When in Visby...

Man är väl inte sämre än att man kan ändra sig. Eller hur?
Bröllopet var ju sjukt kul, och fantastiskt, och vackert, och fint på alla sätt. Det var traditionellt men glatt, överdådigt men med värme. Talen var lagom många, och hjärtknipande äkta. I dagarna tre åt vi god mat, drack god champagne, dansade till god musik och flamsade med goda människor. Alla gamla rävar från those dancing days i London var där, varenda liten kotte, och jag insåg hur mycket jag har saknat dem, hur mycket jag tyckte om det livet. Särskilt i sällskap av min bordsherre, Brunei, en av mina absoluta favoritmänniskor alla kategorier. Han har precis köpt sig ett hus i Amsterdam och ett besök dit börjar redan planeras. Över huvud taget blev det så klart mycket snack om att åka och hälsa på folk, så i kombination med allt annat så lär väl min och M:s höst bli ungefär lika lugn som våren och sommaren har varit.

En lite rolig grej var att killen till höger om mig vid middagen var Joakim, en speciell men trevlig snubbe som jag inte har sett på åratal. Han var dagen till ära iklädd en rosa 70-talskostym med svart glitterskjorta och väldigt stora solglasögon. HBT-kuriosa: Det är han som driver tidningen Dorian, och det är även han som designade dogtagen till Europride, ni vet radbandet som det blev lite rabalder om. Första gången jag träffade honom var på en Halloweenfest, och han kom som en av de där snubbarna ur Clockwork Orange. Ni vet, vit sparkdräkt, suspensoar, lösögonfransar, plommonstop och en stor knölpåk. Han däckade på festen, vaknade någon gång tidigt på morgonen bakis som ett as och hasade helt sonika ut genom dörren och tog tunnelbanan till andra sidan av London, fortfarande iklädd sin mycket iögonfallande outfit. En härlig syn för det nyduschade kontorsfolket på väg till jobbet, kan en tänka sig.

Det här med att gänga sig...

I helgen gifter sig en av mina gamla vapendragare från London. Hon har levt i synd med sin bleke britt i många år nu, och på lördag skapas ordning och reda i Visbys slottsruin. Ja ruinen kommer väl vara lika... ruinerad som innan, men det kommer vara ett mindre par i världen som lever i otukt, gudskelov. Det blir ett stort jippo i dagarna tre, och jag jobbar på att bli friskare snabbt för just nu känner jag mig mest som en värkande, snorig trasa. Folk som jag inte har träffat på åratal flyger in från hela världen, och det är verkligen härliga människor som jag har tänkt mycket på under åren, så det ska bli sjukt roligt. Min kropp har inte fattat det, men min hjärna är fullt medveten. Jag har heller aldrig varit på ett sånt här stort och uppstyrt bröllop förut, och jag känner mig skeptisk och upprymd på samma gång.

Bröllop som grej är för mig helt meningslöst, även om jag kan tänka mig att själv ha ett nån gång, jag menar om man ändå ska skaffa sig de juridiska fördelarna så är det väl juste att slänga ihop en fest samtidigt? Men något symboliskt värde har det inte för mig. Kanske kommer min krassa bild av det från mina föräldrar, som gick in i rådhuset en gång när jag och syrran var små, skrev på papprena och fortsatte sen sin julshopping. Jag vet bara att min bröllopsdag aldrig någonsin kommer vara en av de viktigaste dagarna i mitt liv, de där traditionsbundna händelserna är aldrig det, de är bara sånt som passerar. Jag minns att nån sa till mig på studenten att den dagen var en sån dag och jag tänkte "åh herregud, jag hoppas verkligen inte det". Jag tycker heller inte att livslång monogami har något egenvärde, och då tappar ju giftermålet hela sin poäng på nåt sätt. Men festen kan vara kul, och man skulle ju kunna se det som en hyllning till kärlek i allmänhet?

