Svartsjukans berättigade plyte

Jag förstår att min olycka roar er, era fjärtar! Nu kommer det fram att jag har pussat på en tjej till, som dessutom hade flickvän hemma i hemlandet! Amasonen, clearly, is not amused:
"Du hade pussat på vem som helt som kom för nära. Du stod väldigt nära ***** (Amasonens dejt) och pratade väldigt länge."
Sherlock Holmes-detektiven i mig sliter pipan från mungipan så mustaschen fladdrar och utbrister ett triumferande "AHA!"
Det är nämligen så, att sen lördagen har Amasonen ovanligt motvilligt delat med sig av information angående nattens bravader, och ömsom skrattat och ömsom blängt på mig, och synbart njutit av min plågade min när hon sagt saker som "det är nog lika bra att du inget minns". Nu förstår jag varför! Hon var orolig att jag skulle hångla upp hennes brud! Nu gjorde jag ju inte det, och har inte tänkt göra det (även om det är en mycket charmant dam) men bestraffar mig gör hon ändå, så jag med all säkerhet vet att det inte är okej. Och det är hemskt att säga det, men med tanke på att jag inte har några minnen från kvällen så skulle det lika gärna kunna ha hänt, trots att jag i normalt tillstånd aldrig ens skulle komma på tanken. Så jag fattar att hon är lite vass. Fasen vad jobbigt det är att ha förlorat en hel kväll! Jag skulle kunna bli beskylld för vad som helst, och jag skulle inte kunna försvara mig!

På tal om något helt annat, kanske till och med motsatsen, så pratar jag och M om att dra iväg på gemensam semester i sommar. Bila ner till Rumänien och dricka pilsner, typ. Vi har båda passerat landet och blivit sugna på mer, så kanske blir det så. Bara vi får tillfälle att bada, jag måste få bada, det är egentligen mitt enda krav. Någon som har något trevligt semestertips, måste inte vara Rumänien?

Mind's a blank

Det hände nåt skitskumt i lördags. Jag drack exakt fem glas vin och en öl. Det är inte övermänskligt mycket alkohol, särskilt inte om första glaset intogs vid sjutiden. Jag är inte hiskeligt stor, men jag brukar ändå tåla alkohol ganska bra. Jag och Amasonen åt middag och drog till förfesten. Där blev jag introducerad till en helt ny typ av piercing, som gick rakt in i en handled utan att komma ut på andra sidan. Creepy. Ja och sen minns jag inget mer. Ingenting. Eller nej vänta, det är lögn. I mitt huvud finns tre stillbilder. Vi kör en slide, tänk Pogo Pedagog.
Slide 1: Jag står i kön till baren, ska köpa en öl.
Slide 2: Jag pussar qx-tjejen. Det var nog utan tunga, så rent tekniskt var det inte otrohet... vi bestämmer att det är så va?
Slide 3: Jag ligger på gatan och tittar upp på Amasonen som sträcker ut en hand för att hjälpa mig upp.
Detta fick jag berättat för mig: Jag var sprudlande glad hela kvällen och "såg ut som ett barn som precis har fått en jättestor glass". Jag gjorde flickor ledsna genom att umgås för mycket med deras förälskelser. Jag gjorde Amasonen orolig genom att dansa för mycket med hennes dejt. Jag försökte hämta ut jackan med ett bonuskort från Nilssons. Jag var dryg mot butcharna och blev därmed snabbt nerbrottad två gånger (därav liggandet på gatan). Jag cyklade in i en vägg. Jag gick och la mig i hallen, så Amasonen fick släpa in mig i mitt sovrum och bädda ner mig. CLASSY.

Om jag var ett svin: Tro mig, jag betalade för det dagen efter.

Juliette, mms och marxister.

Igår kväll hasade jag till Möllan och ölade med gamla sunkisar, som numera inte är sunkisar, utan har klippt av sig dreadsen och börjat jobba med Juliette Lewis. Jag insåg att jag valt helt fel karriär, för chanserna att Juliette Lewis en dag skulle vara min patient är rätt obefintliga. God damn it. "Juliette Juliette! Say my name bitch!" Jag inkasserade även en ny jacka som får mig att se ut som en riktig sillmjölke.
Mmmm, sillmjölke. Dagens ord.

I allifalli. På vägen hem försökte jag ta kort på mig själv med mobilen när jag gjorde ett gläjdeskutt (tänkte skicka det till M) men det var skitsvårt. Mitt i hoppandet och svärandet ringde mobilen, jag svarade och någon av obestämt kön sa något på franska i stil med "jag tror att du...", eller möjligtvis "korset som du...", och sen något obegripligt mummel. Jag vet inte. Sen la personen på. Det var ingen röst jag kände igen, och det var dolt nummer. Fishy.

