I'm your candyman

Det konstiga humöret har lagt sig, det dök upp helt oprovocerat och sjönk undan på samma sätt. Mitt weapon of choice: Blissful ignorance. Tydligen går det även att säga till den här flickvännen när man blir trött på vardagen, utan att hon faller ihop som en liten blöt pöl på golvet. Det är en helt ny upplevelse, och får mig att vilja bära omkring på henne i flera timmar och kalla henne saker som pruttgurka, snutteplutta, mysnisse och kokoskorv. Men det gör jag inte, för jag är macho, utan jag nöjer mig med att prutta henne på magen (med munnen dårå) och diska hennes disk. Jag är ju ändå något av hennes plaything, då jag har märkt att jag i hennes krets, på grund av min ringa ålder som ingen någonsin glömmer, är oförmögen att presentera en åsikt som får någon slags tyngd över huvud taget. ("Det säger du NU, men vänta några år så ska du få se.") Varför är jag inte bitter över detta? Kanske för att jag ändå tycker väldigt bra om hennes krets? Kanske för att jag fortsätter hålla fast vid mitt weapon of choice? Kanske för att jag är för ung för att förstå när jag blir klappad på huvudet? Jag vet faktiskt inte. Min nöjdhetskvot fylls till brädden bara jag får sitta i solen på hennes balkong och äta plommon. Jag är en enkel varelse, när allt kommer omkring. Så varför inte ha mig som ens plaything? Jag är ju ändå, trots allt, något av en glad skit. Göd mig och sexa upp mig med jämna mellanrum, och där emellan underhåller jag mig själv rätt bra (förutom om jag tvingas titta på Volver en gång till, för då faller jag i koma, fy Almodovar, fy!). För övrigt är min nya hårfärg något grön.

ADHD, någon?

Väntar på att kombon ska sluta harkla upp sina inälvor inne i badrummet och komma ut så jag kan vattenkamma den där totten på skallen som ibland ser ut som en frisyr. Är fortfarande på mycket konstigt humör. Blev igår arg på Mössan. En helt legitim orsak, men första gången. Jag vet inte hur hon tog det, hon höll med mig och var i övrigt tyst. Jag klättrar på väggarna, behöver röja, behöver cykla runt mitt i natten, saknar mina piercings, känner för ett smaskigt onenightstand, känner för att gå upp i vikt, känner för ett tequila race. Vill inte göra matlåda, vill inte skriva tenta, vill inte jobba, vill inte köpa rabattkort, vill inte tvätta, vill inte diska, vill inte laga punktering, vill inte vardag. Att leva förnuftigt kan kännas så förbannat begränsande, och jag har nog något av en personlighetsklyvning med tanke på att jag häromdagen skrev att jag är redo för struktur och stabilitet. Men det är tre saker som fått mig att fantisera om annat: En vän, en film och en blogg. För inte så länge sen så var jag ett annat jag, eller är det bara en efterkonstruktion? Kanske fanns det jaget aldrig, utan kanske är jaget konstant medan omständigheterna växlar. I så fall är jag frustrerad på mina omständigheter, understimulerad och trotsig som den värsta sortens bokstavsbarn.

Vad är motsatsen till grubbel?

Det är något som pockar på uppmärksamheten, något längst bak i kraniet. Något suddigt i ögonvrån. Kanske ett gammalt hjärnspöke, jag vet verkligen inte. Hela dagen omgiven av fina vänner, som flamsar och tjafsar och retas och hittar på limerickar. Och så jag någonstans ibland dem, med tankarna någon annanstans. Går iväg. Köper ett par nya skor, i fel storlek. Märker inte felet. Sätter mig i en park, stirrar på grafitti. Lyssnar på Juliette & The Licks, och tänker på ingenting alls. Får träsmak i arslet. Går hem. Klipper tånaglarna och äter några äpplen. Tom i huvudet. Pratar med fransyskan tills jag blir varm om örat. Hon lyssnar på mig när jag beskriver mitt nya förhållande, och skrattar tills hon sätter i halsen. Säger att jag är galen. Jag hummar lite och äter fler äpplen. Tänker ingenting. Ställer fram färgerna och plockar undan dem igen. Sätter på räggie och gungar runt lite fundersamt i lägenheten, går från rum till rum, tuggandes på mitt äpple. Det är helt klart något som spökar, det kliar i kroppen. Vilken diffus dag. Äh. Titta på Juliette istället.

Struktur är sexigt.

