Häromdagen pratade jag med ett ex jag inte har träffat på väldigt länge. Vi har en lite rörig historia, som visserligen är präglad av ömsesidig respekt men som ändå gjort att vi håller oss på lite avstånd från varandra. Det, och det faktum att vi egentligen har väldigt lite gemensamt, förutom möjligtvis kärleken till Tom Waits. Exet hade bytt stad, namn och kön och är nu en han. Möjligtvis en hen. Och samtidigt som jag är glad för hans skull, att han har hittat sig själv och nu gör något som han helt klart mår bra av, så sörjer jag lite förlusten av ännu en butch. Det tuffa manliga, den rakade skallen, tatueringarna, boxershortsen, den kaxiga gången... i kombination med brudhud, brudkropp, brudröst, brudblick. Det charmar mig, fascinerar mig, drar i mig, attraherar mig. Och det är just kombinationen jag gillar.
Jag och M diskuterar bostadsrätt. Bara att skriva det får mig att vilja skratta högt åt mig själv, men faktum är att det är ett ganska vettigt tänk bakom. Det som förvånar mig mest är egentligen när jag pratar med vänner och bekanta om det här och inser att de redan är där. De har redan det tänket, de har redan haft diskussionerna. Och för dem är det sen länge helt naturligt att snacka topplån och amorteringar. Jag tror minsann att jag ligger efter, och jag undrar:
När hände det här?
Var det inte förra året vi låg i stadsparken på Valborg och kräktes hembränt i rabatten?
Var det inte härom dagen som vi fick varsin moppe?
Nej just det, det var det inte...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar