Kosta gratis

Igår gick jag ut från Åhléns med varor för 300 pix utan att passera plånboken. Men jag hade gått med i Åhléns klubb, fått en värdecheck på 50 spänn och jag gick alltså ut med alla grejerna i en alldeles ny och fräsch Åhlénspåse i äkta plast. Det var inte förräns jag satt på bussen på väg till Pleasantville, a.k.a. Förorten Där Vännen Temporärt Bor Hos Sin Mamma, som jag insåg att jag aldrig betalade. Jag har inte en tillstymmelse till dåligt samvete över att råna jätten Åhléns på några futtiga krämer, tvärtom fyllde insikten mig med en djup tillfredsställelse. Jag är Den Tankspridda Piraten, Den Omedvetna Rånerskan.

Jag gjorde en ny bekantskap härom kvällen. En energisk och snygg flata från Amerikat. Hon var utsvulten på gaysammanhang efter en sommar bland lundensiska heterosar, och var överlycklig över att få träffa "a Swedish queer". Ju senare kvällen blev, desto mer fixerade hon mig med sin blick, lutade sig fram emot mig, pillade i mitt hår, gav mig komplimanger. Det går inte att värja sig mot sådant, jag kan inte låta bli att smickras av sån rättfram uppmärksamhet, även om det antagligen har mer att göra med min sexuella läggning än med mig som person. Jag är väldigt lättsmickrad. Men jag kan inte gå och hångla upp varenda flata som jag tycker är attraktiv, så i kväll ska jag introducera henne till Malmös flatliv och där kommer hon träffa en hel hög Swedish queers som hon kan rulla runt med.

Londonweekend börjar diskuteras, londonvänner kontaktas, kalendrar konsulteras. Nu ska jag bara hitta mitt pass, som verkar ha gått upp i rök.

Flyga bort eller hetsäta

Det är grått ute och jag saknar mitt London. Jag önskar jag satt på ett sunkigt Ryan Air-plan på väg dit, just nu. Flygvärdinnorna pratar en helt obegriplig dialekt och luften är dålig, men känslan av frihet som resandet ger ligger ändå där och gör mig lite fnissig. Jag har inte varit där och hälsat på på länge nu, ett och ett halvt år sen. Att jag vill åka dit just nu är självklart sammankopplat med det faktum att nästa termin börjar på måndag. Hej pluggstress, hejdå fritid. Jag går in i det här med helt fel attityd, men jag lyckas fan inte uppbåda någon entusiasm just nu, jag vill bara vara klar med skiten. Få min legitimation, säga bye bye till universitetsvärlden. Minnas den med värme och sen vända den ryggen. För jag tycker inte det är så jävla upphetsande, jag vill hellre vara där ute, i verkligheten. Njeeee. Jag är gnällig, rastlös och trött. Jag sover dåligt just nu, vaknar hela tiden, rullar ihop lakanet till en skrynklig korv mellan mig och M. Vaknar med huvudvärk. Drömmer mardrömmar där jag alltid måste bevisa något som är omöjligt. Tradigt. Vill hetsäta en chokladkaka och skölja ner det med en chai latte te från Barista. Exakt så.

Taskigt

Det är inte riktigt rättvist av naturen att låta en människa vara bakis i två dagar. EN (1) kväll betalas med EN (1) dag, så var dealen. Och ändå sitter jag här på jobbet med svullna ögon och ömmande hud. Vill lägga ner ansiktet på tangentbordet och sova bort resten av dagen. Mitt Yogi-te är slut också så jag måste dricka kontorets gröna te som smakar beskt hö. Ja ni hör ju hur fruktansvärt synd det är om mig.

Jag har dessutom för lite att göra på jobbet. Man kan inte låtsasjobba hur länge som helst. Jag planerar vår personalresa som ska ske i oktober. Vi ska till Mallorca och vandra och klättra i grottor. Det är jävligt gött att vara den som planerar resan för då får man göra allt på sitt eget sätt. Mallis luktar charter tycker jag, men researrangören Perra försäkrar mig om att stället är väldigt annorlunda off season. Perra älskar Mallis, och det förklarar han via telefon på en riktigt utpräglad stockholmska. Jag tror Perra är homosexuell, så jag känner gemenskap med honom och tar honom därför på hans ord.