Trots att jag har tvättat mig med min konstiga duschcreme som luktar skitstarkt och dessutom heter något så rubbat som "heavenly milk" (är det bara jag som tänker på sperma?) så luktar jag Mössan. Hennes dofter verkar ha etsat sig in i min hud, som en osynlig stämpel, får mig att känna mig lite ägd. På ett odelat positivt sätt, bien sûr.

Jag har dock haft mitt första anfall av irritation vad gäller Mössan. Ingen stor grej, mest att jag är en inbitet självständig jävel. Och lättirriterad. Jag är nog "lite high maintenance" som jag förklarade för henne. Och hon är envis som synden, och kan inte riktigt släppa att jag är så pass mycket yngre. Vi är så olika egentligen, jag är hippiebarnet utan principer och skrupler, hon är den organiserade paragrafryttaren som attraheras av hög moral. Om jag skulle försöka mig på en hobbypsykologisk analys skulle jag säga att vi attraheras av varandra av just den anledningen, vi behöver båda lite av det motsatta. Lite mer struktur i mitt liv skulle inte sitta fel, jag känner att det är dags. Skulle mitt liv vara lite lugnare skulle jag till exempel få mer tid och ork och koncentration för mina tavlor, som stått ignorerade i flera veckor nu. Kreativitet föds ur lugn. Och lite tristess. I mitt fall i alla fall. Inte för att jag längtar efter tristess... eller gör jag?

Ces: Jag råkade radera din fina kommentar till förra inlägget, jag ber så hemskt mycket om ursäkt. Kan tänka mig att amerikaner har samma inställning, plastic is fantastic, så att säga.

Läs om min mens, det är fascinerande

Att det är jobbigt att ha mens känns verkligen som ett uttjatat ämne, jag menar, det förändras ju knappast över århundradena, det var jävligt på 600-talet, det är jävligt nu. Det är bara mensskydden som blivit bättre, tack gode gud för nattbindor och tamponger med superextramegaskitbra hölje.

[Inlägg: På tal om tamponger så måste jag påpeka att svenska kvinnor har en sund och jordnära relation till tamponger. Fransyskor har det inte. Fransyskor vill inte använda fingrarna, de vill ha en slags utdragbar rulle som petar in tampongen åt en. På så sätt behöver de inte ens beröra sina fittor. Detta är visserligen en fördel om man skulle befinna sig ute i djungeln och inte har nån möjlighet att tvätta händerna, men i Paris finns det faktiskt rent vatten och det är fasen beklämmande att moderna kvinnor kan vara så distanserade från sina kroppar att de inte ens tål att erkänna en normal kroppsfunktion. Vi lever inte på 1800-talet där kvinnor inte ens visste hur de såg ut mellan benen, så vadan denna rädsla för det egna könet? Slut på inlägg.]

Hur som helst. Första mensdagen är för mig en plåga. Jag vill svimma och kräkas. Gärna samtidigt. Och av någon anledning gärna offentligt. Till exempel i en hörsal, eller i en park. Idag sitter jag på kontoret, och försöker andas som man ska göra när man föder. Jag inbillar mig att det hjälper, men det är nog psykosomatiskt. Jag hasade ömklig iväg till min lunchdejt med Mössan, och vi testade handpåläggning men det hade ingen större effekt, förutom att mina bröstvårtor förvandlades till pistolskott. Mössan visade mig sin arbetsplats, det var kul, och jag blev lite avis på att hennes jobb är så mycket mer socialt än mitt. En man som jag inte har träffat förut kom fram och hälsade, och undrade om vi var vänner eller om... "Ihop!", utbrast Mössan snabbt som attan, och jag blev alldeles paff. Jag har börjat vänja mig vid tanken på att Mössan fortfarande står med ena foten i garderoben, men faktum är att hon har nog inte mer än stortåspetsen i marken. Det har varit en långdragen process, men nu verkar det gå i 180 km/h. Det är häftigt att få åka shotgun med henne medan hon sladdar i svängarna. Särskilt som jag helt spontant sa till henne att jag är kär i henne, fastän jag hade lovat mig själv att inte vara den första som säger det, och definitivt inte så snabbt. Hon har inte sagt det tillbaka, och det visste jag ju att hon inte skulle göra, men hon verkar gilla det. Jag står med andan i halsen och spelar cool, calm, collected. Det gäller ju att låtsas att man går omkring med stoltheten i behåll, jag är väl ingen jävla toffel heller. (jo det är jag)

Allt om min pappa

Igår var vi på bio, såg Allt om min pappa. Ett italienskt familjedrama, otroligt starkt. Gå och se den, om du pallar 1,5 h av tryck över bröstet, klump i halsen och tillbakahållna snörvlingar. Man går därifrån med en överväldigande känsla av att det är väldigt synd om oss människor. För att ta oss upp till ytan igen fick vi lyssna på en stor mängd snäll 60-talsmusik (och När Kristoffer spelar flipperspel med De Lyckliga Kompisarna) och kramas och äta lösgodis.

