Länge leve flatismen!

Igår lagade jag och Amasonen vegotacos (jag vet, det är så svennigt att man blir alldeles rörd i ögat) och tittade på Mango Kiss. Det är en härligt tramsig film. Jag har sett den flera gånger och blir lika tramsigt förtjust i den varje gång. Sen diskuterade jag och Amasonen sexuella rollspel, och jag avslöjade min återuppväckta förtjusning över butchighet, både hos mig själv och hos andra, och hon förförde mig med sitt mörkröstade tal om wifebeaters och strap-ons, även om det bitvis drunknade mellan mina lår. Sedan låg vi utpumpade och svettiga på golvet och Amasonen berättade för mig om sina senaste sexfantasier, som smickrande nog innehöll yours truly. Kära lilla krumelur, jag vill aldrig bliva hetero.

Scenkonst och avsaknaden av pirr

Jag vill skriva något om kvällens fantastiska föreställning på Inkonst, med The Tiny och Cirkus Alfons och de andra underbara som jag inte minns namnen på, och jag vill skriva om min brinnande passion för scenkonst, och jag vill skriva om alla nya idéer för mitt målande, och jag vill skriva om min nyfunna kärlek Andrew Bird, och jag vill beskriva stämningen när hela publiken ställer sig upp, som en man, och skriker och stampar in ensemblen för ett extranummer. Som ett varmt tryck över bröstet som gör att man vill krama alla främlingar omkring en, skratta hysteriskt tills all luft tar slut, och sen springa ut i natten och leva rövare.

Jag tror för övrigt inte man kan bli ihop med ett ex. Generellt sett. Hur kickar man igång en gnista när man känt varandra i åratal, känner varandras kroppar utan och innan, och man redan på dejting-nivå pikar varandra för ens små egenheter? Som ett gammalt gift par. Inget pirr i magen, inget sus i öronen. Mössan har återuppväckt romantikern i mig och jag inser för första gången på länge att jag inte vill nöja mig med mindre. Jag vill ha hela kakan, jag vill ha nervositeten, jag vill ha handsvetten, jag vill ha de outtröttliga nätterna, jag vill ha samtalen, jag vill ha den explosiva kåtheten, den totala avsaknaden av rationalitet. Jag vill att det ska ta avstamp därifrån. Det får vara slut på de här halvdana relationerna som aldrig riktigt tänder till.

Dagens lycka är gjord.

Min älskling har återvänt till mig. Fransyskan kallade henne för Lady Purple, jag döpte henne vid något alkoholiserat tillfälle för Flutterwing Princess (efter en My Little Pony), och en av mina bögar döpte henne en gång till Barbara. De har ännu inte delgivits den underbara nyheten, jag suger på den som en lilaglittrande karamell i väntan på rätt ögonblick då deras ögon ska tändas och deras ansikten ska spricka upp i stora gnistrande leenden och hela världen ska brista ut i sång, för äntligen, äntligen är hon tillbaka där hon hör hemma, i mina armar. Eller ja, händer. Jag har flyttat abnormt många gånger det senaste året, och någonstans i flytten försvann hon i gömmorna. Bara tanken på att hon låg där, alldeles ensam och kall, ihärdigt vibrerandes i ett desperat försök till kontakt, ger mig en klump i halsen. Men allt ska bli bra nu, jag ska pyssla om henne så som bara jag kan, visa hur mycket jag har saknat henne, hur speciell hon är för mig. Hon ska aldrig behöva vara ensam igen. Min käraste fröken låtsassnopp är hemma igen.

Nattliga eskapader i Gaytown

Igår introducerades Amasonen till Malmös gayliv. Det gick över förväntan, hon jämförde det bara med Stockholm en enda gång. Nja, kanske fler. Jag minns inte riktigt, jag drack lika mycket sprit som jag spillde ut. På mig själv. Jag var som ett enda kletigt bryggeri. Vilket inte verkade påverka Amasonens inställning nämnvärt, då jag blev klämd på mest hela tiden. Alla flatorna såg ut att vara max en dag över arton, i sina nerhasade Cheap Monday, sina hängslen och sina hyperstajlade frisyrer. De var jättefina, i all sin skränighet och förvirring. Jag och Amasonen kände oss som beskyddande gamla veteraner, och som ett nyttigt och viktigt exempel på att flata inte automatiskt innebär butch (butch är dock jävligt sexigt, det måste sägas). Vi dansade oss svettiga och försökte sjunga med i schlagerlåtar vi inte kände till (det vill säga alla, jag är ett dåligt dåligt homo). Vid lunchtid idag väckte hon mig och babblade om scones, hon är sanslöst käck på morgonen. Jag var bakis och raspade fram någon gammal barnsång på finska.

