Eureka

Jag är nog rätt kass på att vara i limbo. Det varade ungefär ett dygn, och bestod av detta: tre timmar jobb, en lunch med M, två föreläsningar, ett telefonsamtal med Amasonen, ett möte, ett biobesök med Mössan (Benjamin Button, ååååh Tilda Swinton mitt hjärta är ditt), en kvällsfika med en finsk genusforskare och sju timmars sömn. Sen var jag inte i limbo längre. Mina möbler stuvas undan tills lägenhet är hittad, jag plockar ihop kläder och de viktigaste prylarna (läs dator, böcker, skissblock, kanske en orchidé) och flyttar in hos M, och Amasonens tjej flyttar in i vår lägenhet med pick och pack. (Vad är egentligen pick och pack? Allt som är packat?) Alla blir nöjda, tjo faddefjuttan!

Och så ett personligt meddelande till Rim: Meet me on msn, sometimes soon. Jag vill diskutera Tokyo med dig.

Limbo

Jag är i limbo. Jag har en lägenhet som inte längre känns som min, eftersom Amasonens tjej är på väg att flytta in (så fort jag har flyttat ut), och M:s lägenhet trivs jag i men det är inte mitt hem och de enda grejerna jag har där är ett par vandringskängor och en burk magmedicin. Och nu har vi precis fått beskedet att de vi skulle byta lägenhet med vill kolla runt på lite andra alternativ och verkar inte kunna ta något beslut de kommande tio åren. Jag är i limbo. Vår lägenhet ser ut som ett möbelförråd eftersom Amasonen har börjat köpa på sig möbler för att ersätta mina när jag flyttar (annars hade lägenheten blivit tom). Hennes tjej går och spanar in skrymslen och vrår, sugen på att inreda, göra det till sitt. Helt förståeligt, de är också på väg att bli sambos. Och mitt i deras matrimonial bliss sitter Constantin, a k a Bromsklossen. Inte konstigt att mitt humör är som en bergochdalbana just nu. Hade jag trott på astrologi hade jag formulerat det så här:

Jag är kräfta. För kräftor är hemmet väldigt viktigt. Hemmet kan tolkas bokstavligt eller metaforiskt, det vill säga det måste inte prompt vara ett ombonat hushåll utan kan helt enkelt handla om en fast punkt i tillvaron, något att återkomma till och utgå ifrån. Det är centralt, det krävs för att kräftan ska vara i balans. Jag är inte i balans. Jag är, som sagt, i limbo.

Dricker en kopp blåbärste och stirrar ut genom fönstret.

Nesting

Jag har drabbats av Traderafeber. Sitter och lägger bud för glatta livet på en stor karaff i keramik som är formad som en väldigt verklighetstrogen fisk. M, som ju faktiskt ska ha den där tingesten i sitt hem, ser mer än lovligt skeptisk ut. Jag mumlar nåt om "bra kitsch" och klickar vidare. Tio spänn till. Och tio spänn till. Bara tio spänn till. Jag har även lagt bud på lite kläder, och därigenom införskaffat mig en ny svart kofta med stora stora blanka knappar. När mailet damp ner i min inbox så kändes det som om jag hade vunnit ett pris. Vadå pris? Jag betalar ju för den.

Igår var jag och M och tittade på lägenheten vi verkligen vill ha. Det har varit stalkervarning på oss. Vi har stått utanför huset och tittat in, flera gånger. Vi har googlat dem. Vi har facebookat dem. Vi låtsas inte ens att det är sunt beteende. Men igår fick vi alltså "komma till". Och den är perfekt. Den är stor, den är bohemisk, den är vintage. Gamla trägolv, högt i tak, skrymslen och vrår, fin balkong, stukaturer och söt innergård. Och inte alls så dyr som den kanske låter. I lägenheten fanns även världens sötaste husdjur, jag undrar om man kan få dem på köpet. En stor hund som ställde sig tyst och lutade sig emot mig hela tiden, och en liten spattig siamesunge som attackerade mina ben.
I kväll ska vi visa upp M:s lägenhet för dem (lägenhetsinnehavarna alltså, inte deras husdjur), så får vi se om det blir nåt byte. Om de säger nej är det möjligt att jag gråter en liten bittert brännande tår, för ååh vad jag vill ha den.

