Springa springa

Det är nog bara att erkänna, det här är nog inte en liten grop. Det börjar likna en regelrätt svacka. Jag är konstant låg. Min enda lösning än så länge är att göra. saker. hela. tiden. Distrahera mera, som man brukar säga. Jag har ingen som helst jävla aning om varför det är så här just nu. Om man kollar på det rent logiskt så är det ologiskt. Så just nu tackar jag ja till allt, i ren desperation. Vill du fika? Gött! Vill du gå på poetryslam? Jag är på! Vill du komma förbi och tatuera in KUK i pannan på mig? Jajemensan!

Ett andra hem

Jag har hittat min nytändning i ateljén. De senaste dagarna har tillbringats där, med kortare pauser för diverse alkoholiserade fester. Jag jobbar på tre beställningar, och efter lite möda och stort besvär så blir de som jag vill. Att jobba i ateljén är mycket mer fokuserat än att jobba hemifrån, utan tvekan. Det blir ett jobb. Jag kopplar in Ipoden i högtalarna, brygger lite te, och sen går jag in i min bubbla. Nästa gång jag tittar ut genom fönstret så ser jag inte längre utsikten (som för övrigt är kick-ass) för det har blivit kväll. Jag gillar det som fan. Det blir en bra plats att hänga också, i bland kommer folk på besök och fikar lite. Lite som en ungdomsgård i miniatyr.

I natt satt jag uppe och höll M sällskap medan han packade det sista, och tidigt tidigt i morse åkte han till Svalbard. Nu kommer han vara borta i en vecka, och gissa var jag kommer spendera min tid...

Hello Africa

I have done the multi kulti och testat afrikansk dans. Jag har alltid häcklat afrikansk dans. Jag har alltid häcklat människor som dansar afrikansk dans. Det är nåt så otroligt fånigt med vita svennebananmänniskor som stelbent försöker jucka till bongotrummor. Det luktar desperat medelklass, en desperation efter något nytt, något som ska slå an en sträng hos oss, något som ska beröra oss, förvandla oss, göra oss mer barfota, mer jordnära, mer kraftfulla, mer ohämmade. Och det är så klart en nobel önskan. Men allt man ser är bleka harkrankar med stela ryggar och knotiga knän. Man blir aldrig fri sitt kulturella arv, och vårt kulturella arv är tyvärr inte att vara avslappnade och hämningslösa.

Men i går testade jag det alltså. Och jag fick alla mina fördomar bekräftade. Det var precis så, och jag var en av alla dessa harkrankar. Jag juckade för glatta livet, och jag hoppsade och svängde med armarna och försökte så gott jag kunde att vara lite mindre svensk. Och fanimej, jag hade riktigt kul! Jag skrattade åt mig själv när jag lyckades göra de fåniga rörelserna ännu fånigare, och jag tror fan att det är bra för mig, jag behöver vara fånig oftare. När jag kom hem var jag alldeles darrig i korsryggen efter all "bäckenrotation", och nu dagen efter tror jag nog att jag har överansträngt några muskler där för jag rör mig som en gammal kärring. Men lyckas jag återhämta mig tills nästa vecka så tror jag fan att jag ska gå dit igen.

Ve och fasa

Inne i ett provrum på Stadium upptäcker jag att jag har fått en liten mustasch. Alltså, den har väl alltid varit där, men den har mörknat. Jag tror det är det är den hormonella obalansen som blir nu när jag lever med en man. Testosteronet möter östrogenet, och så blir min stackars kropp alldeles förvirrad. Man ska inte blanda, det är emot naturens lagar. Kille är kille och tjej är tjej. När jag levde homosexuellt var jag i balans med naturen. Då hade jag ingen mustasch. Då badade jag i ren och klar östrogen. Nu råder total hormonell anarki. Nu när jag utsätts för all den här manligheten så vet min kropp inte längre hur den ska bete sig och befinner sig i en ständig identitetskris. Jag har även fått synliga triceps. Och barnen, tänk på barnen. Ska vi ha barn? Vågar man uppfostra barn i en sån här förvirrande miljö, där en kropp visst kan se ut lite hur som helst? Hur kommer det påverka deras självbild? Och det här med en trygg anknytning, hur blir det med det? Hur ska vi förklara? Nej, ta mitt råd. Håll dig borta från Stadium.

Välja väg

Rockbruden, min vapendragare i min utbildning, funderar allvarligt på att hoppa av. Det är långt ifrån första gången, men den här gången låter det mer på riktigt än någonsin. Och jag... om man ska vara ärlig... ja, jag känner mest lättnad.

Det är svårare att helhjärtat nörda ner sig i något när du har en nära vän alldeles bredvid som muttrar "det här är skit". Jag går i en klass full av sprudlande bubblande naiva engagerade människor, och kanske kanske hade jag kunnat dras med i den käcka stämningen om jag inte hade hängt med en melankolisk wet blanket som ständigt önskar sig bort. Jag kanske inte hade känt mig lika skoltrött. Möjligtvis.

