Det moderna skrivandet

Jag skriver inte så ofta om vardagen, de där faktiska små händelserna som inte har något med den lesbiska sfären att göra. Man är ju så mycket mer än flata, menar jag. Förhoppningsvis är man/jag det. Så nu ska jag skriva ner en liten beskrivning av idag:

Vaknade upp i tron att jag var bakis. Men det var jag inte. Sen har jag jobbat oförtrutet hela dagen. Med avbrott för lunch som bestod av matlåda och bok. Åt ur den ena, läste i den andra.
Sen blev det eftermiddag. Sen dess har jag fått ett glas champagne, jag har petat på min kollegas bebismage (som hon tror ingen ser), jag har garvat rått åt en enfaldig kollegas Simpsonslips. Jag har fnissat mig igenom en intetsägande företagspresentation. Det blir så när man får ett glas champagne i näven. Jag har även spenderat två timmar i telefon med en konsult, för att via en knagglig telefonlinje från Ungern försöka reda ut bland annat vad "Szállodai szolgáltatás" betyder. Sen ville jag dunka huvudet i väggen tills jag lämnade våta fläckar på tapeten, men istället gick jag och åt lite godis.

Nu ska jag iväg och köpa en flaska vin, hämta en alldeles nylagad cykel, och äta middag med två amerikanska bögar som verkar leva i ett rätt heteronormativt förhållande, med den traditionella uppdelningen kvinnlig/manlig, hemmafru/byggjobbare. Fascinerande det där.
Och för att fortsätta med denna gripande diskbänksrealism, så är jag i desperat behov av en tvättid. Det är jag å andra sidan nästan jämt.

Hejkon bejkon

Och på tal om bögar...

...så ringer en av mina närmaste män upp mig på jobbet. Vi pratar om kvällsplaner, jag hör att han sitter i en bil. Jag hör hans man prata i bakgrunden. Och så hör jag hennes skratt. Mössans skratt. Och inser att mina två närmaste män sitter med Mössan, i Mössans bil. Hjärtklappning och ångest och kallsvett. Så de har börjat umgås. Jag hör hennes hesa skratt så tydligt så det känns som att jag sitter där i bilen med dem, med henne, alldeles nära henne, och jag hasplar ur mig något casual, skämtar lite, hoppas att det bara var jag som hörde att rösten gick upp lite i falsett där, och gör allt för att avsluta samtalet så snabbt som möjligt. Ja vi hörs sen då, ja ha ha, ja just det, ja nej nu måste jag gå och andas genom en påse en stund såatteh hejdå hejdå.

Man tycker man kunde bli förvarnad innan världar bestämmer sig för att kollidera. Eller som i det här fallet, åka bil tillsammans.

Min exhög och min böghög.

Jag rensar ut allt från Mössan. Sms, mejl, de söta små lapparna hon lämnade på min kudde, bilderna i telefonen. Det enda som kvarstår är fotona på datorn, de vill jag spara. Allt annat raderas. Det kan tyckas känslokallt, jag vet att Mössan skulle se det så, men jag vill helt enkelt inte påminnas om att jag precis har kommit ut ur en kraschad romans. Mitt liv verkar innehålla så många. "...en plus je sais que ca t'excite d'avoir une extra ex sur ta liste..." Nej inte alls faktiskt. Å andra sidan har jag hellre många ex än sitter och ruttnar i ett förhållande som inte funkar. Det där med att vara rädd för att vara singel, det är inte min kopp te, aj äm a lånly hönter. (eller hur...)

På tal om nåt helt annat så har ännu två bögar trätt in i mitt liv. Snart saknas det bara en barack med hönsnät så har jag en hel kennel. Sen ska jag mata dem alla med breadsticks och mojito. (fast i verkligheten brukar det snarare vara tvärtom, ju fler bögar i mitt liv desto mindre mat i mitt kylskåp) Faghag funkar, säger jag. Det enda som är synd är att jag aldrig kan prata sex med dem, de blir så skärrade av mitt snack om bröst mot bröst och scissor sisters. De stackars små liven.

Är det förresten nån som är bekant med Köpenhamns gayliv? Jag och Amasonen ska snart dit, och letar med lupp efter en bra tjejklubb. Någon som har något tips?

It's such a drag!

