Horror horror

De heteroromantiska drömmarna fortsätter. Jag är oroad, mycket oroad. Vem vet var detta kommer sluta? Snart kommer jag sitta där i en bostadsrätt i Ljungsbro, med tavlor från IKEA, och vitrinskåp med glasdörrar och inbyggda spotlights. Min karl, för jag kommer kalla honom "min karl", jobbar nätter på ett åkeri och har för länge sen slutat motionerna. När han är hemma äter vi kött och potatis, precis så som hans mamma lagar det, och tittar på Idol. Själv är jag hemma med Wilma (som hon i Skärgårdsdoktorn ni vet, Samuel Fröler är så himla fin), jag brukar få henne tyst genom att hasa runt kvarteret med henne i barnvagnen, det är bra för då kan jag röka mina Blend samtidigt. Jag och min karl umgås bara med andra par, och helst såna med liknande liv. Då samlas männen i vardagsrummet och tittar på hockey, medans vi kvinnor samlas i köket och skvallrar, pratar om bantning, och diskuterar våra karlar som om de var småbarn. Så här ser det ut för ALLA heterosexuella. Det är faktiskt helt sant, jag har sett det. Jojo.

Grönare gräs

Jag sitter på en pub och pratar med en australiensare i tuppkam (det ser man inte ofta, man skulle kunna tro att ön bara består av surfbums, men icke). Vi pratar om nationalsånger, jag nynnar den svenska och han ber mig översätta en bit av texten. Då, som en blixt från klar himmel, drabbas jag av senilitet. Jag kommer inte på den tredje frasen. "Du gamla, du fria, du....". Det står still i huvudet. Men vad fan, den här sången har man ju sjungit sen man var sex år, klart jag kan den, kom igen nu. "Du gamla, du fria, du...". Nej. Min hjärna hittar då på en egen version, och när den väl materialiserats sig så kan jag inte släppa den, nu är det kört att komma på originalet. I mitt huvud blinkar det: "Du gamla, du fria.... du störtsköna nord".
Pja... låter inte helt tokigt.
Så jag översätter: "You old, you free, you groovy north".
Han verkar gilla den, säger att det verkligen är ett tecken på att Sverige är ett modernt land, vi biter oss inte fast i humorlös patriotism. Jag nickar glatt och häller i mig mer öl. Senare på kvällen, när jag sitter inne på dass faktiskt, så kommer jag på det. Fjällhöga. Just det. Men det behåller jag för mig själv, man vill ju inte verka omodern.

Fick häromdagen ett mejl från Fabien, mitt franska manliga ex. En mycket snygg, mycket trevlig surfare, som jag tycker hemskt mycket om. I vårt förhållande ägnade vi oss framför allt åt tre saker: sex, surfning, och öl. I den ordningen. Och hade sjukt kul, nästan jämt. Så när hans mejl damp ner i inboxen drabbades jag av akut romantisk nostalgi, och var tvungen att rota fram den flyttkartong där fotoalbumen låg. Satt länge och bläddrade. Jag kan vara sjukt sentimental. Här är ett foto från den tiden:

I alla fall. Drömde självklart om honom. Vi var tillsammans, ägde en pub där i den där kuststaden, och var innerligt kära och lyckliga, och jag vaknade med en känsla av total harmoni och tillfredställelse. Sen ringde det på dörren, och jag var tvungen att kasta mig upp, dra på mig det klädesplagg som låg närmast till hands, och öppna dörren för min nu ex-kombo som kom inhasande, precis lagom bakis, och ställde sig och hällde i sig vatten i köket. Hade vi varit i Frankrike just då så hade jag kunnat bjuda henne på brioche och café crème, men istället fick det bli ostmacka och örtte. Den där humorlösa patriotismen lär vänta på sig.

Sköna känslor

Det är konstigt hur snabbt känslorna kan svänga när man väl bestämt sig för att lägga ner nåt. Jag har både träffat henne och pratat med henne sen sist, och ja hon är precis lika äckelsnygg som vanligt, men när vi sitter där mitt emot varandra på restaurangen och pratar om hennes förhållande (ett populärt ämne), så inser jag att jag inte längre känner att det är "vi mot flickvännen" som det har varit ett tag, utan det har gått tillbaka till det tidigare stadiet, där jag står utanför och skakar på huvudet åt min väns relation och säger saker som "det är du som väljer att vara i det här förhållandet", och inte för att jag vill påvisa mig själv som alternativ kandidat, utan för att jag helt enkelt är less på att höra gnäll om ett förhållande som har varit dödsdömt sen dag 1. Den rosaskimrande slöjan som jag har hängt över henne under en tid har ryckts bort, och jag kan åter igen se henne som det hon är i mitt liv: En lojal och rolig nära vän, men en totalt hopplös flickvän som det aldrig skulle funka med. Det är så jävla skönt att känna så.

