Förlust

Det har hänt en tragedi i vår lilla familj. En som gör att Amasonen sitter alldeles tyst i soffan, stirrandes ut i ingenting, medan jag sitter bredvid och håller om. Hela lägenheten är knäpptyst.

I tre månader har det bott en hund hos oss, en hund som Amasonen delade med sitt ex. Det var deras bebis, bara två år gammal. Ett otroligt charmigt djur som har förändrat hela vår vardag och gjort lägenheten till sin. Hon var ofta med mig ut och sprang, eller kanske snarare så sprang hon med mig. Hon kunde fler kommandon än jag visste att det fanns, och hon var världens sötaste när äggklockan ringde och hon kom och hämtade en och pekade med nosen på klockan. Hon skrämde livet ur brevbäraren som sig bör, och åt en gång upp en halv sockerkaka som låg på diskbänken. Hon älskade att dra dragkamp. I måndags hämtade Amasonen henne hos dagmatten, hon var glad och busig och överlycklig över att se matte. Så helt plötsligt började hon krampa. En kort stund senare var hon död. Bara så där, borta. Som Amasonen sa senare: "Ena stunden var jag och köpte mjölk och bröd, i nästa stund satt jag med en död hund i famnen."

Jag är en tafatt tröstare, och gör det jag brukar göra i såna situationer: Jag matar. Lagar middag, fixar fika, kokar te. Och kramar om. Alla hundsaker ligger kvar där hunden har lämnat dem, vi inväntar exet. De ska slänga sakerna tillsammans, som en egen slags begravning antar jag. Jag hade inte insett hur stor del av vår värld hunden hade blivit förrän nu. Lägenheten känns alldeles för stor och tyst, jag kommer på mig själv med att gå runt och tända överallt och sätta på musik. Det är ingen längre som sitter och glor på mig när jag äter frukost, och det känns ödsligt.