Om jag ska gifta mig, så kan jag tänka mig att det skulle kunna gå till så här: En enkel borgerlig vigsel med bara de allra närmaste, som hålls på kvällen. När den är slut åker man direkt till nån vacker lokal där en rolig maskerad redan är i full gång, med alla släktingar och vänner. Inga tal, inga presenter, möjligtvis lite plockmat så folk inte svälter. Annars bara bra musik, seriös utklädning och dans dans dans. Det hade jag kunnat tänka mig.

Är jag en smittohärd?

Enda sen det här med svininfluensan tog fart har jag varit en av dem som tyckt att vi ska ta det jävligt lugnt. Inte skapa nån masshysteri, inte överdriva situationen. Det är en influensa. Senast i måndags fick vi ett utskick på jobbet från ledningen med direktiv, bland annat att handsprit skulle göras tillgängligt på alla toaletter. Jag muttrade "det var ett jävla tjat" och kastade mejlet. När jag har nyst har jag på skämt bannat mig själv för att jag återigen inte gjorde det i armvecket, utan höll för med handen, hemska hemska människa. Men nu när jag sitter på jobbet, snorig och med svullen hals, så kommer paranoian smygande. Tänk om? Tänk om jag nu sprider smittan vidare till en kollega, som sedan sprider smittan vidare till nåt av sina urgulliga barn som sen blir sjuk och dör? Eller tänk om nån kollega har ett dolt hjärtfel och så smittar jag honom och så blir han sjuk och hans hjärtfel kickar igång och så dör han? Jag ser scenarion framför mig där jag står snörvlande mitt i en folkhop, och de singlar ner till marken omkring mig. Ungefär som i den där filmen Parfymen, fast det nu skulle handla om Ond Bråd Död, inte Extatisk Sexorgie. Som vanligt styrs jag av mitt dåliga samvete, och planerar att gå hem tidigt. Under tiden spritar jag händerna så mycket jag orkar och försöker att hålla mina utandningar för mig själv.

P.S. Kära dagboken, jag kan inte fatta att jag börjar skolan igen om en vecka. Jag har ju en massa sommargrejer jag inte har hunnit göra än, jag har inte lekt av mig! Tittade på terminsöversikten och fick ångest när jag insåg att Satan själv står som kursansvarig på de flesta kurserna. Hon hatar hela världen och hela världen hatar henne right back. Jag vill inte umgås med Satan, jag vill umgås med kor i hagar och plocka smultron och trä dem på strån och allt det där. D.S.

Roten till allt ont

M har börjat med en störig grej. Han har de senaste månaderna försökt införa high fiven i samtal, och kastar in dem lite då och då. Det behöver inte finnas någon logisk anledning. Jag svarar nästan aldrig på hans high five för jag tycker inte vi ska uppmuntra sånt oanständigt beteende, varefter han ger mig ett uppmuntrande/vädjande/desperat leende och utbrister "Don't leave me hangin'!". Jag lämnar honom alltid hängande. Nu har han börjat ta saken i egna händer, bokstavligen talat, för när jag inte high fivear tillbaka ropar han "high one!" och klappar till mig i pannan.

Nu har hans ständiga bitchslappande av min pannlob gett mig svininfluensan. Möjligtvis. Det är i alla fall inte uteslutet. För att inte riskera att smitta mina småföräldrar till kollegor så ligger jag idag hemma och sunkar, med min potentiella svininfluensa som antagligen bara är en förkylning. Men man vet aldrig, fadern min fick en släng av den för ett tag sen. Han hade visserligen INTE blivit bitchslappad i pannan av min sambo, men det bevisar ingenting. Ingenting.