Går det inte lite som på räls?

Det onda onda onda högskoleprovet gick över förväntan, och helt plötsligt är jag med i kapplöpningen om en plats i programmet jag vill läsa. Det kommer som lite av en överraskning, jag hade redan börjat skapa en plan i mitt huvud för hur nästa år skulle se ut, och nu måste jag vänja mig vid tanken på att det kanske blir precis som jag vill! Mycket mystiskt alltihop, och jag biter mig fast vid en sund skepcism.

Mössan har träffat föräldrarna. Hennes vänner tyckte tydligen hon var galen, att det var för tidigt, men jag har liksom inte såna föräldrar. De är mina närmaste vänner mer än något annat, och därför handlade det inte om att få ett "godkännande" av dem. (jag tänker tomtefabriken på julafton, när den lilla dockan utbrister "mommy!" och stämplar sig själv i arslet med OK-stämpeln) Nej, det handlade mer om att föra samman människor som är viktiga för mig, och det gick galant. Mössan har ett sätt att få alla att instinktivt tycka om henne, hennes leende är varmt och okonstlat, och hon verkar ha en omedveten förmåga att prata om precis det som intresserar lyssnaren, utan att för den skull frångå den hon är. Min fascination för hennes person får mig att vilja täcka hela hennes kropp i kyssar, och som tur är så har jag hennes tillåtelse att göra just det, och ofta.

För mycket faghag för Candy Bar

Jag har fått tag i senaste Diva (som för övrigt innehåller några rätt läckra bilder på en femme och en dragking.... mmm, dragking) och medan jag lusläser varje sida tänker jag tillbaka på min tid i London. Jag bodde bara där några år, men det är nåt speciellt med den staden. Alla som har tillbringat mer än en månad där refererar ofta till London som "min andra hemstad".

Det var i London som jag på riktigt levde ut min sexualitet, både med män och kvinnor, och det var mycket som var nytt och förvirrande. Ni gissar rätt, det är dags för en anekdot:

Första gången på flatklubb - eller "GlitterBarbie på hal is"

Den äldsta och mest kända flatklubben i London är Candy Bar. Det är ett litet ställe, med tre små våningar, som jag efter en kort koll på deras hemsida kan konstatera har fått ett rejält uppsving sen jag var där. Med en bög under varje arm hade jag flera gånger passerat den lilla skylten under mina nattliga räder i Soho, och nu hade jag bestämt mig för att gå dit. Som den faghag jag var (och är) hade jag bett en av mina bögar att följa med, och när vi fixade i ordning oss inför kvällen var han lika nervös som jag var. "My little girl is growing up", som han sa. För att lugna ner oss blandade vi ihop några överambitiöst starka drinkar till oss själva, vilket förvandlade piffandet till en förfest, vilket gjorde att vi aldrig riktigt slutade piffa, vilket resulterade i att vi såg ut som två discokulor. Glitter precis överallt. Och jag som ändå ser mig själv som "avslappnat femme", tog i i överkant med urringad glittertopp, hypertajta jeans med strass på, och högklackade stövlar. Bögens outfit var praktiskt taget identisk med min. Vårt glitter blev vår rustning, helt enkelt. Vi kom fram till klubben, lagom fnissiga och nervösa, och jag blev insläppt av den stora butchiga vakten med ett brummande "welcome, fine lady". Jag tror att jag hann känna ett lyckligt pirr i magtrakten, tills vi hade tagit oss till klubbens mitt. Det var en relativt lugn kväll, dansandet hade kommit igång nere i källaren men i baren satt bara några flator som verkade tjenis med de coola tjejerna i baren. De sneglade på oss. Vi inkräktade. Jag ville hålla min bög hårt i handen och säga nåt klassikt bögfjolligt som "Toto, I don't think we're in Kansas anymore", men morskade upp mig och gick fram till baren. Och beställde oss varsin paraplydrink (vad tänkte jag med?). Så satt vi där, balanserandes på varsin barstol, nedtyngda av vår imaginära banderoll som praktiskt taget skrek Kvällens Outsiders, och hällde i oss rosa paraplydrinkar. Vi blev totalt ignorerade, och försökte peppa varandra med ett gäng dåliga fräckisar, om jag inte minns helt fel. Jag tror vi stod ut i en timme, sen kastade vi oss ut utan att någonsin se oss om, för att snabbt springa in på närmaste bögbar, och andas ut. Vi var tillbaka i den lättbegripliga värld vi var så hemtama i, och dansade av oss obehaget till Madonna, The Weather Girls och antagligen en hel del Kylie. Jag gick aldrig till Candy Bar igen. Däremot började vi gå på blandade klubbar, för man ska inte ge sig, och tro mig när jag säger att det är gynnsamt att komma som svensk flata till Englands lesbiska sfär. För säkerhets skull lämnade jag dock det mesta av glittret hemma, till fördel för hatt och slips. Tar man seden dit man kommer får man ofta hela stycket, eller hur var det nu?