Go lie in it alone

Så nu är alltså Amasonen förälskad i den här nya. Och det är inte det att jag är kär i henne, inte längre, även om jag nog alltid kommer vara attraherad av henne på något sätt. Det är mer det... Vad fan, jag väntade i åtta månader (inte för att jag räknade, verkligen inte) på henne, och blev aldrig mer än en sexleksak! Varför blev hon inte kär i mig? Jag är väl inte helt ful, jag är socialt gångbar, jag är självgående och duschar regelbundet. Varför föll hon aldrig handlöst i mina armar så jag kunde bära bort henne mot solnedgången? Med mina pinniga armar hade jag visserligen aldrig orkat det, men jag hade kunnat hyra en cykelkärra och så hade jag satt henne på den och gladeligen cyklat iväg med henne tills det tog stopp. (där långt borta där kulissen tar emot) Men nej, hon föll aldrig för mig. Och det är egentligen idiotiskt att grubbla på det när jag redan vet svaret. Eller tror mig veta. Hade jag inte mycket grymt dumpat henne två gånger på raken då sommaren 2004, då hade hon kanske tillåtit sig att bli mer än nerdragen i en säng.
Som man bäddar får man, som alla vet, ligga.

Nu är allt historia, och jag försöker hjälpa till med analyser och råd, och håller bitterheten i ett stadigt koppel.

Fina kvällar, aktiva nätter

Okej, efter i natt kan jag definitivt konstatera att den där asexuella perioden är över. Jag har drömt sexdrömmar hela natten. Vid ett tillfälle hade jag trekant med en ung Whoopi Goldberg och Brittany Murphy. Så går det när man tittar på Girl, Interrupted för mycket. Whoopie var för övrigt enchanting med sitt stora afro, och spann som en katt när hon viskade "You know you love me most". Och det är sant, jag väljer alltid en stadig Whoopi före en nervig Brittany. Åtminstone i teorin.

Midsommarafton firades med föräldrarna och deras närmaste vänner, det var ett Kodakmoment där vi satt allihop inne i växthuset, med tända kandelabrar, fyllda vinglas, gammal jazz i bakgrunden och regnet strilandes utanför i mörkret. Jag satt invirad i en filt, hällde i mig vin och skrattade åt alla gamla anekdoter om människor som kallades Knoppen, Kattskinnet och Vässarn. Det är bitterljuvt att inse att man hade älskat att hänga i föräldrarnas gäng då på 70-talet. Undrar vad man hade fått för smeknamn, och om man hade kört en egen eller suttit bakpå.

Bill, oh Bill

Det är så här: Jag har ingen tv. Jag sålde den för några år sen, tv är obehagligt. Detta ger resultatet att jag inte känner igen någon som har fått något av prefixen Idol, Bonde eller Big Brother. Det är ren lycka, jag rekommenderar det verkligen. Det resulterar även i att jag lägger märke till nya kommersiella band ungefär ett halvår efter alla andra, vilket är både positivt och negativt. Idag såg jag en notis om Tokio Hotel. Sångaren såg ut som hämtad ur nån manga, så jag var tvungen att googla dem. Och jag skäms. Jag skäms verkligen. För idag önskar jag mig följande:

1. Att sångaren Bill var en kvinna.
2. Att sångaren Bill var tio år äldre.
3. Att sångaren Bill var lesbisk.
4. Att sångaren Bill var min nya älskarinna.
5. Att sångaren Bill slutade göra kommersiell högstadierock.

Bill är verkligen något av det sötaste jag sett på länge, i alla fall bland de som tillhör det manliga släktet. Jag skäms verkligen för att skriva det, men jag tänker göra det ändå: Jag vill hångla med Bill. Jag menar, titta bara:

Glad midsommar!

Dags att packa mon petit sac och åka hem till fäderneslandet i några dagar. Att åka hem till föräldrarna har blivit detsamma som att åka på ett sånadäringa retreat. Man andas mycket, äter god mat, diskuterar livet, och har väldigt mycket tid att göra helt oviktiga saker som att strosa runt i trädgården, ligga på altanen och titta på molnen, och sitta i skymningen och lukta på kaprifolen. Allt detta medan man stillsamt pratar om allt mellan himmel och jord. Precis som på ett retreat, inbillar jag mig. Fast på senare år har det blivit en hel del vindrickande också, särskilt om systern kommer hem, då hamnar fokus helt på mat och vin... hon är som Skalmans mat-och-sovklocka. På speed.

