Har hon en berguv i huvudet?

Systeryster har lämnat stan och jag känner mig asocial. Jag tror jag lider av en social överdos, och vill egentligen mest av allt sitta i soffan, glo in i väggen, och hålla käften i några timmar. Det är så jobbigt att vara snäll och trevlig flera dagar i sträck. Men som vanligt har hon uppdaterat mitt iTunes-bibliotek, och det gör mig till en nöjd lillasyster.

Fransyskan har friat till sin tjej. Förra veckan hade hon bestämt sig för att rådumpa henne och hoppa i säng med nån konstig liten brud som sniffar poppers. Hon hade visst tappat all attraktion för tjejen och ville helst inte behöva spendera några längre stunder med henne i samma rum, "eftersom hon var så tråkig". Nu ska de gifta sig. Hon verkar se det som en naturlig utveckling. Jag tror mitt ex är lite vrickad. Och då menar jag inte bara lite tokroligt crazy, utan lite sned i huvudet. Känns fint att veta att det är ett av de mönster jag faktiskt verkar ha brutit, Mössan är härligt befriad från mentala åkommor. Men det kanske är sånt som kryper fram med tiden, så det är bäst att inte ta ut segern i förskott.

Rör inte mina mönster!

Det finns en risk i att prata om sitt kärleksliv när det är struligt och fram och tillbaka, som mitt har varit de senaste månaderna. Risken är att folk helt enkelt slutar ta dig på allvar, och istället för att lyckönska dig och visa intresse när du berättar om Den Nya Stora Kärleken, så skrattar de dig rakt upp i ansiktet och säger "ska bli intressant att höra vad du säger om en vecka". Så sitter du där, med ett huvud fullt av kärleksförklaringar och detaljer om Den Vackra Fina som du vill dela med dig av, men håller munnen stängd eftersom du inser att du framstår som en hormonstinn fjolla. Och när jag säger folk, så menar jag så klart min storasyster. Storasystrar är förjävliga. Jag ska sluta prata med henne när jag mitt uppe i processer, och bara höra av mig när jag har ett färdigt resultat. Människor som har känt en hela livet har ett sånt övertag, för de kan jämföra allt som händer med tidigare händelser. Till exempel: "Men du, det är ju precis vad du sa den gången då du hade börjat med falun gong/boxning/karate/thai chi/vad fan som helst och var så jävla hypad, och sen en vecka senare hade du lagt av." Andra människor behöver inte se mönster i ens beteende, det är avslöjande och pinsamt, mina mönster är mina! Och när man har pratat för mycket om sin process, och hon har dragit alla paralleller som finns i sitt huvud och har bilden klar för sig, då kan man inte genom mer prat bevisa att man känner att man har... om inte brytit sig ur mönstret, så åtminstone bytt riktning inom det! Nej, då får man gott sitta där och bli skrattad åt av en överlägsen storasyster och hoppas på att hon inom några månader skrattar lite mer tveksamt.

Nykär och nostalgisk

Jag kan nu titulera mig som flickvän. Girlfriend. Petite amie. Mitt i matlagningen kom det, hon stod där och såg sanslöst söt ut, vi skämtade om någonting, och hon sa "ja, men det är ju inte han som är min tjej". Allt stannade upp, jag stirrade på henne och flinade som ett fån, hasplade ur mig nån slags fråga för att få det bekräftat, hennes stora rådjursögon lyste och monogamin var ett faktum. Jag har inspekterat denna kvinna genomgående, och funnit att varje kroppsdel är vacker och tilldragande, varje gest fascinerar mig, varje ord får mig att lystra, och varje stund med henne är speciell. Jag är kär helt enkelt.

Man kan skriva sidor om det där, men det är ack så tråkigt att läsa. Istället ska jag skriva om en crush på en heteroflicka. Jag har haft några stycken genom åren, väldigt få, och till mitt försvar har samtliga varit bicurious. Jag har alltså inte varit helt ute och cyklat. Jag är inte alltid ute och cyklar. Hon hette Senem, kom från Schweiz men hade turkiskt ursprung. När hon var allvarlig såg hon ganska alldaglig ut, men så fort hon log (och det gjorde hon ofta) så var hon helt underbart attraktiv, med ett stort gnistrande leende och nästan svarta ögon. Vi träffades i Frankrike, och umgicks i ett större gäng utbytesstudenter. I gruppen var det ofta vi som spexade, vi pratade i munnen på varandra och dansade melodramatisk tango/salsa/fuldans så fort vi kom åt. Hon var skitsnygg när hon dansade. Men så fort vi var lämnade ensamma, så blev vi knäpptysta. Stämningen blev spänd, nästan fientlig.

Jag simmade mycket under den här perioden, och hon frågade om hon fick följa med. Jag önskar att jag kunde säga att det blev en imitation av "Selma och Louise", men icke sa nicke. Jag blev stressad och simmade som en galning, fram och tillbaka, fram och tillbaka, och framstod antagligen som ett hysteriskt träningsfreak. Men jag tillät mig ibland att glida ner under ytan och titta på hennes kropp när den passerade. Hon såg ut som en glad hund där hon plaskade fram, och jag blev ännu mer stressad och simmade ännu snabbare, tills jag var helt slut. Som tur är så är fransmän väldigt pryda i omklädningsrum, och jag behövde aldrig vara i samma rum som henne naken, det hade antagligen gett mig en hjärtattack.

Under en kort period dejtade vi båda varsin fransman, men det var som om vi underförstått hade kommit överens om att aldrig prata om dem. Aldrig. Som om de inte fanns så fort vi var i närheten av varandra.

