FatFighters

Jag har gått upp i vikt. På ett sånt där tjusigt sätt som svenskor ofta går upp, dvs BARA runt magen. Jag sa det till en kursare idag, och då berättade hon att hon hade en vän som verkade för att det skulle bli lika fult och icke socialt accepterat att prata om sin vikt som om sitt bajs. Jag förstod inte. I min krets pratar alla om sitt bajs.

Åter till magarna. Fransyskan döpte dem en gång till "The Swedish roundabout", och klagade ofta på att man såg för många roundabouts på flatklubbarna. Sen flyttade hon tillbaka till Frankrike. Ett år senare kom hon och hälsade på, och ser man på, magarna kan visst lika gärna orsakas av criossanter och briocher som av hederliga svenska vetelängder. Skrattar bäst som skrattar sist, hade jag sagt om jag nu inte stod med ett stycke sidfläsk i handen. Det är sorgligt, det är vad det är.

Liten lovsång

Je suis sambo. Vi blandar smutstvätt, skor, kroppsvätskor och toalettgrejer. Inte specifikt i den ordningen. Det känns ganska overkligt, svårt att greppa. Inte för att det är så rosaskimmrande hallonsdoftande fantastiskt, även om det förstås är det på sätt och vis, utan kanske mer för att... det är väldigt nytt. På det här sättet har jag aldrig varit sambo. Med en kille. I harmoni. Jävligt förälskad, non stop. Inga kriser, inget tjafs. Än så länge har mitt förhållande med M varit odelat roligt, och jag har väl på nåt sätt gått och väntat på att det ska sluta vara så. Det har inte hänt än, och snart har det gått ett år. Ett år är ingenting/ett år är lång tid. Han är min bästis och älskare, och hela grejen känns så fundamental och självklar i mig att jag inte riktigt vet hur jag skulle kunna beskriva det.

Put it in the box

Alla tillhörigheter i lådor. Alla mina böcker. Det är konstigt att tömma en lägenhet till hälften. Amasonen irrar omkring och babblar nervöst för sig själv, hon ogillar förändringar. Det är ju dessutom så att vi båda blir sambos nu, trots att vi båda hade tänkt hålla oss borta från allt sånt ett bra tag framöver. Och vår fina lägenhet, som vi har fått renoverad helt enligt våra önskemål, som vi har inrett i vår egen smak med glitterhjortar, 50-talssoffor, glaspärlor och nakenbilder. It's the end of an era, som man brukar säga, och alltihop gör mig väldigt nostalgisk. Jag trodde jag skulle bli kvar där mycket längre än jag blev, vilket bara bevisar att allting är precis som vanligt. Jag hinner aldrig bygga mig ett ordentligt hem innan jag flyttar igen, och det börjar kännas förbannat torftigt. Jag suktar efter det inbodda, det ingrodda.

Jag har hittat en sjunken båt i hamnen. Den ligger väldigt avsides, inget man passerar sådär av en slump direkt. En liten skuta, precis under ytan. Rostig med vit flagnande färg, påminner lite om en sån där gammal klassisk bogserbåt. Jag har en svaghet för vatten och det industriella, så det här fyndet slår an många strängar hos mig. Jag hoppas de inte tar upp den ur vattnet alldeles för snart.

The Twilight Zone

Jag hörde kråkor som skränade utanför mitt fönster. Tittade ut, och såg en sjavig liten gubbe i truckerkeps hasa fram. Kråkorna skränade, och jag kan svära på att han svarade. Han tittade upp på kråkorna, och skränade tillbaka. Kråkorna verkade skitprovocerade och cirkulerade en stund över hans huvud innan de for vidare. Gubben hasade vidare med sur uppsyn. Skumt.

Sen gick jag till vårdcentralen. Men där vårdcentralen skulle ligga låg det en tom och tillbommad villa med övergiven trädgård. Jag dubbelkollade adressen, och jag var där jag skulle, ingen tvekan om saken. Men hur mycket jag än blängde på huset så fortsatte det att vara ett öde boninghus i mörkt tegel. Skumt.

Efter det gick jag till den stora mataffären. Hyllorna gapade tomma, det var nästan inga kunder, grönsaksdiskarna hade några få grönsaker som var skrynkliga och luktade prutt. Frysdiskarna var tomma. Här och var stod personal och hängde, tydligen utan något att göra. Inte ens toapapper fanns. Jag gick fram till den enda öppna kassan, halade upp de få matvaror som jag fått tag på och frågade kassörskan om de var på väg att stänga.

- Vi har inte fått några nya varor på flera veckor. Men vad vi vet ska vi inte stänga.

- Nähä nä, svarade jag förbryllat.

Skumt.