Jag har skickat ett jagfinnsfortfarandehärmendumåsteintesvara-mejl till Mössan. Jag inbillar mig att det är viktigt, att det är att visa respekt. Jag har konsulterat mitt crew, och de säger att det är så. Hon har inte svarat, och det är ju okej. Jag fick för mig att jag såg henne på avstånd idag, men att hon hukade bakom en pelare när hon såg mig. Men det var på väldigt långt avstånd, så det skulle kunna ha varit en dvärg med mörkt lockigt hår som bara stod där och hängde lite. Svårt att säga.

Bögilögen har opererat sig i skrevet och jag är på väg dit för att lämna tillbaka hans kära Eva Dahlgrenbok. Jag antar att han känner ett trängande behov av att konsultera henne vad gäller smärta i dess olika former. De har en relation jag inte förstår mig på, men så har jag ju aldrig varit ett fan av Eva&Efva heller.

Vi diskuterade barn härom kvällen. Det här med flator och alla nya möjligheter för att skaffa barn. Det är hur fint som helst, ett stort framsteg, och samtidigt lite irriterande. För har man inte den där driften, den där moderliga törsten som alla kvinnor ska ha i ryggmärgen, som en tickande bomb i snippan som bara väntar på att få explodera, då var det lite enklare att vara flata förr. Eller snarare tvärtom, att vara flata gav en bra ursäkt att inte skaffa barn. Nu kan man inte längre skylla på lagstiftningen, och det finns de som tyckte att den tiden var ganska bekväm. Jag själv fantiserar ofta om en liten knodd i hängslebrallor, men alla (läs Amasonen), delar inte min förtjusning. Jag illustrerar känslan med en sketch:

(okej jag erkänner, hela det utlägget var bara en ursäkt för att få slänga in den sketchen)

Ensam i skallen

Jag är temporärt asexuell. Allt jag vill är att springa och måla. Springa och måla. Springa och måla. Och äta tonvis med grapefrukt. Och lyssna på Miss Li. Lagar mat åt Amasonen och lyssnar när hon berättar om det senaste i sitt lesbian drama. Skrattar så jag kiknar när en viss person ringer och hon slår om från sin vanliga jargong till någon slags mjuk och len, nästan viskande, ton som jag skulle vilja kalla "sängkammarrösten". Det låter som att hon aldrig har uttalat ett nej i hela sitt liv, och det gör mig väldigt fnissig.

Faktum är att så länge jag inte minns hur det känns att sova sked med Mössan och hennes katt, så är jag skrämmande nöjd med livet. Jag formligen sprutar ur mig tavlor, av varierande kvalitet visserligen, och igår när jag sprang spräckte jag mitt rekord vad gäller både distans och tid. Nästa år ska den här flatan baske mig springa ett litet maraton.

Av rödvin bliver jag nykter

Jag har ont i huvudet och skyller allt på Amasonen. Hon tvingade i mig glas efter glas av rödvin, och kladdkaka var jag visst tvungen att proppa i mig tills jag var som den där mannen i den där Monty Python-sketchen, ni vet den där med mintkakan. Och vi diskuterade allt från självbilder till vår alkoholiserade lust att hångla med varandra (som aldrig tog sig uttryck i någon direkt handling). Babbel babbel garv garv och kaka och nötter och torstig var hon och torstig är jag vi är torstiga alla. När det nästan var ljust ute ragglade jag hem, hotade några stackars packade pojkar med mitt paraply och vinkade med hela kroppen till farbror polisen för vid den tidpunkten på dygnet, med den promillen, och den nyfunna känslan av frihet spirande i kroppen, så kändes det verkligen som om hela mänskligheten var sammankopplad och ingen skulle längre vara ensam och amen och så tumlar man ner i sängen och så en liten rap och så snark.

Idag lever jag med Resorb, hasar bort till Banjo för en liten fikalika med bögilögen, och så hem igen för att sitta och jobba i en hel evighet på en detalj ingen annan än jag lägger märke till på en tavla som verkligen inte blir bra.