Amasonen ja. Vi dejtar alltså. Men av någon anledning så känns det bättre än någonsin att vi inte har bundit upp oss vid varandra. Närheten finns där, men gnistan? En av mina män säger att gnista är överskattat och missvisande. Jag är inte lika säker. Gnista är lika med passion och ett förhållande utan passion är som ljummen öl, och vad är ljummet öl? Jo, det är förbannat osexigt. Jag avvaktar. Var är kvinnan som tar mig med storm? Har jag för höga krav?

Mössan har avsagt sig all kontakt. Hejdå vackra lilla människa. Tänk att det blev så fel ändå, trots alla goda intentioner.

Sex saker och en upplösning

Min polyamöra fas höll fasen inte längre än några dagar! Helsike, jag ville ju också vara avancerad, ville också vara modern och frigjord och queer och fan och hans moster. Men det är slut med badandet, Mössan kände sig inte okej med situationen och har dragit sig ur. Hon bad mig att ge oss en ärlig chans, att stå med båda fötterna inne, men jag kan inte det. Inte nu. Antagligen släpper jag taget om något jättefint, så ni får gärna kalla mig idiot. ("det har jag ingenting emot")

I alla fall:

1. Jag går igenom perioder då jag är besatt av en viss föda. Jag vill inte äta något annat. I ett halvår var jag besatt av grapefrukt och åt så många jag kunde varje dag. Sen var det gerkins. I höstas var det balsamvinäger. Ett tag var det glass i kombination med cigg, det var mindre lyckat. Just nu är det soja i alla dess former.

2. Mitt partytrick är att öppna flaskor med tänderna.

3. Hela min uppväxt cirkulerade runt dans. Jag dansade jämt, det var mitt syfte, mitt öde. Jag såg Fame när den sattes upp i Stockholm och grät av lycka och igenkänning. Karl Dyall och Michael Jackson var mina hjältar. Sen gjorde festandet och pojkarna intåg i mitt liv, Karl Dyall blev Jehovas vittne, Michael Jackson tappade fotfästet, och dansen... ja den gled omärkligt undan. Men jag kan fortfarande göra moonwalk.

4. Jag har fått sparken från Kungliga Operahuset i London.

5. Jag äger en motorcykel, men inget körkort. Den bara står där, röd och retro, och samlar damm. Det är mycket sorgligt.

6. Jag kommer ihåg väldigt många av mina drömmar, och kan ibland styra dem. En satanist försökte ett tag övertyga mig om att jag hade kontakt med en högre sfär och ville att jag skulle bli medium i hans seanser. Men jag är och förblir inbiten ateist.

Nu har jag gjort mitt, men av ren skepcism skickar jag inte vidare. Bite me. Istället ska jag gå och låtsas som att jag inte grubblar häcken av mig över denna plötsliga upplösning av triangeldramat.

Amasonens återkomst

Amasonen har landat, och är både mjukare och snällare än jag mindes henne. Det är så lätt att skapa karikatyrer av människor i deras frånvaro, men verkligheten är alltid fan så mycket mer nyanserad.

Nu dejtar jag officiellt två tjejer samtidigt. Jag är så jävla avancerad. (helt rätt, där var jag allt lite ironisk) Men för första gången på länge känner jag mig totalt avslappnad inför mitt kärleksliv. Jag är mest kåt, glad och tacksam. När alla korten ligger på bordet finns inte längre något behov av hetsig analys. Nu lutar vi oss tillbaka, tar en dag i taget och myser i vårsolen.

Amasonen på väg ut genom dörren efter en lugn kväll av mat, prat och lojt hångel. Sneglar på mig med sin ljusblå blick, snygg som en käftsmäll, och säger:
"Det där var ett alldeles för långt förspel. Vi får avsluta det nästa gång vi ses."
Hon stänger dörren bakom sig, och jag står kvar i hallen och flinar som ett fån.