Dra mig baklänges! (...och in i en Volvo?)

När jag precis har blivit ihop med någon och är tokigt nykär och hela fadderullan, då har jag ofta huvudet fullt av en massa visioner av vår framtid, hur vårt gemensamma liv ser ut om tio år. Jag tar för givet att det här är allmängiltigt, att de flesta är likadana som jag. När jag blev ihop med fransyskan till exempel, då hade jag storslagna drömmar om en charmig våning i ett sekelskifteshus i centrala Köpenhamn, som vi skulle dekorera med artefakter från våra många resor (både inom jobbet och privat), och ett jetsetliv i intellektuell tappning där vi skulle blanda glammiga utekvällar med rödvinsaftnar med likasinnade där vi skulle diskutera politik och konst. Ett snyggt koncept, men som jag kan säga nu när jag är okär i henne och efterklok, aldrig skulle ha blivit verklighet. Ingen bitterhet i det, utan bara ett lugnt konstaterande.

Idag har jag och Mössan vallat en bebis. Vi jagade duvor, tittade på minigrisar, bakade sandkakor och petade varandra i magen. Hur kul som helst. Vid ett tillfälle satt Mössan på huk i sandlådan, pratade med bebisen och några andra främlingsbebisar, skrattade och busade och kastade med en liten boll, studsade den sådär i armvecket och fångade den med samma hand, sådär som bollmänniskor kan göra, och såg sådär maskulin och feminin ut på samma gång, och jag tänkte: Det där är fan det sexigaste jag någonsin har sett.

För jag ska berätta en hemlis, som Mössan inte vet: När jag tänker på henne, och en gemensam framtid, då kommer det upp två ord i mitt huvud: bostadsrätt och bebis. Nothing more, nothing less. Jag tar inte så allvarligt på det, för jag är trots allt rätt nykär och visioner är bara visioner, men gott folk, det här är nytt i mitt universum! Villa, volvo, vovve? Ja... varför inte? (jag vet, jag gör mig själv mörkrädd)
Säg det inte till nån, det skulle rasera min image totalt.

Pank men kåt flata

Jag är mitt uppe i en ekonomisk kris, och mina livlinor inkluderar bland annat Tradera, telefonsamtal till Frankrike, och en jävla massa gnäll. Gnäll gnäll gnäll. Hur kommer det sig att en människa som knappt har tid att gå på dass ändå inte håvar in tillräckligt mycket pengar för att kunna leva ett vettigt liv? Jag har ju för fasen ett kontorsjobb! Systemet gynnar verkligen inte den som jobbar och pluggar samtidigt. Jag får inte söka bostadsbidrag och jag får inte uppskov från CSN. Damn it. Gnäll gnäll gnäll.

I kväll ska jag laga middag åt några vänner och presentera Mössan. Mysigt. Det är skönt med en tjej som är socialt kompetent, man slänger in henne i vilket sammanhang som helst och hon bara funkar. Det är guld värt, och dessutom väldigt sexigt. Å andra sidan upplever jag nästan allt som har med Mössan att göra som väldigt upphetsande. Det här är tjejen som inte kan säga kuk, utan måste säga "kaffe utan kakor" (???), man skulle kunna tro att hon är frigid som ett kylskåp i sängen, men icke sa Nicke. Sex med Mössan är lite som att äta mascarpone samtidigt som man tittar på Shortbus, läser Milan Kundera, lyssnar på Tom Waits och får fotmassage. Plus en sjuihelvetes orgasm. Helt sjukt bra, med andra ord.

Häromdagen pratade jag med ett gäng äldre flator. Med äldre menar jag strax över 30, alltså inte vuxna på något sätt men ändå äldre än jag. Och de påstår att uttrycken "flata" vs "lesbisk" är en generationsfråga. Att jag, som babydyke, använder ordet "flata" lika naturligt som de flesta idag använder ordet "bög", men att de som är lite äldre fortfarande upplever det som ett skällsord och därför inte använder det. De säger hellre "lesbian", som i mitt huvud bara låter som "marsian" eller "babian". Vad tycker ni? Är det så?