I dag är det ju sån där Valborg har jag hört. Varje år har jag två val: Antingen festar jag, med vetskapen om att jag på Valborg alltid dricker för mycket och blir piiiinsam och sen redlös, eller så vänder jag hela skiten ryggen och gör nåt annat. I år gör jag nåt annat, jag leker faghag med middag och film. Rockbruden tjatar om det berömda parkhänget i Lund, men daggvått arsle och avslagen folköl i snålblåst is not my idea of having fun. Omringad av socialt inkompetenta marxister dessutom, som alltid ska pracka på en sin egenkomponerade politiska praxis och alltid ska bjuda på sitt egenjästa vin som luktar bäver. Snark.

Finns du som bodylotion?

Det här med de olika sinnena och det. Amasonen till exempel, är väldigt auditiv. Introducera henne för en mörk och melodiös kvinnoröst och hon klättrar på väggarna, biter på naglarna och nyper sig själv i bröstvårtorna. Bildligt talat. M är å andra sidan väldigt taktil, är mycket förtjust i en mjuk plyschtröja jag har och kan smeka min hud tills jag nästan är öm, särskilt på insidan av underarmarna. Bögen är visuell, allt manligt i vit T-shirt och med blond kalufs får honom att trilla av stolen, särskilt om mannen i fråga är småbarnspappa. Jag däremot gillar lukter. M har en väldigt speciell doft, en blandning av deo, solvarm hud och gunket han har i håret. Man känner den bara om man står väldigt nära, man måste nästan ha näsan tryckt mot honom för att den ska märkas. Den får mig att tänka på något litet djur, typ en katt, som har legat och sovit i solen. Ibland har han parfym, och jag är en sucker för herrparfymer. Jag köpte L'homme av Gaultier till Fransyskan när vi firade ett år, av den enkla anledningen att det blinkade SEX i mitt huvud så fort jag kände den doften (och att hon gillade den). Hon hade den på sig jämt, just för att hon visste vilken effekt parfymen hade på mig. Dessvärre kopplar jag nu i efterhand ihop den parfymen specifikt med henne, och allt bråk och tjafs som följde vårt förhållande. Det blinkar inte längre "sex", det blinkar "irritation och emotionell urholkning".

Nåväl. M är i Holland en vecka och jag har redan abstinens. Inte så att han måste vara nära hela tiden, han kan vara där borta och göra sin grej, men det vore jävligt juste om jag kunde teleportera honom hit, ta en ordentlig sniff och sen skicka tillbaka honom igen. Bytt lakan har jag dessutom gjort, mitt dumma våp, och nu luktar ingenting av honom. Jag har till och med varit runt bland parfymerna på Åhléns för att försöka lokalisera hans parfym, men börjar ana att det är något rakvatten av obestämt märke. Skulle kollegorna titta konstigt på mig om jag hasade bort till hans stol och tryckte in fejjat i ryggstödet?

In i ledet, lilla flata

Det är söndag och jag sitter på jobbet. Jag är den enda som är här, en liten myra inne i ett stort komplex av glas och stål. Eller nej, akvariefiskarna är ju här också, men de är inte särskilt snackiga måste jag säga. Det är knäpptyst, förutom de där små konstiga knäppningarna som byggnader gör när de tror ingen är där, så allt blir lite spöklikt.

Igår var jag på en heterofest hos en flata. Det var the usual suspects, och sen en massa okända heterobrudar. Bögen försökte sig på en interaktion:
Bögen: Jaha men vad jobbar du med då?
Hon: Klockor.
Bögen: Jaså, reparation eller försäljning?
Hon: Ja.
Bögen: Eeeeh, ah, ok. Jag är lärare.
Hon: Hur gammal är du?
Bögen: Tretti?
Hon: Är det kul?
Bögen: Att vara tretti?
Hon: Nej lärare.
Bögen: Nej.

Ja ni förstår. Vi blomstrade inte, vi halsade vin. Och jag gjorde en mycket skrämmande upptäckt. Det finns ännu en aspekt av hela den här flata-gets-boyfriend-prylen, och det är heterobekanta som blir så exalterade att de knappt kan låta bli att kissa ner sig. Iiiiiiih! Nu kan vi gå på straighta klubbar tillsammans, nu kan vi klaga på våra pojkvänner tillsammans, nu är jag en av dem! Iiiiiiih! Nu vill de helt plötsligt veta precis ALLT om min partner, trots att de aldrig varit så hemskt nyfikna på mina tidigare flickvänner, för det är ju helt underbart att jag har träffat någon! Och vi bara måste fixa en parmiddag snart! (och varför inte ha en tjejkväll där vi gör alla testen i Cosmopolitan och dricker white wine spritzers när vi ändå håller på?) Det känns så jävla fint att bli inlyft i gemenskapen att jag rent spontant skulle vilja fira det med att hacka mig själv i halsen med något vasst.

