Innan dejten igår var jag och fikade med Mössan. Hon var sjukt söt, som vanligt. Mina ex är de bästa exen. I alla fall, hon har följt historien med M, kollegan, från början och ville ses för lite pepptalk. Hon är en av de få som inte ser några som helst problem med att jag skulle ha ihop det med en grabb, jag menar till och med min mamma är skeptisk, så att fika med henne innan var nog det bästa jag kunde ha gjort, för att lugna min skenande hjärna.
Det var kanske en av de mest lyckade dejterna jag har varit på. Den slår inte den gången jag hoppade i sängarna på Harrods, men den hamnar absolut på topp fem-listan. Vi åt på en mysig liten restaurang, och pratade och skrattade så mycket att jag fick kramp i kinderna. Inte en enda stel tystnad. Vi pratade så mycket att jag inte registrerade hur maten eller vinet smakade, jag vet inte hur de andra gästerna såg ut, jag har ingen aning om vad de spelade för musik. Vi satt i vår lilla bubbla, och praktiskt taget pratade omkull varandra. Helt plötsligt hade vi suttit där i tre timmar, och vännerna ringde och undrade vart vi hade tagit vägen. Så vi babblade oss bort till puben där det var konsert, och det var trångt och svettigt och stökigt och vi fick inga sittplatser, men han bara stod där, i sin kofta och med den obligatoriska bohemhalsduken virad 20 varv runt halsen, och såg glad och nöjd ut. Han hälsade glatt på mina vänner och de hälsade glatt tillbaka, och han verkade trivas som fisken och sånt gör mig så otroligt glad. Så satte husbandet igång, spanskt i bästa Manu Chao-stil, och vi babblade vidare och gungdansade lite och jag bjöd på Hobgoblin. Sen tog konserten slut, vännerna rumlade vidare, och vi blev kvar till stängning. Vi gick lulliga genom det tysta snöfallet, sa hejdå med en lång och fumlig kram, och så stod jag kvar och såg på när han vinglade iväg på sin cykel, och försökte bestämma mig för om jag borde ha kysst honom eller inte, men för en första dejt kanske det räckte så. Inget blev sagt, men ändå är det något som har satts i rullning. En stund senare pep mobilen. Han kallar mig "en fascinerande varelse".
7 kommentarer:
Hrm, han låter ju onekligen som ett kap.
hihihihihihihihihihihih!
Sen är det såhär också för att ge dig en frispark på mig själv eftersom jag gnabbats. För varje flata som går över till andra laget (om än tillf men ändock) blir det lite obehagligt inombords. Det är nog så hos många. Man känner sig lite .. ja hur säger man på bästa sett. Dög inte vi? Det här låter löjligt, men det är mycket väl nått sånt du kan stöta på nu när du ska börja dejta andra könet. Och inte bara att dög inte vi, utan det blir en lite olustighet som man inte riktigt kan sätta fingret på.
Lycka till nu och jag hoppas du får mycket magbubbel och ilningar. Det är dom som brukar vara mätinstrumenten. :)
... vad gör det om han är grabb, får man känslor får man känslor vare sig det är hetero eller homo. Att inte bry sig om kön är icke-normativt. Att låsa sig för att inte vara heteronormativ är lika normativt.. typ
ajja: Ja, jag har själv känt så tidigare när flatkompisar helt plötsligt kommit dragandes med nån skäggig Fredrik. Olustigt, och kanske också lite irriterande? Som nåt slags obestämbart svek, mot... någon. Och det må ha varit hur löjligt som helst, det har ändå funnits där.
sanna: Mycket bra tänkt. Jag ska försöka anamma den attityden. ;)
Jag är glad för din skull! Jag hoppas att det löser sig på det sexuella planet också, eftersom du trivs så bra med honom. Visst, en förlust för oss, men huvudsaken är att du är glad! :)
cecilia: Tack. :) Det var väldigt gulligt skrivet.
Meeeeek! Vad kul! Älska känslan av att inte ha någon koll på omgivningen för att man sitter i en såndär liten bubbla!
Och att få sms strax efter att man skiljts åt är också sjuuuuukt mysigt.... It's springtime.... Löve is in the air...
Skicka en kommentar