Hung like a Klingon

Sökes: Trevliga flator i åldern 25-35, för både vänskap och förhållande/casual sex. Bör vara socialt kompetenta, gilla att festa då och då, veta att uppskatta en sexig, intelligent och rolig femmebrud. Bör veta hut, rent allmänt.

Finnes: Amasonen. 27 år, långhårig brunett, snygg som satan, mycket självständig och kompetent. Gillar hundar, glamour, färgen turkos, Peaches och sex. Kan prata om precis allt, och är helt enkelt en jävligt trevlig brud. Ser straight ut men är permanent medlem i det homosexuella laget.

Amasonen är nyinflyttad i Malmö, jobbar heltid och känner ungefär ingen. Har försökt att prata med tjejer när hon är ute, men finns det några mer misstänksamma människor än flator ute på krogen? (skulle jag generalisera? moi?) Resultat: Hon är uttråkad. Och vad gör en uttråkad Amason? Hon leker med tanken på att flytta tillbaka till Stockholm och gå tillbaka till sitt ex, som är ack så trevlig och ack så fel för henne. Vi snackar paret som hade sex typ TRE GÅNGER PÅ ETT ÅR. Gnistan är så död att den har begravts, ätits upp och bajsats ut av maskar, och sedan länge gått ut i grundvattnet och nu lojt ligger och flyter runt i en sjö i mörkaste Småland. Så död är den. Men vad gör man, när man hamnat i en stad där ingenting riktigt kommer igång, och ens trygghet fortfarande är inkapslad i en enda person, det vill säga ens tråkiga ex?

Så nu ska vi ut. Festa och frottera oss med gayvärlden i Malmö.
Coming soon, to a club near you.
For surely, she is not... the only gay in the village...



(jag är lite besatt av Little Britain just nu)

I'm gonna live forever

En av mina män har införskaffat Nikes nya springskor som de framställt i samarbete med Apple. Nu kan han koppla samman sina skor med sin Ipod, genom en liten plastplupp inne i skon. För att koppla samman dem har han, såklart, även varit tvungen att köpa till en liten plastplugg till Ipoden. Sen mäter Ipoden distans, kalorier, tid, medelhastighet, etc. Och när han behöver det som mest, då trycker han i centrum på sin Ipod, och så spelas hans utvalda "powersong". Han hade självklart valt "Fame", musikalbög som han är. (aren't we all?) Varje runda lagras, så att han sedan kan föra statistik över sin träning.

Min respons blev relativt tystlåten, då jag låg på golvet och höll för magen och kippade efter andan av en imploderande skrattsalva. Det bör tilläggas att den här mannen inte har joggat en enda gång sen jag lärde känna honom för... fyra år sen. Han ska alltså börja nu. Å andra sidan är det kanske precis en grej som denna som får en prylbög som honom att motiveras. I vilket fall som helst så skrattade jag rått åt hans nördighet i ca fem minuter. Sen slog avundsjukan till. Jag vill också.

Jag kommer hem, petar lite med foten på mina helt vanliga, analoga joggingskor, och de ser ovanligt tråkiga ut. Inte en endaste liten smart Nike-märkt plastplupp döljer sig i sulan. Ingen räknar ut min kaloriförbränning när jag har dem på mig. Och inte kommer det någon "powersong" när jag trycker i mitten på min Ipod. Världen känns plötsligt så kall och orättvis. Jag kryper in under sängen, intar fosterställning, och gråter mig själv till sömns.

Aj äm a tjosen wån.

Jag och Mössan har legat vakna halva natten och försökt lugna en hyperventilerande katt. Varken lugnande ord eller varma händer verkade fungera, men att ha framtassarna på min mage verkade ändå ha någon slags stabiliserande effekt. Åska är inte att leka med, särskilt inte när det låter som om den slår ner ute i vardagsrummet och man riktigt känner den elektriska spänningen i luften.

Faktum är att jag verkar ha utvecklat ett särskilt band till Mössans katt. Det är generellt ett rätt asocialt djur, som enbart tyr sig till Mössan och avvisar resten av mänskligheten med en skeptisk (och lite ond?) blick. Men av någon anledning vill hon gärna ligga på mig så fort jag kommer på besök, och Mössan som har känt katten i tretton år verkar närmast chockad. Jag gör inget speciellt, brukar mest gosa med henne och kalla henne öknamn. Sänder jag ut något slags hormon? Dras hon till min stabilitet? Eller är det helt enkelt så att hon är en förlängning av Mössan i så stor grad att hon instinktivt känner tillhörighet? Men det förklarar inte varför ingen av hennes tidigare tjejer fått samma behandling. Allt är mycket mystiskt, och mer än lagom smickrande. Det är fint att vakna mitt i natten med en tyngd på bröstkorgen, öppna ögonen och inse att man ligger öga mot ögonlock med en djupt sovande katt, och känna sig utvald. Som en ordlös liten shot av bekräftelse.

Jag och Vicky Pollard.

Min äldsta bästis på besök under helgen. (ja, jag säger faktiskt fortfarande "bästis", det är inte alls infantilt så bite me) Hon är nu den enda människan i min riktiga värld som känner till denna blogg. Och förstår självklart att jag vill hålla det på den nivån, ELLER HUR? Hon är den enda av mina kompisar vars tuttar jag får gosa med, men hon vägrar att hångla med mig. Man får nöja sig med det lilla.

Jag drog med henne och en hel hög med flator och tittade på Miss Li. Av henne blir man glad, och man vill gärna ta henne under armen och bära iväg med henne. Jag vet inte riktigt vad man skulle göra med henne när man inte orkar bära henne längre, man kan ju inte bara ställa henne ifrån sig i något gathörn, hon hittar säkert inte i Malmö och så skulle hon bli hungrig, trött och ledsen. Nej det skulle inte gå för sig. Om jag orkade bära henne så långt (tre kvarter på en höft) så skulle jag kunna bära hem henne till mig, så skulle hon kunna få bo under diskhon. Vi kunde mata henne med kex.

Mössan är en tjej med perceptorisk talang. Hon lyssnar på vad man säger, jag menar verkligen lyssnar, och tar till sig det. Nu finns respekten och jämlikheten där, och jag hoppas att det håller i sig, för när hon ringer upp mig bara för att trånande påminna mig om hud och bröst, då blir jag alldeles matt i låren.

Mitt liv går i övrigt inte ut på mycket mer än att skriva tenta och jobba, men snart är terminhelvetet över och då ska jag ut på gatorna och hänga med mitt crew. Innit.

Are those manboobs you're sporting?

Jo, jag vet ju att det är lätt att luras ibland. Det är lite av ett stående skämt inom våra kretsar, eller hur? Jag har lurats flera gånger, men i mer än några sekunder? Nej aldrig. Men nån gång ska ju vara den första...

Satt på bussen, på väg till jobbet. Framför mig sitter en väldigt söt liten svart kille, jag tänker att han måste vara runt 13-14 år. Men jag är ju så dålig på att gissa ålder, särskilt på killar. Han ser snäll ut och jag tänker att han kommer bli världens hjärtekrossare när han blir stor. Beundrar hans nacke, tänker att svart hud faktiskt är snyggast. Han tar fram en kalender, tänk att tonårskillar har kalender nu, när jag var 14 hade det varit otänkbart. Det var bara vi tjejer som sprang omkring med dem, fyllda med teckningar, låttexter och kryptiska små meddelanden. Men den här killen, han har en, och den är bra mycket prydligare än min någonsin har varit. Hela han är ovanligt prydlig för att vara en 13-åring, till och med hans baggybyxor ser prydliga ut. Jag sitter en stund och tänker på mest ingenting, lyssnar på musiken i hörlurarna, följer hans mjuka små öron med blicken. Sen helt plötsligt är vi framme vid stationen, han ställer sig upp och går av. Väl utanför bussen vänder han sig om. Va? Vänta nu... Pippi-tshirt? Bröst? Fånstirrar på människans bröstkorg i två sekunder innan jag inser mitt misstag och skrattar häpet för mig själv. Och lite lättat, för det känns mycket mer legitimt att spana in en jämnårig flata än en 13-årig pojke.