Jag är i radioskugga

Jag bor i kanske Sveriges mest analoga hem (för att vara mitt i en stad). Vi har inte internet, vi har inte hemtelefon, vi har inte TV, vi har inte mikro. Vad vi har däremot är en stavmixer och en laptop som inte vill läsa DVD-skivor. Det är min laptop. Amasonens hade jag ner i golvet för några månader sen, humpdidump. Alltså: Jobbar jag inte, så bloggar jag inte. Har jag tung tentavecka, så jobbar jag inte. Resultat: En stillastående blogg. Och en stillastående blogg är en tråkig blogg, och en tråkig blogg vill man inte ha.

Alors. Uppdatering. *gnuggar händerna, knakar knogarna*
M är min bojfränd, sådär på riktigt. Hans tandborste i mitt badrum, porriga och überromantiska sms, internskämt, hans doft som förföljer mig vart jag än går, hela jävla paketet. Ibland får det mig att hyperventilera lite, särskilt när han jobbar snabbare än jag och använder större ord, men allt som oftast är jag mest maniskt glad (tänk jämfotahopp i vattenpölar).

Tro dock inte att jag har glömt de berömda lesbiska drifterna, oh no. Vart jag än går springer jag in i en viss tjej. Hon störs av mig, jag störs av henne. Samtidigt som vi, något motvilligt, gillar varandra. Och det är en sån invecklad historia, och har pågått så länge, att det (enligt mig i alla fall) har utvecklats till en slags sexuell spänning. Tror jag.
Nu är jag den monogama sorten. Lojalitet är centralt för mig, både vad gäller vänner och partners. Har man sex med någon annan, då ska man fan vara överens om saken. Och något sånt är inte aktuellt just nu, det är inte vad jag vill. Alltså kommer hon och jag att fortsätta krocka med varandra, stirra på varandra, och springa vidare. So be it.

Min syrra, thö däsajnör, har hunnit fylla 30. Hon fick en Ipod Shuffle så hon kan sluta springa omkring med min gamla CD-freestyle. Om jag är analog, då är fan syrran medeltid. Men fin är hon. För att fira sin ålder blev det då kalas, med popsnören med en årsinkomst jag bara fantiserar om i mina våtaste drömmar, och med en P som alltid är som mitt öga i stormen, drar in mig i ett sävligt lugn där vi häcklar varandra av gammal vana.

Utflykter

I morse outade M oss för chefen. Vilket är helt absurt, som om det var hans business, men ändå nödvändigt när det är ett sånt litet team som jobbar ihop. För mig blir det dubbel outning, i och med att jag inte bara kommer ut som M:s tjej, utan även som icke-homo. Haha. Livet och dess oförutsägbarhet och så vidare, lägg in valfri klyscha.

I helgen introducerades M i flatvärlden. Ingen av oss fick stryk, så man måste väl se det som en succé! Nej allvarligt, vi fick en del blängar och en hel del undrande blickar och ganska många tveksamma handslag och jag insåg att jag inte är särskilt anonym, men överlag så sket folk fullständigt i oss, och vi kunde fokusera på att fuldansa och jag berättade för honom om alla pågående intriger och han verkade allmänt förtjust och så där avslappnat likgiltig som folk är som känner sig bekväma lite var som helst.

Igår åkte vi ut på landet och klättrade upp på en liten kobbe, som skåningar så gulligt vill kalla "ett litet berg", och åt thaimat, drack pilsner och tittade på utsikten (åkrar, hästar och vindkraftverk). M var iklädd bästa fjällrävenmundering och gubbkeps och såg allmänt hunkig ut. Han gjorde även en mycket träffande imitation av en get. Sen kom några tävlingscyklister i färgglada tights med vaddering i grenen och åkte upp och ner för kobben. Upp och ner, upp och ner, upp och ner, som små sisyfosar i lycra.

Jag är lite av en övertänkare. Jag vet inte riktigt om det framgår (ironi). Så att jag överanalyserar grejen med M just nu, det får liksom vara så. Så fort något inte känns helt hundra så tror jag det är början till slutet. Så fort vi har sex och jag inte kommer så tänker jag att "nu är det kört, nu funkar det inte längre". Jag tänker att jag lugnar ner mig om ett tag. Eller så går det inte, och så tar det slut. Och det är väl inte världens katastrof, även om jag håller tummarna för det första.

Jag är din flickvän nu.

