Jag är din flickvän nu.

Helvetesanus, är det inte sommarlov snart? Jag kommer för sent till föreläsningarna, jag har inte gjort läxan, jag förstår inte vad mina kursare pratar om, jag hinner inte följa läsanvisningarna, jag har inte bokat in mig på någon askultation, jag har inte gjort den kompletterande uppgiften, jag har inte fått mina seminariereflektioner påskrivna, jag är SKOLTRÖTT. Till och med mina sunkigaste kursare verkar ha skrivit samman anteckningarna i prydliga stenciler på färgglatt papper för "annars har man inte en chans att hänga med", och jag tittar på mina egna röriga och obegripliga anteckningar och undrar hur stora chanser det betyder att jag har!?

Mössan skickar ett mejl, meddelar att vi skulle ha firat ett år idag. Kan inte riktigt avgöra om hon skämtar eller om hon är bitter. Ibland kan jag känna mig helt paralyserad vid tanken på allt som inte blev, allt man tackat nej till, allt man kanske missat. Och då blir jag rädd för att jag ska tacka nej till M också så småningom, att jag ska sumpa det här, att det återigen ska bli ett kort och intensivt förhållande som jag sen utan förvarning ska avsluta. För nu ÄR det ett förhållande, vi är officiellt ett par även om jag inte pallar att kalla honom "pojkvän" än för det känns så jäkla främmande att ta det ordet i munnen. Pojkvän pojkvän pojkvän pojkvän. Måste neutralisera begreppet på nåt sätt, det finns inget osexigare än att referera till någon som sin "partner". Men i alla fall. Jag vill bryta mönster. Jag vill vara en sån som stannar kvar, jag vill inte vara den som kastar mig in, överöser ömhet, och sen drar mig ur. Jag vill sluta göra det mot folk. Måste bli försiktigare, snällare. Tittar på M där han sitter vid sitt skrivbord en bit bort på kontoret, och känner mig lite rädd för mig själv. Försöker komma på ett passande svar till Mössan.