Hammer this ring into a bullet

Jag vet ju att Mössan har sin egen hejarklack här, så jag är fullt medveten om att jag kommer bli mentalt stenad för det jag nu kommer skriva: She's not all peaches and cream. Eden är hotat, ormen är lös och slingrar sig väsande runt kunskapens träd, Eva står med ett stadigt grepp om äpplet och leker allvarligt med tanken på att ta sig ett bett. Eva är då jag då, heh, i brist på bättre kandidat.

Irritation följs av sarkasm, följs av tystnad, följs av överslätande, följs av kyssar. Repeat, repeat, repeat. Mönster börjar tydliggöras. Jag vill egentligen inte vara hennes plaything. Inte ett dugg. Jag är en värdig jämlike, men reduceras ständigt till husdjur. Jag får beröm när jag tänker själv, ett kex till Polly, tack tack. Jag kräver jämlikhet och respekt, och får tillbaka ett par hundögon, ett känslosamt förlåt, och ett upprepat beteende. Jag känner ständigt den sårade irritationen bubblandes under ytan. Jag börjar tänka elaka tankar, försvarstal som inte skulle göra annat än hugga av henne vid fotknölarna och förvandla mig till ett omoget monster. Skulle aldrig. Nej aldrig. Försöker vara vuxen, men vill innerst inne sladda i gruset med min trehjuling så det stänker upp i ansiktet på henne, vända mig om och ropa "Du är dum!" och sen febrilt trampa bort mot dagisfrökens trygga famn.

För att matcha denna känsla av Domedag så lyssnar jag endast på dramatisk musik, som The Score med Sarah Slean. Det dämpar inte ett skit, men det passar min latenta teatraliska ådra.

I'm your candyman

Det konstiga humöret har lagt sig, det dök upp helt oprovocerat och sjönk undan på samma sätt. Mitt weapon of choice: Blissful ignorance. Tydligen går det även att säga till den här flickvännen när man blir trött på vardagen, utan att hon faller ihop som en liten blöt pöl på golvet. Det är en helt ny upplevelse, och får mig att vilja bära omkring på henne i flera timmar och kalla henne saker som pruttgurka, snutteplutta, mysnisse och kokoskorv. Men det gör jag inte, för jag är macho, utan jag nöjer mig med att prutta henne på magen (med munnen dårå) och diska hennes disk. Jag är ju ändå något av hennes plaything, då jag har märkt att jag i hennes krets, på grund av min ringa ålder som ingen någonsin glömmer, är oförmögen att presentera en åsikt som får någon slags tyngd över huvud taget. ("Det säger du NU, men vänta några år så ska du få se.") Varför är jag inte bitter över detta? Kanske för att jag ändå tycker väldigt bra om hennes krets? Kanske för att jag fortsätter hålla fast vid mitt weapon of choice? Kanske för att jag är för ung för att förstå när jag blir klappad på huvudet? Jag vet faktiskt inte. Min nöjdhetskvot fylls till brädden bara jag får sitta i solen på hennes balkong och äta plommon. Jag är en enkel varelse, när allt kommer omkring. Så varför inte ha mig som ens plaything? Jag är ju ändå, trots allt, något av en glad skit. Göd mig och sexa upp mig med jämna mellanrum, och där emellan underhåller jag mig själv rätt bra (förutom om jag tvingas titta på Volver en gång till, för då faller jag i koma, fy Almodovar, fy!). För övrigt är min nya hårfärg något grön.

ADHD, någon?