Det finns ett problem. Dubbelt så många tjejer betyder även dubbelt så många dejter. Vilket betyder hälften så mycket tid. Hela min vecka är uppbokad, och inte något av det har att göra med vänner, jobb eller plugg. Hur kan något så hedonistiskt och egocentriskt ge så lite tid åt mig själv? Och har jag egentligen någon rätt att klaga? Efter en höst av total torka så badar jag plötsligt i händer, ögon, bröst, rumpor och munnar. Det är så man kan bli religiös.

"Dididitidi, two ladies"

Jag har spenderat helgen i Göteborg, där jag på en timme fick uppleva solsken, stormvindar, hagel, regn och snö. Och så fortsatte det. Svårt att riktigt njuta av staden då, men om jag kisade mot vinden och försiktigt lyfte blicken lite så kunde jag ana konturerna av väldigt många söta flator. Det blev dock mycket inomhusaktivitet, och jag fick se både Cabaret och världens sötaste apor. Cabaret är en av mina absoluta favoriter, och den här uppsättningen slår alla de jag sett tidigare. Peter Jöback som alltid tett sig som en sån mespropp har plötsligt blommat ut i en hårdsminkad, nasal perversion. En blir gla´i själen.

With age comes experience. När Mössan i förra veckan nästan fick mig att komma utan att ens ha tagit sig innanför mina byxor, då lärde hon mig två saker:

1. Man vinner på att vänta med sex. Särskilt om man under tiden eggar upp varandra tills man knappt kan andas. Kyskhet is sexy.
2. Drar man ut på förspelet så att det nästan blir huvudattraktionen, då finns det en viss liten flata (här pekar jag med hela handen på mig själv) som måste avbryta några sekunder för att skrika in i kudden av upphetsning.

Under helgens gång har jag fått trevande sms från Amasonen och upphetsande sms från Mössan. Ikväll ska jag träffa Amasonen, imorgon Mössan. Triangeldramat intensifieras och jag fruktar att Den Stora Röran kickas igång från och med..... Nu.

Mellan varmrätten och kaffet.

Stämmer lunchträff med Mössan på hennes jobb. Mössan är inte öppen med sin läggning, och förklarar att det känns busigt att ha mig på hennes arbetsplats. Vi sitter mitt i den stora restaurangmatsalen och medan jag stoppar i mig ruccola stirrar hon på min uringning med glansiga mörka ögon och säger med gravallvarlig röst "jag vill ta på din kropp" så det nästan sprutar ut balsamvinäger ur näsan på mig av skratt. Mumlar sedan något om mina läppar och min doft. Det finns en nästan naiv rakhet hos Mössan som får mig att vilja kasta upp henne på matsalsbordet och göra henne till min efterrätt.

"Now Mary she ain't helpless"

Ikväll lyssnar jag på The Gossip, jobbar på nya tavlan och håller käften. Jag tänker inte på sånt som tvivel, bowling och och approximanter. Jag målar fall i ett tyg. Det går åt helvete, vilket känns tacksamt för då fokuserar jag ännu hårdare. Och The Gossip. Det är något visst med rockchicks, oavsett storlek. Beth Ditto i sina polkadotklänningar, Juliette Lewis i sina knäskydd. Det är så man blir darrhänt. Lägenheten är full av dreadspojkar som bara vill lyssna på Jefferson Airplane av någon anledning. Jag matar dem med inlagd ingefära och stänger in mig på rummet med Beth. Jag är med henne i tankarna där hon rullar runt på scenen och skriker sig hes. Själv håller jag käften, för det är så förbannat skönt att för en gångs skull inte säga nåt, utan bara lyssna.

Varför har du så stor mun farmor?

Efter en session av hett grovhångel låg jag och Mössan ikväll och diskuterade typer. Det var rätt galet. Hon tänder på lite butchiga sportflator. Jag är vad hon kallar "kulturell och femme". Själv tänder jag på de lite egensinniga tjejerna, de ska gärna kunna poga lite fint. Mössan gillar bandy och vet inte ens vad poga är för någonting. Vi är helt enkelt ego och tänder på oss själva. Classy lassies.

För övrigt har jag varit med om något så traditionellt kyskt förut. Om vi inte har sex med varandra snart så kommer jag börja oroa mig för att jag måste plocka fram en vigselring för att få henne i säng. Jag börjar känna mig som den gamla perverterade haggan som desperat försöker slita av kläderna på någon stackars oskuldsfull liten rådjursögd flicka. Och då är hon ändå nästan ett decennium äldre än mig.