Efter denna tur i The Twilight Zone håller jag mig inomhus resten av dagen och fokuserar på det som är begripligt. Mina flyttkartonger.

Eureka

Jag är nog rätt kass på att vara i limbo. Det varade ungefär ett dygn, och bestod av detta: tre timmar jobb, en lunch med M, två föreläsningar, ett telefonsamtal med Amasonen, ett möte, ett biobesök med Mössan (Benjamin Button, ååååh Tilda Swinton mitt hjärta är ditt), en kvällsfika med en finsk genusforskare och sju timmars sömn. Sen var jag inte i limbo längre. Mina möbler stuvas undan tills lägenhet är hittad, jag plockar ihop kläder och de viktigaste prylarna (läs dator, böcker, skissblock, kanske en orchidé) och flyttar in hos M, och Amasonens tjej flyttar in i vår lägenhet med pick och pack. (Vad är egentligen pick och pack? Allt som är packat?) Alla blir nöjda, tjo faddefjuttan!

Och så ett personligt meddelande till Rim: Meet me on msn, sometimes soon. Jag vill diskutera Tokyo med dig.

Limbo

Jag är i limbo. Jag har en lägenhet som inte längre känns som min, eftersom Amasonens tjej är på väg att flytta in (så fort jag har flyttat ut), och M:s lägenhet trivs jag i men det är inte mitt hem och de enda grejerna jag har där är ett par vandringskängor och en burk magmedicin. Och nu har vi precis fått beskedet att de vi skulle byta lägenhet med vill kolla runt på lite andra alternativ och verkar inte kunna ta något beslut de kommande tio åren. Jag är i limbo. Vår lägenhet ser ut som ett möbelförråd eftersom Amasonen har börjat köpa på sig möbler för att ersätta mina när jag flyttar (annars hade lägenheten blivit tom). Hennes tjej går och spanar in skrymslen och vrår, sugen på att inreda, göra det till sitt. Helt förståeligt, de är också på väg att bli sambos. Och mitt i deras matrimonial bliss sitter Constantin, a k a Bromsklossen. Inte konstigt att mitt humör är som en bergochdalbana just nu. Hade jag trott på astrologi hade jag formulerat det så här:

Jag är kräfta. För kräftor är hemmet väldigt viktigt. Hemmet kan tolkas bokstavligt eller metaforiskt, det vill säga det måste inte prompt vara ett ombonat hushåll utan kan helt enkelt handla om en fast punkt i tillvaron, något att återkomma till och utgå ifrån. Det är centralt, det krävs för att kräftan ska vara i balans. Jag är inte i balans. Jag är, som sagt, i limbo.

Dricker en kopp blåbärste och stirrar ut genom fönstret.

Nesting

Jag har drabbats av Traderafeber. Sitter och lägger bud för glatta livet på en stor karaff i keramik som är formad som en väldigt verklighetstrogen fisk. M, som ju faktiskt ska ha den där tingesten i sitt hem, ser mer än lovligt skeptisk ut. Jag mumlar nåt om "bra kitsch" och klickar vidare. Tio spänn till. Och tio spänn till. Bara tio spänn till. Jag har även lagt bud på lite kläder, och därigenom införskaffat mig en ny svart kofta med stora stora blanka knappar. När mailet damp ner i min inbox så kändes det som om jag hade vunnit ett pris. Vadå pris? Jag betalar ju för den.

Igår var jag och M och tittade på lägenheten vi verkligen vill ha. Det har varit stalkervarning på oss. Vi har stått utanför huset och tittat in, flera gånger. Vi har googlat dem. Vi har facebookat dem. Vi låtsas inte ens att det är sunt beteende. Men igår fick vi alltså "komma till". Och den är perfekt. Den är stor, den är bohemisk, den är vintage. Gamla trägolv, högt i tak, skrymslen och vrår, fin balkong, stukaturer och söt innergård. Och inte alls så dyr som den kanske låter. I lägenheten fanns även världens sötaste husdjur, jag undrar om man kan få dem på köpet. En stor hund som ställde sig tyst och lutade sig emot mig hela tiden, och en liten spattig siamesunge som attackerade mina ben.
I kväll ska vi visa upp M:s lägenhet för dem (lägenhetsinnehavarna alltså, inte deras husdjur), så får vi se om det blir nåt byte. Om de säger nej är det möjligt att jag gråter en liten bittert brännande tår, för ååh vad jag vill ha den.

Jag försöker även planera min sommar. Jag har nån slags luddig plan på att dra till Tokyo i maj (ja just det Rim, därav frågorna!), och det är mycket att ta hänsyn till. Inte bara vädret... Men helvete vad roligt det vore.

