålig stämning, bara var och en på sitt håll, i sina tankar. M är annars en rätt babblig typ, som gärna sjunger, drar dåliga vitsar och diskuterar världshändelser innan klockan sju på morgonen, så jag förstår att en sån anpassning inte kommer helt smärtfritt och jag har vett nog att uppskatta det. Han är min fining.
Sist men inte minst, en hemskt banal fundering: Härom dagen köpte jag mig en pennkjol från ett märke som för mig var helt okänt men som jag har fått förklarat för mig är ett märke som är "up and coming". Koola Anna. Alltså. Koola Anna. Om du hade ett klädmärke, skulle du kalla det för Koola Anna? Eller om du inte heter Anna, men ändå känner dig rätt cool, säg att du heter... Berit-Maja. Skulle du då döpa ditt klädmärke till Koola Berit-Maja? Hur full var hon när hon kom på det? Hur tänkte hon? För jag tar för givet att det är en hon som ligger bakom. Och nu tänker jag på henne ibland, och tar mig för pannan. Men fina pennkjolar gör hon. Trots allt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar