Tillsammans är man mindre ensam

Sen jag och M inledde vårt samboskap har jag lagt märke till att bästa sättet att få sig nåt är att ge sig ut och springa. För sen när jag kommer tillbaka och rödblommig och svettig börjar stretcha i vardagsrummet, då kommer han farande som skjuten ur en kanon. Jag vet inte vad det är som utlöser det, spandex eller svett eller min rumpa i vädret på vardagsrumsgolvet.

Näää, om man skulle ta och samla ihop ett gäng och köpa sig ett gods? Vi snackade om det häromdagen, att gå ihop och köpa sig ett stort hus där varje par/familj/singelmänniska får en del av huset för sig själva, och att man sedan har några gemensamma utrymmen. Tänk på det, man får lantlivet och huset och trädgården, men man slipper isoleringen. Man kan välja att laga gemensam middag, eller käka inne hos sig själv. Ha spontan spelkväll, eller sitta för sig själv och läsa bok. Och tänk vilka fester! Får man barn är det ju dessutom skitbra, massor av vuxna förebilder, alltid nån som har tid att leka/lyssna, hjälp med barnpassning, och om fler får barn så kan de leka med varandra... Alltså samma koncept som gamla 70-talskollektiv à la Tillsammans, men med mindre politisk hätskhet och lite mer eget utrymme. Typ som kollektivet är på slutet av filmen, när alla får käka korv och så ger de sig ut i snön och sparkar fotboll. Är det inte en fin tanke?

Örebro

Spenderade helgen i Örebro, denna stad av städer, denna metropol! Har bott där i två år, men har aldrig knutit an till stället. Det var bara där jag hade mina saker ett tag, vår relation är och förblir likgiltig. Däremot fick jag några väldigt kära vänner där, och det var dem jag kom dit för att träffa. Människor jag skulle kunna referera till som "bästisar", trots att vi hörs så sporadiskt. Jag träffade även en svårdefinierad människa, jag antar att vi är vänner, ibland även nära vänner, men vi känner egentligen inte varandra. Hon är ofta lite för tyst för att jag ska känna mig bekväm, vilket gör mig... pladdrig. Jag var på middag hos henne och hennes tjej, en mycket krystad tillställning. Jag inledde det hela med att brottas med deras lilla överexalterade hund, liksom för att slippa undan den spända stämningen, och upptäcker efter tio minuter att alla knappar i min tröja har gått upp och jag halvligger på golvet med brösten ute i friska luften. Satt därefter resten av middagen och fingrade nervöst på mina små fåniga knappar, rädd för att de skulle gå upp igen.

På lördagen var det partaj, där hälften var människor som jag är så platoniskt kär i att jag skulle vilja stoppa ner dem i fickan och bära med mig dem jämtjämtjämt, och där den andra hälften var ett hysteriskt brudgäng vars ljudnivå kunde ge vem som helst tinnitus. Det är helt okej med mig om jag slipper träffa dem igen. När de hade dragit vidare spred sig tystnaden i lägenheten, vi andades ut förnöjt, satte igång lite Megadeath och fortsatte glatt häva öl. Hobgoblin och Old Speckled Hen i mitt hjärta. Och min gamla kombo, det är som om vi är varsin sida av samma mynt. When she bleeds, I bleed. Åkte hela tågresan hem med magen full av värme, och bara en svag svag hint av baksmälla.

Bloggare

Av de bloggar jag läser så har jag sett att många anmärker på att de får färre kommentarer nuförtiden. Och visst är det så att bloggtrenden har peakat? De som blomstrar är mode- och kändisbloggarna, vilka för mig helt saknar intresse. Jag är väldigt förtjust i mina bloggar, ja det är ni ute till vänster alltså, jag tycker om att få en liten sneak peak in i era liv. Jag kommenterar inte så ofta, men jag läser! Och skrattar och nickar och funderar och stannar upp. När har vi någonsin haft ett media där privatpersoner kan dela med sig av sina personliga tankar och vardagshändelser så ocensurerat och fritt? Och få en så bitvis levande och intim dialog med totalt främmande människor som tagit del av detta? Inga mellanhänder, ingen kommers. Bara individer som knyter an till varandra, när det är som bäst. Jag tycker det är jävligt fint, och det vore synd om det dog ut. Keep up the good work!
Jag har skrivit i två år nu, och visst, det är inte lika mycket kommentarer som innan. Men jag vet till exempel att det sitter någon i Kalmarområdet (hej du!) som senaste året har läst min blogg med en imponerade regelbundenhet, och det känns väldigt väldigt fint.

Annars så: ägnar jag mycket tid åt att hata min praktik. Och ladda ner grejer (musiktips emottages tacksamt, jag vill själv tipsa om Florence and The Machine och Ida Maria). Och leka hobbypsykolog med en Rockbrud under isen. Och springa. Backe upp och backe ner, tills jag har lera upp till midjan. Det är väldigt blött där ute.

Det här med att vara social

Helgen spenderades ute i M:s stuga, tillsammans med Amasonens och hennes tjej. Vi högg ved, klippte träd, åt mat, spelade snuskalfapet och drack vin. Amasonen läste noveller av Anaïs Nin tills hon blev alldeles rosig om kinderna, och jag klättrade i träd och testade mina nya vandrarkängor. På söndagen tog vi med oss matsäck och sittunderlag och gav oss ut på sjön och pimplade. Vi blev samtliga väldigt förtjusta i att borra hål i isen, och Amasonen gjorde en tjusig snöskulptur föreställande en kurvig kvinna som jag döpte till Thunderthighs. När vi väl gick därifrån lämnade vi minst tio hål bakom oss, och inte en endaste fisk hade vi fångat. Öppnar vi någonsin en retreat för utstressade människor kommer isborrning ligga högst upp på schemat, alla ska få borra.

Jag är något av en social varulv. I korta perioder förvandlas jag nämligen till ensamvarg. Vill vara själv, få tid att sitta ensam och yla mot månen, slicka mig i skrevet, gnaga loppor ur pälsen, the usual. Igår var en sån dag, och idag med. Igår var jag ensam ungefär en halvtimme på hela dagen. Det tog på mina nerver. Det är kanske egentligen inte det att jag inte vill umgås, det är mer det att jag inte vill snacka. Hängde ändå med ut en sväng, då äppelöl hade utlovats. Smuttade nöjt på den och iakttog sällskapet, trivdes. Men kände inte för att delta. M förstår denna sida hos mig väldigt väl. Idag gick vi upp, åt frukost och åkte till jobbet i nästan total tystnad. Ingen dålig stämning, bara var och en på sitt håll, i sina tankar. M är annars en rätt babblig typ, som gärna sjunger, drar dåliga vitsar och diskuterar världshändelser innan klockan sju på morgonen, så jag förstår att en sån anpassning inte kommer helt smärtfritt och jag har vett nog att uppskatta det. Han är min fining.

Sist men inte minst, en hemskt banal fundering: Härom dagen köpte jag mig en pennkjol från ett märke som för mig var helt okänt men som jag har fått förklarat för mig är ett märke som är "up and coming". Koola Anna. Alltså. Koola Anna. Om du hade ett klädmärke, skulle du kalla det för Koola Anna? Eller om du inte heter Anna, men ändå känner dig rätt cool, säg att du heter... Berit-Maja. Skulle du då döpa ditt klädmärke till Koola Berit-Maja? Hur full var hon när hon kom på det? Hur tänkte hon? För jag tar för givet att det är en hon som ligger bakom. Och nu tänker jag på henne ibland, och tar mig för pannan. Men fina pennkjolar gör hon. Trots allt.

Bläck

En ny vän, som skulle kunna utvecklas till en nära vän, har börjat som lärling på en tatuerarstudio. Så jag har hängt lite där, och förundrats över alla fula motiv. Och alla snygga. Men mest de fula, eftersom jag är svag för lyteskomik. Det har även skissats lite, på två olika projekt. Det första är min nya tatuering. Den är i princip klar, eftersom det är en så jäkla enkel design (och samtidigt hemskt unik, snygg, individuell och imponerande, får en hoppas). Det andra projektet är den tatuering jag redan har... Den gjordes när jag var 16. Den är sned. Det är ett totalt intetsägande motiv som riktigt andas "hej jag är 16 och har inte skaffat mig nån egen personlighet än men jag har hört att tatueringar är det nya svarta". Den behöver göras om. Men jag har inget bra uppslag på vad jag ska ha där istället, vilket måste betyda att jag fortfarande inte har nån personlighet. Perkele.

Utmanad

Ålrajt, jag är inte den som är den. Jag har fått en utmaning från Lepoop, så vad göra annat än att kavla upp ärmarna och sätta igång?

4 av mina favoritprogram
Jag gillar inte TV. TV gör mig ledsen och stressad. TV visar mig människor jag inte vill låtsas om. TV är skränigt och gapigt och alldeles för psykedeliskt för min smak. Men:
- Pushing Daisies
- Monkey Business (Animal Planet)
- True Blood
- The Dog Whisperer

4 saker jag gjorde igår
- bjöd två kursare på te och kakor
- åt en hel pomelo
- stod i ett trångt varmt rum med främlingar och frustade
- såg Stekta gröna tomater

4 saker jag ser fram emot
- Tokyo
- examen (om två år)
- min utställning
- nästa val

4 favoritrestauranger
- Govindas (Lund)
- Wagamamas (London)
- Möllan (Malmö)
- Carib Creol (Malmö)

4 saker på min önskelista
- en ergonomisk stol till skrivbordet
- en skinnjacka
- avgiften till ett år Bikram Yoga
- The Lägenhet

Ja det var det det. Jag utmanar precis ingen. Men om man rent spontant känner sig manad, då är det så klart fritt fram!