För övrigt var jag idag i Eslöv (en spökstad) och intervjuade en kvinna i min blivande yrkeskår. Hon och jag klickade så man blev alldeles rörd i ögat och hon sa att jag gärna fick göra min praktik där. Nu är jag mer pepp än någonsin på att bli det jag ska bli, och även det är en jävligt skön känsla.

Ha en bra helg allihopa.

I helvete heller

Varför ska jag springa efter någon som bara ser till sitt eget bästa? I helvete heller att jag tänker vara någons hund, jag har nog med mitt. Jag har nog med att pussla ihop mina dagar, få ihop allting som ska fås ihop, fixa allt som ska fixas. I helvete heller att jag tänker lägga ner mer energi på det här, jag är fanimej värd bättre. Jag är inte dummare än att jag ser att min uppmärksamhet smickrar, att du trivs med att hålla igång det där kittlande otillåtna, en blick i förbigående med henne i samma rum, en hand på mitt ryggslut. Men det handlar inte om att det är mitt ryggslut, eller hur? Det handlar om att det inte är hennes. Hon som våndas, som förargas, som gråter, som sliter och drar, som ser alltihop men inte tydligt nog att hon känner att hennes reaktion är berättigad. Det är den. Klart den är berättigad. Och ändå avvisar vi den som tramsig, överkänslig, gång på gång. Jag tror jag har varit med och skapat det här spelet. Men jag har tröttnat på det kittlande otillåtna, det får vara nog nu. Jag kliver av. Jag vill leka två och två, är trött på att inte veta min plats. Så jag definierar själv min plats, och den är bestämt utanför. Vår fruktlösa triangel har stagnerat och börjar lukta ruttet. Jag ska ta tillbaka allt jag sagt, dra in alla känsloströmningar, behärska mig, sansa mig, dra mig ur, återgå till den vänskap som egentligen aldrig, i praktiken, har varit något annat än just det. Jag ska. Disciplin måste kunna appliceras även när det inte ligger i ens natur, om inte annat så genom ren jävla envishet.

Jag är din hund nu.

Varför kommer du hit och dricker mitt te? Varför sätter du dig mitt i min röra av papper och utstrålar harmoni när jag är ett nystan av stress och oro? Varför ler du så varmt, varför sitter du där och är vacker och förstående och lägger handen på mitt knä och låter den vila där som om det var världens mest neutrala gest? Jag är så stressad över livet (och dig), att jag inte ens kan se dig i ögonen, för det känns som att om jag möter din blick så kommer du se rakt in och då är jag blottad och jag tror jag föredrar att låta allt det där passera obemärkt förbi. Jag bygger mina murar så snabbt jag kan. Fast i teorin är jag redan blottad va, för visst har jag fått dig att förstå? Visst vet du? Men du väljer inte mig, du gör ju inte det. Du lämnar öppet för framtiden, men går hem och lägger dig med någon annan. Och jag, jag kräver mindre än ingenting och gör mig så liten att jag inte tar någon plats alls alls alls. Så är både hon och jag dina knähundar, och allt du behöver göra för att hålla mig kopplad är att komma hem till mig, dricka mitt te och sätta dig mitt i min röra av papper.

Kontaktannons à la 03:24

Klockan är väl runt halv fyra. Jag hasar runt i en lägenhet som ser ut som Systembolaget efter en galen firmafest. Alla har hasat vidare till KB, eller Debaser, eller Inkonst, eller Alianza, eller hem. Jag lyssnar på Amy Winehouse och kedjeröker, fast jag har ju egentligen slutat. Har tydligen ingått i ett kreativt kollektiv bestående av nio män. Måste skriva om varje ord minst tre gånger eftersom jag är för drunken för att stava. Höär förrut ånt en se en meing. (så ser meningar ut om jag låter bli att korrigera) Självklart är hon inte kvar. Nej hon flirtade med mig och gick hem någon annan, gav mig en lång blick och gick hem med någon annan. Vad hände med den där trevliga asexuella fasen? Så jävla trött på det här. Full som ett as, bitter som en surkärring på Antabus.

Finnes: Lesbisk kvinna, 25 år, storlek 36, 168 cm lång, skostorlek 37, trygg i sig själv, inga issues, gillar Tom Waits och Tim Burton. Femme, men föredrar Converse framför högklackat. Attraheras av ambition och kreativitet. Kan nås på den här bloggen varenda jävla dag.

Rajraj

Det är visst fest på gång igen. Jag har visst köpt snacks igen. Jag har visst städat lägenheten igen. Det är dags för utflyttningsfest. Jag och kombon laddar med Depeche och gin. Den här gången är det fest under helt andra förutsättningar, och med betydligt fler heterofolk. Vilket i min värld är en garanti för betydligt mindre drama, men vem vet, allt är möjligt... Vi har trots allt laddat upp med rejält mycket alkohol, något som kan förvandla vem som helst till en skrikig dramaqueen. Vi får väl helt enkelt se...