Min frisör

Jag har skrivit om det förut, men jag tycker verkligen det är knepigt det här med frisörer. Det är svårt att hitta någon som jag kan gå till utan att känna mig som en idiot. En frisör som inte höjer på ett välansat ögonbryn åt mitt slitna hår, som inte kallpratar med mig på rutin om saker ingen av oss bryr oss om, som inte får mig att skratta nervöst och känna mig som ett skabbigt nöt, som inte frågar mig tjugo gånger om jag verkligen vill ha den frisyren jag har bett om (det har hänt), som inte har i så mycket produkter i håret att det är som om jag doppat skallen i en hink med lim. Men jag har hittat en. Hon snackar Rosengårdsskånska, hon lusläser skvallertidningar, hon har nån slags usel Enyamusik i högtalarna, och hon är en jävel med saxen. Hon lyssnar på mina frisyridéer, gillar dem, förbättrar dem, och utför dem sen samtidigt som hon säger "kul att få klippa nåt annat än städade kontorsfrisyrer!". Nu sitter jag på kontoret och ser allmänt rock ut, långhårig och snaggad på samma gång, och den enda produkten jag har i håret är nån slags glanskräm. Om hon inte var så gravid och tung skulle jag ha lyft upp henne i luften och svingat henne några varv, kvinnan är fanimej fantastisk.

Så görs en svensk sommar

Igår satt jag vid en å och tittade på en tjock man som utklädd till padda körde runt i en go-kart som i sin tur var utklädd till en gammal sportbil. Sen kom det hem folk till oss och åt kräftor. Jag fick en stor spann som det bor en kronärtskocka i. Den ser mycket ledsen ut, men om den överlever så skulle jag bli en väldigt happy camper, för kronärtskocka är ju något av det godaste som finns. Jag hade gjort en väldigt fin västerbottenostpaj, som jag sedan hällde ut inne i ugnen. När den väl var tillbaka i formen igen såg den mer ut som nån slags äggröra, men gästerna hade vänligheten att kasta sig i den. Om det var för att slippa känna smaken, eller för att de faktiskt gillade den, det låter jag vara osagt. Amasonen dök upp och var olycklig. Sen blev hon full på snaps, men var nog fortfarande lite olycklig, om än något distraherad. Distraktion ska man inte underskatta, det kan göra under för en emotionellt slitsam situation. Jag kan inga snapsvisor, men jag viftade glatt med armbågarna medan de andra sjöng, och jag drack så det stod härliga till. Måste ha glömt bort att jag egentligen hatar snaps. Mörkret föll, Dexy's Midnight Runners sjöng, stearinljus tändes. Ja och så gick en dag i våra liv och kommer aldrig åter.

Öl, sås, kiss och andra kroppsvätskor

Igår var jag och M på afterwork på en konsultbyrå där en av hans kompisar jobbar. Det var brats i mängder, men ölen och musiken flödade (vem kan motstå "My Sharona"?), så vi var nöjda. Hittade en balkong och drack oss fnissiga i kvällssolen. Babblade om allt från vedspisar till burleskdans, och allmänt njöt av varandras sällskap. Det stavas nytändning, damer och eventuella herrar. Inte för att det har framgått i den här bloggen att det har behövts, men det har det. Inte så att vi har stått och vacklat, men... vi tappade bort varandra lite den här sommaren, det har varit så mycket att fixa med hela tiden. Nu är vi tillbaka i full swing. När bratsen hade tröttnat och ville gå hem så gick vi ut på stan och spanade in Malmöfestivalen. Köpte oss varsin kinalåda och jag hällde hela innehållet i min över mig själv. Skrattade så vi fick ont i magen och jag faktiskt, på riktigt, höll på att kissa på mig lite grann. Jag klär inte alls i jordnötssås. Sen åkte vi hem och lekte Discovery Channel. Aaaah, the glory of it all.

Je suis une stekare.

Då har man alltså avverkat ens livs första charter. Nu hade vi visserligen ansträngt oss för att hitta nåt som var så lite charter som möjligt, men ändock: charter. Och det var långt över förväntan. Hotellet var vackert, utsikten var otrolig, ön var charmig och inte alls särskilt turistig, vattnet var turkosblått och kristallklart, fiskarna var nyfikna, tomaterna var sjukt goda och grekerna var snälla. 35-40 grader i luften, 25 grader i vattnet. Hade med mig massor av kläder men gick oftast inte i mer än bikini och en tunn tunn ärmlös linneskjorta. Vi hade planerat att dricka paraplydrinkar men det var för varmt för alkohol. Istället hävde vi i oss cola, som vi brukar på våra resor.

Trots att vi skakade på huvudet och rynkade våra ögonbryn så hamnade vi på en grekisk afton, och blev mycket förvånade när vi helt plötsligt, tillsammans med några grekiska dansare, dansade grekisk folkdans inför hela hotellet och hade hur kul som helst. Under veckans gång pratade vi om att hålla ett öppet sinne, testa saker man egentligen anser "inte vara ens grej", säga ja till livet, som min vän så dramatiskt beskriver det. Och den kvällen blev ett praktexempel på hur två aviga cyniker kunde förvandlas till två tindrande, gapskrattande livsbejakare.

En dag gav vi oss ut på en stor segelbåt och spenderade en sagolik dag med att kryssa mellan öarna, snorkla, besöka små byar, äta god mat, jobba på brännan. För jag har faktiskt en bränna. Inte en röd, en brun. Ett smärre mirakel. Kanske inte nåt att skriva till påven om, men jag ska nog ändå berätta det för min bekant Diakonen.

Allt som allt, en fin resa. Blir det charter igen? Mjo. Det kan det bli. Men det får nog dröja ett tag, och kanske att fem dagar räcker. Sista dagen klättrade vi lite på väggarna, vana som vi är att åka på såna semestrar som man sen behöver vila upp sig ifrån. Ändå är det så, att när jag nu är tillbaka på jobbet, så vill jag bara bada, sola, äta god mat och sova. Charterdjävulen har ännu sina klor i mig.

Hållidej

Disken diskad: Check

Blommorna vattnade: Check

Solskyddskräm: Check

Nya flipflops: Check

Ipoden laddad: Check

Naglarna svartmålade: Check

Nu drar jag till Grekland. Yamas!

Kvinnor vid vatten

GAH! Bada för i helvete inte ute i Västra Hamnen just nu, där pågår en nyckelpigeinvasion och det kan ju låta jävligt gulligt men det är det inte! De kravlar överallt, precis överallt, och de jävlarna BITS och PISSAR på en. De kommer i svärmar av hundratals och har den dåliga smaken att ligga krossade på gångbanorna tills hela asfalten är en svartröd sörja. Jag, Amasonen, hennes tjej och deras nya underbara lilla valp tog ett snabbdopp, fick panik och tog oss snabbt därifrån. Jag som hade sett fram emot att ligga på min handduk och läsa min nya filmtidning och käka choklad med havssalt. Framför allt hade jag sett fram emot att få umgås med mina favoritflator (som visserligen bråkar ibland men annars faktiskt är ett bra exempel på sunda och kåta tjejer, med tanke på föregående inlägg), men vi fick ägna all vår uppmärksamhet åt att överleva nyckelpigearmageddon och att förhindra den underbara lilla valpen från att äta alla servetter och glasspapper som låg slängda på marken.

Hade väldigt lite att göra på jobbet idag och ägnade mig åt något så egocentrerat som att läsa igenom gamla blogginlägg, och satt och log för mig själv när jag läste mina innerliga beskrivningar av både Mössan och Amasonen. Det där med ex alltså. På något sätt lämnar jag dem aldrig bakom mig. Jag bär dem med mig som pärlor på ett pärlband, och då och då tar jag fram minnet av någon av dem och suger på det njutningsfullt. Jag verkar aldrig glömma. Eller jo, detaljerna bleknar. Men det som verkligen var viktigt, det förblir. Jag har turen att omge mig med väldigt fina ex som har gett mig väldigt många fina minnen, trots det kaos som oftast har skapats. Jag kommer aldrig riktigt över dem. De tunga och stickande känslorna har sedan länge lagts åt sidan, men det där lilla pirret av attraktion dör nog aldrig. Kroppen minns, och den njuter av att minnas. Det är inte en attraktion som kräver handling, det är bara en glad och enkel känsla som ligger där och myser för sig själv, som en katt i solen.