Ouf, har lite bakisångest över lördagen. Jag pladdrar för mycket när jag är full. Normalt sett är jag inte särskilt babblig, men när jag är full går min käft in i någon slags overdrive, och jag blir alldeles för ärlig och en aningens överdriven. Och min redan låga moral flyger ut genom fönstret. Tror jag ska ta en bunt papper och hasa runt i byggnaden en stund.

Je suis un fyllesvin

Well, jag ville ha en praktfylla, och jag fick det. Först en förfest med en galen värdinna med stark dragning åt nudism och där någon övertatuerad snubbe hällde öl över mig och vi satt på ett kladdigt golv och diskuterade fan vet vad. Amasonen blandade drinkar som kunde ha frätt sönder stål och snart var vi alla kalas och jag skrålade Standing In The Way Of Control hela vägen till klubben, genom ösregnet. Väl där lärde jag känna en bög från Göteborg och vi blev varandras bihang hela kvällen. Eller nej, inte hela, för mitt i allting tog jag tag i så kallad "unfinished business", som nu kan klassas som finished.

Efter det dansade jag en sväng med bögen igen, krockade med en tjej som jag aldrig hade sett förr men som visste vem jag var genom nåt gammalt ragg, och cyklade sedan hem. Vinglade in i lägenheten, högljutt pratandes med mig själv, och däckade fullt påklädd på sängen. Vaknade i morse och hade gnott ut ena linsen och mådde som ett svin.

Jag minns dig naken

När du en gång har haft regelbundet sex med någon, och det sexet var bra, glömmer din kropp någonsin det? Jag träffar Mössan över en lunch. Med solen i ögonen kastar vi oss över våra bakpotatisar samtidigt som vi uppdaterar varandra om det som har hänt sen sist. Hon ger mig komplimanger för mitt hår. Jag smeker henne lätt över armen och säger att hon är len. Det finns ingen sexuell spänning mellan oss, men kroppen minns ändå. Hon är vacker, på ett sånt där okonstlat och självklart sätt. Hennes svarta täta ögonfransar har blekts av solen och är bruna längst ut. Hon berättar om en tjej som hon pratar med på QX som hon har blivit förtjust i, jag pratar om hur stort och underbart allt känns med M, och samtidigt ser jag framför mig hur jag lutar mig fram över bordet och kysser de där läpparna. För jag har varit där förut, jag vet hur mjuka de är, jag tycker så mycket om henne och jag vet hur bra hon kysser. Min kropp minns. Men vi är inte där nu, det är passerat, och det gör inget. Vi pratar tills hon måste rusa iväg för att hinna till ett möte. Jag traskar glatt tillbaka till kontoret, uppfylld av tillgivenhet och allmän livsglädje.

Kräket

Den här hunden som var här. Ja den har blivit kvar, temporärt. Och jag har orerat om den här hunden, jag har spytt galla över den här hunden... Men helt plötsligt börjar jag gilla den! Jag och Amasonen börjar till och med mumla lite om att behålla den. Skicka den till tandläkaren och sen träna upp den. För det är en smart hund som har lätt för att lära, att få ordning på den skulle nog gå rätt snabbt. Så sitter vi där, på en picknickfilt, lyssnar på konsert och kräket ligger och halvsover i mitt knä. Amasonen har sin tjej med och jag har min grabb. Äter plockmat och retas och pussas och skrattar. Hunden försöker sno åt sig lite parmaskinka när han tror ingen ser. Lilla familjen.

Mrs M

Igår träffade jag M:s mamma för första gången. Hennes halvdöva skitstöriga tant till rumskamrat på sjukhuset öppnade toalettdörren och brölade "Jag är så kissig!" (på bred skånska), och där stod hon halvnaken, i full färd med att klä på sig. En själv är ju van att se nakna kvinnfolk i alla möjliga situationer, men mamman var ytterst generad.
"Jahaja, det var ju också ett sätt att bli introducerad på", mumlade hon när hon kom ut.
"He he", sa jag i brist på klatschig kommentar.

Sen körde vi hem henne, och hon ursäktade sig för sin stökiga lägenhet som var mer städad än min egen någonsin har varit. Eller nej, det var lögn. Jag bor ju ihop med Amasonen. Hon är pedant och torkar ibland av vårt golv med hushållspapper. Men i mitt rum härjar kaos. Vilket egentligen är att föredra, för när jag väl städar så städar jag undan precis allt, och jag har så få möbler i mitt sovrum att det då ser ut som en munkcell. M:s mamma mår förresten bra, men de har inte hittat felet än. Det är i alla fall inte hjärtat, det är bra.