Working eight to eight

Allt jag gör den här veckan är att springa runt på föreläsningar hela dagarna, jobba på kontoret hela kvällarna, och där emellan välja tapeter, laga matlåda, läsa Beppe Wolgers memoarer och försöka hålla igång det där sociala. Jag är inte inblandad i ett enda lesbiskt drama, inte egentligen. Jag skulle kanske önska att det där sistnämnda var lite annorlunda, men i övrigt är jag riktigt nöjd. Nya utbildningen känns både spännande och stimulerande, oväntat på nåt sätt. Ser nästan fram emot de där vita träskorna och permanenten nu, särskilt om jag får ha på mig en sån där vit rock och ha pondus, men jag vet faktiskt inte om min yrkeskår har på sig rock. Blir ju töntigt om jag är den enda. Kanske får nöja mig med träskor. Och en namnskylt? Penna i bröstfickan? I bröstfickan på vadå? Scrubs har jag ju inte. Måste jag börja ha på mig skjorta? Betyder det att jag måste börja stryka mina kläder? Ja herregud, så många viktiga frågor som väntar på svar.

Cynisk bitterkärring

Jag har blivit vuxen. Det insåg jag idag, omgiven av nykläckta 20-åringar som flyttat hemifrån för en vecka sen, som inte vet vad en fil. kand. är för något än (och inte vet att det är totalt oanvändbart), som bor i sin första andra handslägenhet (och tycker det är spännande), som inte har hunnit byta universitet minst tre gånger än (och inte har några planer på att göra det -än), som fortfarande är gulligt blygt nyfikna och bubbliga, som ser ut som prydliga små kloner i hästsvans, som fortfarande relaterar allt till gymnasiet. En av mina bögar pratade häromdagen om hur han kunde sakna den där känslan när man var i den åldern, när man precis hade påbörjat sin första universitetskurs och vuxenlivet tedde sig som en stor godispåse av möjligheter. Idag tänkte jag på det, och tänkte att han hade rätt, och att det fick mig att känna mig jävligt luttrad, cynisk och gammal. Det skiljer bara fem år mellan mig och dem, och det var inte förrän idag som jag insåg hur mycket som händer med ens liv och en själv under de fem åren.

En liten hästsvans frågade mig storögt varför jag jobbar bredvid studierna, och "hur jag hade tänkt orka", och när jag svarade att jag måste göra det för att jag inte har tillräckligt mycket studiemedel kvar, då spärrade hon upp sina klarblå ögon så mycket att hon såg ut som en söt liten fisk, för det måste för henne tett sig som en fysisk omöjlighet att studiemedlet en dag kommer att ta SLUT. Och jag tyckte om henne för det, för den där naiva optimismen smittade faktiskt av sig, och när vi alla hade minglat och fått se statistik över hur universitetet är "i världsklass" och ätit bulle, då satte jag mig på bussen, log för mig själv, och lyssnade på den här:

Tack Gud för ärlighetssyndromet.

Tjena september, fina lilla månad. Det du ser här är inte alls den förvirrade och grubbliga tjej som slutet av augusti fick stå ut med, nej det här är en tjej som har befriat sig lite med hjälp av vin och kommunikation. Just den kombinationen verkar vara magisk, det räcker med ett endaste glas vin för att den livsbejakande delen av mig ska kicka igång och strax sitter jag och är ärlig. Jag vet inte vad den där ärligheten kommer att leda till i långa loppet, men den fick ett positivt bemötande och i vilket fall som helst är det jävligt skönt att bara få ur sig grejer. Jag är inte "the silent type", jag bär inte omkring på mina hemligheter i en fin liten ask, jag är som hon den dära Pandora och öppnar asken och låter skiten sprida sig över världen. Eller ja alltså, det handlade inte precis om skit och det spridde sig bara till en enda människa, men ni förstår säkert. När jag väl har insett något viktigt kan jag hålla käften i... max en vecka. Sen tar ärlighetssyndromet över, och så sitter jag där med vinfläckade tänder och säger viktiga saker och försöker glittra med ögonen så gott det går. Och just den här gången räckte det liksom med det, att bara få säga det, även om det var ordentligt inlindat i brasklappar för att respektera och vara snäll mot precis alla alla alla i hela världen. Det blir många brasklappar, tro mig. Men det jag ville få sagt, det blev sagt, och nu flyter mina ord omkring där ute i höstvinden, som guppande små badankor, och går inte att ta tillbaka. Det är också skönt, nu när vinet har lämnat systemet och efterlämnat en tjej som inte ångrar, men som är alldeles för medveten om konsekvenserna för att vilja upprepa de där orden inom de närmaste dagarna.