Helvetesanus, är det inte sommarlov snart? Jag kommer för sent till föreläsningarna, jag har inte gjort läxan, jag förstår inte vad mina kursare pratar om, jag hinner inte följa läsanvisningarna, jag har inte bokat in mig på någon askultation, jag har inte gjort den kompletterande uppgiften, jag har inte fått mina seminariereflektioner påskrivna, jag är SKOLTRÖTT. Till och med mina sunkigaste kursare verkar ha skrivit samman anteckningarna i prydliga stenciler på färgglatt papper för "annars har man inte en chans att hänga med", och jag tittar på mina egna röriga och obegripliga anteckningar och undrar hur stora chanser det betyder att jag har!?

Mössan skickar ett mejl, meddelar att vi skulle ha firat ett år idag. Kan inte riktigt avgöra om hon skämtar eller om hon är bitter. Ibland kan jag känna mig helt paralyserad vid tanken på allt som inte blev, allt man tackat nej till, allt man kanske missat. Och då blir jag rädd för att jag ska tacka nej till M också så småningom, att jag ska sumpa det här, att det återigen ska bli ett kort och intensivt förhållande som jag sen utan förvarning ska avsluta. För nu ÄR det ett förhållande, vi är officiellt ett par även om jag inte pallar att kalla honom "pojkvän" än för det känns så jäkla främmande att ta det ordet i munnen. Pojkvän pojkvän pojkvän pojkvän. Måste neutralisera begreppet på nåt sätt, det finns inget osexigare än att referera till någon som sin "partner". Men i alla fall. Jag vill bryta mönster. Jag vill vara en sån som stannar kvar, jag vill inte vara den som kastar mig in, överöser ömhet, och sen drar mig ur. Jag vill sluta göra det mot folk. Måste bli försiktigare, snällare. Tittar på M där han sitter vid sitt skrivbord en bit bort på kontoret, och känner mig lite rädd för mig själv. Försöker komma på ett passande svar till Mössan.

Vackra svennebananer!

För bara några veckor sen var situationen denna:
Jag var hopplöst trött på singellivet, qx-dejtade flickor jag inte klickade med och hånglade upp främlingar jag inte ens mindes namnet på dagen efter. Nog för att det var goa fester, men kände mig ändå något sliten och blasé. Amasonen var frustrerad över krångliga brudar och kände sig övertygad om att kärleken helt enkelt inte var hennes grej.

Situationen nu: Jag och Amasonen sitter i köket över varsitt glas vin, kiknar av skratt när vi jämför våra nya kärlekar och inser att de verkligen är av samma skrot och korn, bara olika kön. De är ljushåriga, übersvenska, okomplicerade, upptagna (som i att de har lite fritid, inte att de redan är i förhållande), glada och roliga. Och så har de en massa andra saker gemensamt. Jag tycker fruktansvärt bra om dem båda två, men det är bara en av dem jag är knäpp i. Ibland kan jag bara sitta och titta på hans profil och känna hjärtat svälla och rinna över. Då fylls jag av en massa stora ord, som jag inte säger, för man ska ta en sak i taget och inte vara galen och inte kasta sig ut där ute utan säkerhetslina. Men när jag ser hans babymjuka fräkniga axlar, då måste jag bita ihop så jag inte utbrister i lovsång. Då tittar han på mig och flinar, säger:
"Nu ser du sådär finurlig ut igen. Jag måste lära mig vad den där minen betyder."

Jag håller på att utbilda honom i flatkultur, han sväljer allt med stor nyfikenhet. Till helgen ska Amasonen och jag träda in i Malmös flatkrets med varsin blek svennebanan på armen, ska bli mycket intressant!

Screw vardag

De som har läst mina inlägg ett tag kommer kanske ihåg att jag pluggar heltid samtidigt som jag jobbar mer än halvtid. Det är inte för att jag är en sån flitig och ambitiös jävel, utan för att jag är en så kallad övervintrare, jag blir aldrig klar med mina studier. Och då säger CSN "suck my left one", och så får man klara sig själv. Vilket går relativt bra. Jag har aldrig haft en så strukturerad tillvaro som det senaste året, och min kalender har aldrig varit så bucklig och knöglig, men jag har insett att det finns en tillfredsställelse att flänga mellan olika platser hela dagarna (så länge jag äter min Novalucid som en god patient). Dessutom är det ju jäääävligt hippt att vara stressad har jag hört. Man jämför inte mobiler längre, man jämför stressymptom.

I alla fall. Just nu funkar det inte riktigt. Jag jobbar för få timmar, jag ligger efter i plugget, jag har dammråttor stora som örnar i sovrummet och i kylskåpet bor en rynkig bit ingefära och en burk saltgurkor. På nätterna drömmer jag mardrömmar om att jag har blivit mentalsjuk eller att något stort djur sätter sig på mig. Jag kan liksom inte leva mitt liv OCH ha ett kärleksliv. Det ena tar ut det andra. Snart snart snaaart ska jag göra något åt det och försöka hitta någon balans. Snart. Tills dess pussar jag på vårvindskalla öron och somnar framåt morgonen med linserna i.