Det är inte bara av egoistiska skäl, även 0m jag nog får erkänna att de väger tungt. Jag ser heller ingen poäng med att tvinga sig igenom en utbildning för att sen få en examen så man kan jobba med ett jobb som man inte vill jobba med. Man lever helt enkelt inte tillräckligt länge för att hålla på med sånt trams. Hon måste hitta det som känns meningsfullt för henne, oavsett hur mycket studiemedel hon nu har bränt på detta. Vad spelar tre år för roll när vi snackar ett yrkesliv på 30 år?

Äh, jag vet inte. När kan man någonsin uttala sig om någon annans liv? Veta vad som är bäst för någon annan? Jag vet inte ens vad som är bäst för mig. Ju mer jag tänker på allt det här med LIVSVAL, desto mer osäker känner jag mig.

Nous sommes medelklass

Månadens i-landsproblem håller i sig, och det går väl ungefär att sammanfatta så här: Känslan av otillfredsställelse. Att vara diffust opepp. Att inte tycka att något är skitkul. Samtidigt som allt rullar på. Jag diskuterade detta med M, och i vanlig ordning så kände han likadant. Detta trots att han åker till Svalbard om en vecka. Så sitter vi där vid köksbordet och glor på varandra. Otillfredsställda. Inte i förhållandet visserligen. Men jag tror vi behöver snöa in på något. Jag stretar på med målandet, som just nu är ett skissande, men just nu är det uppförsbacke. Jag är för okunnig. Det finns många problem med att vara självlärd. Vi sitter där, i våra fina lägenhet i vårt fina liv, där vi har både studier och jobb som är på väg någonstans, med nära fina vänner, med meningsfulla fritidssysselsättningar, vi fyller våra kalendrar med varierande och roliga grejer... och vi är uttråkade. Det är så jävla medelklass att det står mig upp i halsen. Jag tröstar mig med musiken, as one does.

Män och kursare

Min fredagkväll blev väldigt fin. Jag blev bjuden på nån torkad frukt som såg ut som bajskorvar, och hittade en väldigt fin dykedude som prickade in min musiksmak så perfekt att det var lite läskigt (eller så är jag bara väldigt förutsägbar). Han visade sig vara en riktigt duktig hobbykonstnär, och jag blev mycket inspirerad att göra som han, att leta upp fascinerande historier och jobba utifrån dem.

I dag vaknade jag och var nästan inte bakis alls. Det var magiskt. Ägnade hela dagen tillsammans med några kursare och gjorde mycket studentiga saker. Vad institutionen ska säga om allt det här obekväma studentengagemanget, det vågar en ju knappt tänka på. Alltihop var överraskande kul, jag pausade till och med och tog en fika med Bridezillan, en kursare jag alltid avfärdat som en högljudd bimbo, och hade trevligt utan att ens behöva anstränga mig. Hon berättade om sin familj och vi bondade över hur vacker naturen är i Bosnien. Som sagt, en fin dag.

I dag är det fredag.

Tack vare The Wonders of Nätet, så vet jag att min partner precis har åkt klart sin del av stafettvasan, och att han skidade i ca 14 km/h. Rätt snabbt för en amatör. Det är så att man blir lite stolt. Snabb är han, min Kalle Stropp. Själv sitter jag på kontoret, lyssnar på podcasts. Heliga familjen, detta underbara program. Om ni inte redan har lyssnat på det, så lyssna på det. Nu. Seså, off you go, lyssna på det. Och om ni har andra program jag borde lyssna på, tipsa mig gärna.

Jag mailar med en dansk som heter Søballe i efternamn. Kollegan mitt emot mailar med en finne som heter Läppenen. Fniss fniss.

Jag är mycket laddad inför i kväll. Jag har lagt några Old Speckled Hen på kylning, och kommer snart omge mig med okomplicerade, hormonstinna män i designerglasögon. Splendid.

Så jävla illa

En riktigt sketen dag. Sketen sketen sketen. Jag vet egentligen varför man skriver i sin blogg och berättar att man har haft en sketen dag, för det är inte särskilt intressant läsning. Inte ens för en själv. Hela jag är en hög av i-landsproblem, ni vet av den typen som bara existerar i ens eget huvud och den enda anledningen till att de finns där är för att man inte har hungersnöd, naturkatastrofer och fattigdom att kämpa med i ens vardagliga liv. Jesus facking krajst. Jag försökte få mig själv på bättre humör genom att bära bort ett staffli till ateljén. Så nu finns där en radio, en lampa och ett staffli. Det behövs en soffa och en vattenkokare. Alla målargrejer förstås. Och några mattor så det inte ekar så mycket. Mmmm. Jag behöver distraktion. M åker iväg för att åka stafettvasan. Själv ska jag ut och supa med en hel klan av bögar.

Vad hade jag trott?

Studenter som vill driva frågor är som vägbulor, kör man bara över dem sakta så går allting bra och man kan fortsätta mot sitt tänkta mål. Man blir dessutom så väldigt obekväm till mods när studenter kommer dragandes med såna där modeord som "genus". Jag känner mig mer desillusionerad än vanligt, and that's saying something. Jag har gjort mitt för i dag, skiter i resten och går istället och börjar måla om ateljén. För nu är den min. Institutionen kan ta sig i röven.