Jag försöker även planera min sommar. Jag har nån slags luddig plan på att dra till Tokyo i maj (ja just det Rim, därav frågorna!), och det är mycket att ta hänsyn till. Inte bara vädret... Men helvete vad roligt det vore.

Talang är relativt

Det blev visst ingen musikalartist av mig den här gången. De behövde mer sångare än dansare, och då behövde de veteraner och inte sjunga-i-duschen-amatörer. Trist, och samtidigt helt okej. Hade antagligen känts surt om det hade varit dansen som inte dög, men sång har jag ju aldrig pysslat med. Det var rätt häftigt att bara ha fått vara med om en riktig audition, ungefär som det kan kännas rätt häftigt (efteråt) att ha varit med om en rotfyllning.

Även om det inte bor en sångare i mig, så kan jag efter i lördags berätta att jag minsann sparkar arsle i Singstar efter några öl. Jag hatar sällskapsspel, jag hatar karaoke, men av någon anledning (läs alkohol) så hade jag plötsligt en mikrofon i handen och väste "hii kaald mi thö woajld råå-åås bött maj näääjm oas älaajsa deejs". Sen var vi på KB och jag svor över alla små brats och Håkan jävla Hellström och glassplitter och toaköer. Jag har hört rykten om att KB en gång var en hyfsad rockklubb. Det är den inte längre. Det är en Finlandsfärja för blonderade 20-åringar. Jag kände mig som Arne Anka, med största skillnaden att jag är kvinna och därför inte behöver ruinera mig på öl utan istället kan bli antastad av svenniga snubbar från Eslöv som mer än gärna bjuder på alkohol i utbyte mot att de får stå innanför ens personliga sfär och tjattra om deras intetsägande jobb. Fy helvete. Jag ska bita ihop och stå ut med schlagern, bara ta mig tillbaka till gayklubbarna är du snäll, jag lovar jag ska aldrig mer klaga.

Kvällen avslutades med en vinglig promenad hem där jag och Rockbruden svor över Allt Som Är och hest skrålade:

I hurt myself today

to see if I still feel

I focus on the pain

the only thing that's real

Jag må vara oduglig för scenen, men där och då var det fasen inte en jävel som klagade.

Återigen dessa förändringar

Häromdagen pratade jag med ett ex jag inte har träffat på väldigt länge. Vi har en lite rörig historia, som visserligen är präglad av ömsesidig respekt men som ändå gjort att vi håller oss på lite avstånd från varandra. Det, och det faktum att vi egentligen har väldigt lite gemensamt, förutom möjligtvis kärleken till Tom Waits. Exet hade bytt stad, namn och kön och är nu en han. Möjligtvis en hen. Och samtidigt som jag är glad för hans skull, att han har hittat sig själv och nu gör något som han helt klart mår bra av, så sörjer jag lite förlusten av ännu en butch. Det tuffa manliga, den rakade skallen, tatueringarna, boxershortsen, den kaxiga gången... i kombination med brudhud, brudkropp, brudröst, brudblick. Det charmar mig, fascinerar mig, drar i mig, attraherar mig. Och det är just kombinationen jag gillar.

Jag och M diskuterar bostadsrätt. Bara att skriva det får mig att vilja skratta högt åt mig själv, men faktum är att det är ett ganska vettigt tänk bakom. Det som förvånar mig mest är egentligen när jag pratar med vänner och bekanta om det här och inser att de redan är där. De har redan det tänket, de har redan haft diskussionerna. Och för dem är det sen länge helt naturligt att snacka topplån och amorteringar. Jag tror minsann att jag ligger efter, och jag undrar:
När hände det här?
Var det inte förra året vi låg i stadsparken på Valborg och kräktes hembränt i rabatten?
Var det inte härom dagen som vi fick varsin moppe?
Nej just det, det var det inte...

Skibum

Sitter i skrivande stund i en vacker timmerstuga uppe i fjällen, mör i kroppen och rosig om kind efter intensivt skidåkande och bastande. Jag sitter uppkrupen i soffan med en whiskey, några sitter vid köksbordet och spelar spel, någon sitter i en fåtölj och läser, någon är ute med en hund och några står och lagar mat. Vi är ganska många, vänner och M:s mamma. Stugan ligger praktiskt taget mitt i backen, det är bara att hoppa i skidorna utanför dörren och en minut senare är man vid liften. Det snöar nästan jämt, och imorse var jag och M först upp i backen. Nypistat, och över allting låg ett 10 cm tjockt täcke av pudersnö. Jag fnissade hysteriskt hela vägen ner.

Tre observationer:

1. Alla snowboardbrudar ser ut som flator. En blir gla' i själen.
   
2. Ett år sen var halva min skalle snaggad. Nu har jag så långt hår att jag kan fläta det. Mina döda celler trycker sig ut från min skalle som ogräs.
3. Jag tror jag har lite svårt för M:s mamma. Vilket är typiskt, för jag har aldrig varit särskilt förtjust i mina partners föräldrar. Men jag har inte åkt på skidsemester med dem. Hon trampar på mina nerver.

Bu eller bä

Sara Löwestam proklamerar att 2009 blir året då flator dejtar män. Jag är alltså före min tid. Älska att vara trendig! Eftersom man kan påstå att den grejen för min del har pågått ett år, mer eller mindre, så tänker jag härmed försöka mig på en summering/jämförelse av mina erfarenheter.

Några fördelar med att gå från kvinnlig till manlig partner:

• Rak kommunikation. Inga övertolkningar, inga hintar, inga insinuationer. Jag kan säga saker rakt ut, utan att linda in dem i brasklappar. Jag kan lita på att han säger om det är nåt. Han litar på att jag menar det jag säger. Jag ägnar väldigt lite tid åt att analysera hans beteende, för det behövs inte, vi snackar om det. Det är en jävla lättnad.


• Hans strap-on sitter redan på plats. Några frågor på den?


• Han har fixat saker. Han bor inte bland kartonger med en trasig bergsprängare som enda underhållning. Han har inte sladdar hängandes ut ur väggen, och toalettsitsen glider inte på sniskan när man sätter sig på den. Han köper hem storpack med glödlampor, så det alltid finns hemma.


• Inga issues. Här kommer jag från rätt specifika förhållanden och alla flator är såklart inte trasiga, men jävligt många är det. M har inga självskadebeteenden, han har inte mörka månader, jag behöver inte släpa med honom in på psykakuten. När man öppnar hans badrumsskåp möter man inte en arsenal av psykofarmaka. Men även mindre dramatiska grejer, jag behöver inte bekräfta honom hela tiden, jag behöver inte ha överseende med hans dåliga humör, jag behöver inte pussa honom glad när han är kinkig. Jag behöver inte bära honom. Man ska bry sig om sina närmaste, men jag vill inte längre behöva kapa av en kroppsdel för att ta mig ut ur ett förhållande för att sedan utmattad kravla därifrån.

Några nackdelar med att gå från kvinnlig till manlig partner:

• Inga bröst. Bröst är kanske det bästa som finns. Jag har alltid haft en svaghet för bröst. Istället möts man av en platt, lite hårig bringa. Nuförtiden gillar jag synen av den bringan, men det tog lite tid att vänja sig vid omställningen.


• Ingen gemensam garderob. Mina ex har oftast varit i ungefär samma storlek som jag själv. Nu kan jag möjligtvis låna en skjorta då och då, och då räcker den mig till knäna.
• Ett steg tillbaka in i heteronormen. Inte nog med att jag själv fick en smärre identitetskris, utan det finns en viss risk att vissa i omgivningen ser min homosexualitet som en "fas", som jag nu har lämnat bakom mig. Man man få cellskräck för mindre. Det är också väldigt lätt att identifiera sig själv utifrån sin sexualitet, att identifiera sig med utanförskapet. Den paradoxala tryggheten förlorar man, vilket i och för sig kan föra med sig positiva saker, som till exempel funderingar som "vem är jag bortsett från min sexualitet?".
• M har inte brudgrejer liggandes hemma hos sig som jag kan låna av. Till exempel tamponger eller hårnålar.

Uppklädda dagar

Igår var jag med M på släktmiddag någonstans bland akademikervillorna i Lund. M hade klätt sin slanka gestalt i kostymbyxor med pressveck, väst och skjorta med uppkavlade ärmar, allt i äkta retrostil. Han var clutch, in the flesh. Och mina köttsliga lustar gick bärsärk. Det här är ingen modeblogg så mina kläder är icke av intresse, det räcker att nämna att vi matchade varandra ypperligt. Det var första gången jag träffade den sidan av M:s släkt, och de visade sig vara väldigt sympatiska, trots all sin övremedelklassiga prydlighet. I do so love to hear all about your newly installed golvvärme. Närå. De tog emot mig med öppna armar och jag hamnade i så många intressanta samtal att jag knappt la märke till vad maten smakade. När jag refererade till kvinnliga ex såg jag hur det glittrade till i deras ögon, heterosexuella småbarnsföräldrar är så svältfödda på spänning att en avvikande sexualitet (om än för närvarande icke utövad) räcker för att öka deras puls. Det är inte svårt att vara okonventionell i dessa kretsar, inte bara vad gäller sexualitet, och man finner sig själv så välkomnad att man knappt vet om man får gå hem. Jag är och förblir en stillsam clown.

Mitt förra nyår såg ut precis så här:
"Vid tolvslaget stod jag ute på gatan med den lilla champagneflaskan i ena handen, ett tomtebloss i andra, och syrran precis bredvid, hojtandes "Lions and tigers and bears, oh my!" om och om igen. Det var fyrverkerier överallt, folk som skålade i plastglas och små konstnärspojkar som försökte röka cigarill. Det var en bra början."

Det här nyåret kommer antagligen bli lite mer stillsamt och kännas lite mindre ensamt. Sådär ensamt som det kan vara mitt i en folksamling. I år drar jag med M till en liten kuststad, där vi ska trycka i oss en svulstig och dyr nyårssupé, uppklädda till tänderna. Sen sover vi på ett opersonligt motell, och vaknar morgonen därpå för att sömnigt intaga en hiskeligt stor hotellfrukost. Jag tror det blir en hit.

Gott nytt år!

Allt lika, inget samma!

Jag är uppe i norr, ute på landet. Inte tillräckligt långt norrut för att få någon vit jul, apparently. Men elda i kamin, det får jag i alla fall göra tills hela jag luktar scout. Det är fint. Min mor berättar om alla gamla lekkamrater här utifrån som nu jobbar på bilmek och köper hus och krystar ur sig barn på löpande band och jag fnyser mitt elitistiska "is that the best you can do?", men egentligen, vad fan vet jag. Bebisar är tydligen det nya svarta och kanske kommer de här människorna ligga på sina dödsbäddar och tänka att de har levt ett färgstarkt och spännande liv. Allt är subjektivt, precis som vanligt.

Tänker på hur livet såg ut för ett år sen, för summering hör ju till årstiden. Jag hade läst en termin av Programmet. Jag och Amasonen hade nyss flyttat ihop, och slutligen kommit fram till att vi INTE skulle hoppa i säng med varandra igen. Både M och jag jobbade sent ibland, och delade en clementin då och då. Jag hånade mig själv för att jag ens sneglade åt hans håll, och bestämde mig för att alltihop handlade om lesbisk torka. Och ja, sen dess har det ju varit mer eller mindre TOTAL lesbisk torka, om man ser på det ur den synvinkeln. Och ett öppet flöde av obehagliga, onaturliga, obehärskade heterosexuella tendenser.

Cornelia

Slår ett slag för denna vackra och talangfulla madam, som jag själv har en något obskyr koppling till.