Talang är relativt

Det blev visst ingen musikalartist av mig den här gången. De behövde mer sångare än dansare, och då behövde de veteraner och inte sjunga-i-duschen-amatörer. Trist, och samtidigt helt okej. Hade antagligen känts surt om det hade varit dansen som inte dög, men sång har jag ju aldrig pysslat med. Det var rätt häftigt att bara ha fått vara med om en riktig audition, ungefär som det kan kännas rätt häftigt (efteråt) att ha varit med om en rotfyllning.

Även om det inte bor en sångare i mig, så kan jag efter i lördags berätta att jag minsann sparkar arsle i Singstar efter några öl. Jag hatar sällskapsspel, jag hatar karaoke, men av någon anledning (läs alkohol) så hade jag plötsligt en mikrofon i handen och väste "hii kaald mi thö woajld råå-åås bött maj näääjm oas älaajsa deejs". Sen var vi på KB och jag svor över alla små brats och Håkan jävla Hellström och glassplitter och toaköer. Jag har hört rykten om att KB en gång var en hyfsad rockklubb. Det är den inte längre. Det är en Finlandsfärja för blonderade 20-åringar. Jag kände mig som Arne Anka, med största skillnaden att jag är kvinna och därför inte behöver ruinera mig på öl utan istället kan bli antastad av svenniga snubbar från Eslöv som mer än gärna bjuder på alkohol i utbyte mot att de får stå innanför ens personliga sfär och tjattra om deras intetsägande jobb. Fy helvete. Jag ska bita ihop och stå ut med schlagern, bara ta mig tillbaka till gayklubbarna är du snäll, jag lovar jag ska aldrig mer klaga.

Kvällen avslutades med en vinglig promenad hem där jag och Rockbruden svor över Allt Som Är och hest skrålade:

I hurt myself today

to see if I still feel

I focus on the pain

the only thing that's real

Jag må vara oduglig för scenen, men där och då var det fasen inte en jävel som klagade.

Återigen dessa förändringar

Häromdagen pratade jag med ett ex jag inte har träffat på väldigt länge. Vi har en lite rörig historia, som visserligen är präglad av ömsesidig respekt men som ändå gjort att vi håller oss på lite avstånd från varandra. Det, och det faktum att vi egentligen har väldigt lite gemensamt, förutom möjligtvis kärleken till Tom Waits. Exet hade bytt stad, namn och kön och är nu en han. Möjligtvis en hen. Och samtidigt som jag är glad för hans skull, att han har hittat sig själv och nu gör något som han helt klart mår bra av, så sörjer jag lite förlusten av ännu en butch. Det tuffa manliga, den rakade skallen, tatueringarna, boxershortsen, den kaxiga gången... i kombination med brudhud, brudkropp, brudröst, brudblick. Det charmar mig, fascinerar mig, drar i mig, attraherar mig. Och det är just kombinationen jag gillar.

Jag och M diskuterar bostadsrätt. Bara att skriva det får mig att vilja skratta högt åt mig själv, men faktum är att det är ett ganska vettigt tänk bakom. Det som förvånar mig mest är egentligen när jag pratar med vänner och bekanta om det här och inser att de redan är där. De har redan det tänket, de har redan haft diskussionerna. Och för dem är det sen länge helt naturligt att snacka topplån och amorteringar. Jag tror minsann att jag ligger efter, och jag undrar:
När hände det här?
Var det inte förra året vi låg i stadsparken på Valborg och kräktes hembränt i rabatten?
Var det inte härom dagen som vi fick varsin moppe?
Nej just det, det var det inte...

Skibum

Sitter i skrivande stund i en vacker timmerstuga uppe i fjällen, mör i kroppen och rosig om kind efter intensivt skidåkande och bastande. Jag sitter uppkrupen i soffan med en whiskey, några sitter vid köksbordet och spelar spel, någon sitter i en fåtölj och läser, någon är ute med en hund och några står och lagar mat. Vi är ganska många, vänner och M:s mamma. Stugan ligger praktiskt taget mitt i backen, det är bara att hoppa i skidorna utanför dörren och en minut senare är man vid liften. Det snöar nästan jämt, och imorse var jag och M först upp i backen. Nypistat, och över allting låg ett 10 cm tjockt täcke av pudersnö. Jag fnissade hysteriskt hela vägen ner.

Tre observationer:

1. Alla snowboardbrudar ser ut som flator. En blir gla' i själen.
   
2. Ett år sen var halva min skalle snaggad. Nu har jag så långt hår att jag kan fläta det. Mina döda celler trycker sig ut från min skalle som ogräs.
3. Jag tror jag har lite svårt för M:s mamma. Vilket är typiskt, för jag har aldrig varit särskilt förtjust i mina partners föräldrar. Men jag har inte åkt på skidsemester med dem. Hon trampar på mina nerver.