Väntar på att kombon ska sluta harkla upp sina inälvor inne i badrummet och komma ut så jag kan vattenkamma den där totten på skallen som ibland ser ut som en frisyr. Är fortfarande på mycket konstigt humör. Blev igår arg på Mössan. En helt legitim orsak, men första gången. Jag vet inte hur hon tog det, hon höll med mig och var i övrigt tyst. Jag klättrar på väggarna, behöver röja, behöver cykla runt mitt i natten, saknar mina piercings, känner för ett smaskigt onenightstand, känner för att gå upp i vikt, känner för ett tequila race. Vill inte göra matlåda, vill inte skriva tenta, vill inte jobba, vill inte köpa rabattkort, vill inte tvätta, vill inte diska, vill inte laga punktering, vill inte vardag. Att leva förnuftigt kan kännas så förbannat begränsande, och jag har nog något av en personlighetsklyvning med tanke på att jag häromdagen skrev att jag är redo för struktur och stabilitet. Men det är tre saker som fått mig att fantisera om annat: En vän, en film och en blogg. För inte så länge sen så var jag ett annat jag, eller är det bara en efterkonstruktion? Kanske fanns det jaget aldrig, utan kanske är jaget konstant medan omständigheterna växlar. I så fall är jag frustrerad på mina omständigheter, understimulerad och trotsig som den värsta sortens bokstavsbarn.

Vad är motsatsen till grubbel?

Det är något som pockar på uppmärksamheten, något längst bak i kraniet. Något suddigt i ögonvrån. Kanske ett gammalt hjärnspöke, jag vet verkligen inte. Hela dagen omgiven av fina vänner, som flamsar och tjafsar och retas och hittar på limerickar. Och så jag någonstans ibland dem, med tankarna någon annanstans. Går iväg. Köper ett par nya skor, i fel storlek. Märker inte felet. Sätter mig i en park, stirrar på grafitti. Lyssnar på Juliette & The Licks, och tänker på ingenting alls. Får träsmak i arslet. Går hem. Klipper tånaglarna och äter några äpplen. Tom i huvudet. Pratar med fransyskan tills jag blir varm om örat. Hon lyssnar på mig när jag beskriver mitt nya förhållande, och skrattar tills hon sätter i halsen. Säger att jag är galen. Jag hummar lite och äter fler äpplen. Tänker ingenting. Ställer fram färgerna och plockar undan dem igen. Sätter på räggie och gungar runt lite fundersamt i lägenheten, går från rum till rum, tuggandes på mitt äpple. Det är helt klart något som spökar, det kliar i kroppen. Vilken diffus dag. Äh. Titta på Juliette istället.

Struktur är sexigt.

Trots att jag har tvättat mig med min konstiga duschcreme som luktar skitstarkt och dessutom heter något så rubbat som "heavenly milk" (är det bara jag som tänker på sperma?) så luktar jag Mössan. Hennes dofter verkar ha etsat sig in i min hud, som en osynlig stämpel, får mig att känna mig lite ägd. På ett odelat positivt sätt, bien sûr.

Jag har dock haft mitt första anfall av irritation vad gäller Mössan. Ingen stor grej, mest att jag är en inbitet självständig jävel. Och lättirriterad. Jag är nog "lite high maintenance" som jag förklarade för henne. Och hon är envis som synden, och kan inte riktigt släppa att jag är så pass mycket yngre. Vi är så olika egentligen, jag är hippiebarnet utan principer och skrupler, hon är den organiserade paragrafryttaren som attraheras av hög moral. Om jag skulle försöka mig på en hobbypsykologisk analys skulle jag säga att vi attraheras av varandra av just den anledningen, vi behöver båda lite av det motsatta. Lite mer struktur i mitt liv skulle inte sitta fel, jag känner att det är dags. Skulle mitt liv vara lite lugnare skulle jag till exempel få mer tid och ork och koncentration för mina tavlor, som stått ignorerade i flera veckor nu. Kreativitet föds ur lugn. Och lite tristess. I mitt fall i alla fall. Inte för att jag längtar efter tristess... eller gör jag?

Ces: Jag råkade radera din fina kommentar till förra inlägget, jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Kan tänka mig att amerikaner har samma inställning, plastic is fantastic, så att säga.