FatFighters

Jag har gått upp i vikt. På ett sånt där tjusigt sätt som svenskor ofta går upp, dvs BARA runt magen. Jag sa det till en kursare idag, och då berättade hon att hon hade en vän som verkade för att det skulle bli lika fult och icke socialt accepterat att prata om sin vikt som om sitt bajs. Jag förstod inte. I min krets pratar alla om sitt bajs.

Åter till magarna. Fransyskan döpte dem en gång till "The Swedish roundabout", och klagade ofta på att man såg för många roundabouts på flatklubbarna. Sen flyttade hon tillbaka till Frankrike. Ett år senare kom hon och hälsade på, och ser man på, magarna kan visst lika gärna orsakas av criossanter och briocher som av hederliga svenska vetelängder. Skrattar bäst som skrattar sist, hade jag sagt om jag nu inte stod med ett stycke sidfläsk i handen. Det är sorgligt, det är vad det är.

Liten lovsång

Je suis sambo. Vi blandar smutstvätt, skor, kroppsvätskor och toalettgrejer. Inte specifikt i den ordningen. Det känns ganska overkligt, svårt att greppa. Inte för att det är så rosaskimmrande hallonsdoftande fantastiskt, även om det förstås är det på sätt och vis, utan kanske mer för att... det är väldigt nytt. På det här sättet har jag aldrig varit sambo. Med en kille. I harmoni. Jävligt förälskad, non stop. Inga kriser, inget tjafs. Än så länge har mitt förhållande med M varit odelat roligt, och jag har väl på nåt sätt gått och väntat på att det ska sluta vara så. Det har inte hänt än, och snart har det gått ett år. Ett år är ingenting/ett år är lång tid. Han är min bästis och älskare, och hela grejen känns så fundamental och självklar i mig att jag inte riktigt vet hur jag skulle kunna beskriva det.

Put it in the box

Alla tillhörigheter i lådor. Alla mina böcker. Det är konstigt att tömma en lägenhet till hälften. Amasonen irrar omkring och babblar nervöst för sig själv, hon ogillar förändringar. Det är ju dessutom så att vi båda blir sambos nu, trots att vi båda hade tänkt hålla oss borta från allt sånt ett bra tag framöver. Och vår fina lägenhet, som vi har fått renoverad helt enligt våra önskemål, som vi har inrett i vår egen smak med glitterhjortar, 50-talssoffor, glaspärlor och nakenbilder. It's the end of an era, som man brukar säga, och alltihop gör mig väldigt nostalgisk. Jag trodde jag skulle bli kvar där mycket längre än jag blev, vilket bara bevisar att allting är precis som vanligt. Jag hinner aldrig bygga mig ett ordentligt hem innan jag flyttar igen, och det börjar kännas förbannat torftigt. Jag suktar efter det inbodda, det ingrodda.

Jag har hittat en sjunken båt i hamnen. Den ligger väldigt avsides, inget man passerar sådär av en slump direkt. En liten skuta, precis under ytan. Rostig med vit flagnande färg, påminner lite om en sån där gammal klassisk bogserbåt. Jag har en svaghet för vatten och det industriella, så det här fyndet slår an många strängar hos mig. Jag hoppas de inte tar upp den ur vattnet alldeles för snart.

The Twilight Zone

Jag hörde kråkor som skränade utanför mitt fönster. Tittade ut, och såg en sjavig liten gubbe i truckerkeps hasa fram. Kråkorna skränade, och jag kan svära på att han svarade. Han tittade upp på kråkorna, och skränade tillbaka. Kråkorna verkade skitprovocerade och cirkulerade en stund över hans huvud innan de for vidare. Gubben hasade vidare med sur uppsyn. Skumt.

Sen gick jag till vårdcentralen. Men där vårdcentralen skulle ligga låg det en tom och tillbommad villa med övergiven trädgård. Jag dubbelkollade adressen, och jag var där jag skulle, ingen tvekan om saken. Men hur mycket jag än blängde på huset så fortsatte det att vara ett öde boninghus i mörkt tegel. Skumt.

Efter det gick jag till den stora mataffären. Hyllorna gapade tomma, det var nästan inga kunder, grönsaksdiskarna hade några få grönsaker som var skrynkliga och luktade prutt. Frysdiskarna var tomma. Här och var stod personal och hängde, tydligen utan något att göra. Inte ens toapapper fanns. Jag gick fram till den enda öppna kassan, halade upp de få matvaror som jag fått tag på och frågade kassörskan om de var på väg att stänga.

- Vi har inte fått några nya varor på flera veckor. Men vad vi vet ska vi inte stänga.

- Nähä nä, svarade jag förbryllat.

Skumt.

Efter denna tur i The Twilight Zone håller jag mig inomhus resten av dagen och fokuserar på det som är begripligt. Mina flyttkartonger.