I väntan på att hämta M:s mamma så gjorde vi en social studie och begav oss till ett stort köpcentrum. Man ser tydligt vilka som spenderar varje söndag där, som vet precis var toaletterna och bankomaterna är placerade. Av princip hatar jag köpcentrum. Folk som hasar hålögt omkring med sina snoriga och skräniga barn i stora luftkonditionerade korridorer och äter flottig skräpmat. Det är som en icke-tillvaro, det kan vara krig utanför dörrarna men inne i den enorma byggnaden är Rix FM allt man hör. Brrrr. Ändå var vi där, och hade faktiskt väldigt kul. Och shoppade gjorde vi, särskilt M. Han blir lite mer metrosexuell för varje dag, och det är faktiskt helt utan min inblandning.

Det får vara nog!

Kan vi inte enas om att inga mer kroppar ska gå sönder? Kan vi inte göra det? Bestämma det en gång för alla, så kan vi avskaffa det här med akuten och sånt?

Just nu sitter M med sin mamma på akuten, det har hänt nåt med hennes hjärta. Det verkar lugna ner sig nu men de väntar på svaren från en sån där titthålsröntgen eller vad det heter. M låter skakig på rösten när jag pratar med honom, och jag tänker på imorse när jag vaknade av att han pussade mig på ryggraden, ända uppifrån och ner. Saker förändras alldeles för snabbt, allting är för skört, vi behöver mer pansar. Om en timme skulle vi vara på väg mot min hemstad, men det känns ju jävligt sekundärt helt plötsligt. Vet inte riktigt var jag ska göra av mig själv.

Banal och svennig

Jag behöver en sup, eller tio. Nu är det för städat, nu är det för ordnat, nu kryper det i kroppen. Jag behöver en högljudd och trång förfest, en vinglig och skränig cykling till klubben, en klubb med en bra dj där vi hela tiden tappar bort varandra men är glada ändå och spiller öl på oss själva och utbyter kärleksförklaringar, fyllemat som jag inte märker hur den smakar, men ingen efterfest för det pallar jag inte. Jag behöver rumla av mig, jag behöver stinka cigg och ha smink utsmetat i halva ansiktet, jag behöver vakna upp hemma hos någon jag aldrig varit hemma hos och sen lunka hem med behån i fickan. Just nu kan jag ju inte dricka alkohol, men sen, sen, åh, sen. Jag pallar inte när det blir såhär rentvättat och propert, det tråkar ut mig, jag tråkar ut mig själv. Och det är kanske banalt och svennigt att önska sig en tillfällig fylla för att lösa det, men då får det väl vara så, då får jag väl vara banal och svennig. Och i helgen är det Velas Female Pride Party i Köpenhamn, åk dit om ni har möjlighet för jag vet ett helt gäng supersnygga flator som ska dit. Ska jag dit? Nej. För jag är banal och svennig och har magkatarr. Istället ska jag ta med mig M till hemstaden och introducera honom för min galna familj. Det tycker jag känns lagom banalt och svennigt.

Indie är det nya svarta

Jag har gjort något helt nytt. Jag har beställt kläder från USA. Det finns ju en hel uppsjö med små e-butiker som säljer indiedesigners hemmagjorda grunkor, och är det något jag gillar så är det plagg som är gjorda hemma i någons kök, med egendesignade tryck som fixats på nåt lokalt litet tryckeri. Sånt är bra, sånt främjar mångfald, sånt ska man stödja, och det brukar jag försöka göra. Men det här var första gången jag beställde nåt från USA, och grejerna kom häromdagen. Jag köpte ett plagg som skulle ha ett stort svart tryck på sidan, ett djur. Fick plagget, rätt färg, rätt storlek... men ett helt annat djur! Det ena bor i havet, det andra i luften. Inte alls samma. Jag stod och stirrade på det en lång stund, och enades sen med mig själv om att jag gillade det ändå. Det kanske till och med är coolare, möjligtvis.

Jag köpte även en t-shirt till M. Min första riktiga present till M. Jag hoppas han gillar den, och INTE tar det som att jag vill uppdatera hans garderob. Jag föraktar heterobrudar som ska hålla på och forma sina pojkvänner, det är respektlöst och ger mig eksem. Just därför vill jag INTE att han ska tolka det på det sättet, så denna t-shirt kommer ges med en brasklapp. Men den är väldigt fin och precis hans stil. Kom hem karl, så ska du få se på fan!