Hon åkte hem, och vår pseudorelation tog slut och föll nästan i glömska. Tills en dag då jag fick ett stort paket på posten. Det var till brädden fyllt med schweizisk choklad, och i botten låg det en skiva med turkisk pop. Inget brev, inte ens en liten lapp. Men det är klart att jag visste vem det var ifrån. Min roomie, Carmen från Mexiko, var rättfram som vanligt:
"God, women. You should just have fucked each other. She was in love with you, you know, and now you'll never see each other again. Tough shit."
Jag skrev till henne men hon svarade aldrig, och Carmen hade rätt. Vi såg aldrig varandra igen. Chokladen smälte snabbt i den franska värmen och skivan har jag tappat bort.

För övrigt...

så har jag berättat för Mössan att hon har en liten hejarklack. Jag sa inte att den var nätbaserad, för den här bloggen ska förbli anonym, men hon vet att det finns människor där ute som hejar på henne. Hon tyckte det var väldigt fint, och det tycker jag med. Det är jättekul att bli läst, och det är jättekul att ni har åsikter. Ha det fint där ute.

I'm your lovertits!

Queerfesten på Teater Terrier i lördags var något av det trevligaste jag har besökt på länge i klubbväg. Så härlig stämning, så fina tjejer, så jäkla kul musik! Jag och barndomsvännen missade Dragon Kings men vi såg dem i vimlet så det var inte helt åt helvete. Vi hade så mycket catching up to do. Och mycket vin att dricka. Och mycket Tiger Army att poga runt till. Jag är aldrig så punk som jag är med min fina barndomsvän. Faktum är att jag inte är ett dugg punk när hon inte är där. Det är skönt att ha henne dra mig tillbaka till rötterna nån gång ibland.

Vi hittade Amasonen i vimlet och försökte dela med oss av våra bästa raggknep, hennes försök att bara titta på flickorna och le hade inte gett något som helst utslag. Men ack, tjejen är bortskämd. Hon vill bli uppvaktad, så femme hon är. Vi enades om att hon behöver en självupptagen playmate, men ingen gick att finna. Hon mumlade något kort om hur praktiskt det hade varit med mig, men jag hade ingen kommentar till det...

...för det är ju så, att en lång natt med galna upptåg övergick i en dag av plågsam baksmälla, som slutade i armarna på min Mössa, min kvinna, min nya besatthet. Vi har lyft av oss kyskhetsbältena och inträtt ett stadie av matrimonial bliss. (-eller strax intill) Nu vandrar jag mellan stadens parker i sandaler och med fräkniga axlar, och vill dedikera "Lovertits" med Peaches till denna beroendeframkallande varelse, med full vetskap om att hon skulle avsky den låten. Mina fötter är så jävla djupt nergrävda inne på hennes tomt att de snart kommer slå rot.

Slutet på triangeldramat

Jag har mycket bra smak när det gäller flickor. Det bör läggas till protokollet. Idag har jag avslutat min historia med Amasonen, och det var utomordentligt trevligt. Vi lagade mat tillsammans, diskuterade livet, gick på långpromenad och satt i lekparken. Jag förde fram mitt resonemang, det som jag har försökt formulera i veckor egentligen, och det lät rationellt och logiskt och kändes helt sant. Det var helt utan dramatik, och Amasonen log sitt varmaste leende och tyckte precis som jag att vår vänskap är viktigare än en strulig historia som var rätt dödsdömd från början. Hon fick sin födelsedagspresent och blev jätteglad. Det där med presenter, det är viktigt. Inte att det kostar pengar och kommer vid exakt rätt tillfälle. Utan att det är personligt, att det finns en tanke bakom, att presenten visar att man har tänkt på just den människan när man har köpt den. (om ni undrade hur det egentligen ligger till, det där med presenter...nu har ni fått en lektion, alldeles gratis och oombedd)

Och så Mössan. Min Mössa. För hon är faktiskt min, tror jag. Jag har bestämt mig för att gå tillbaka till det som trots allt fungerar bäst. En person i taget. Jag leker till och med med tanken på att, på allvar, försöka stå med båda fötterna innanför den här gången. Släppa på prestigen, släppa in på riktigt, sluta titta på andra människors gräs. Om ni skulle se henne när hon ligger där i min famn, med sina mörka ögon och lockiga hår, när hon imiterar norrländska perfekt och kysser mina skrattrynkor... Då skulle ni också ta ett djupt andetag och hoppa. Utan att ens titta över kanten innan.

Det snackas känslor, motorcyklar och hår.

Var det någon som trodde att triangeldramat var över? Ja det var det, jag trodde det. Jag trodde fel. Mössan Mössan Mössan. Denna raka, modiga, passionerade lilla varelse. Det går bara inte att stänga någon som hon ute. Inte ens när jag befinner mig i andra änden av landet. Sent på kvällarna sitter vi på msn och pratar om allting, och bekänner, och skojar, och frågar, och reder ut. Och tycker så förbannat mycket om varandra. Jag förstår egentligen inte varför det ska vara så krångligt. Men krångligt är det.

Och det här med Amasonen, ja det måste få ett slut. När det känns mer som en affärsuppgörelse än någonting annat, då funkar det inte. När vi båda är tillbaka i stan, då måste det pratas. Vi är ju trots allt, först och främst, gamla vänner.

Det verkar för övrigt som om det blir motorcykelsemester med pappan i sommar. Tyskland och Belgien. Vi brukade åka iväg, bara han och jag, när jag var yngre och fortfarande bodde hemma. I varandras sällskap förvandlas vi till livsfilosofer och badgalningar, och det är något väldigt grundläggande och harmoniskt över det. Det enda negativa med idén är minnet av en söndervibrerad rumpa efter tre timmar non stop på vägen.

Idag är det dags att återvända till den riktiga världen. Till staden, till människorna, till vardagen, till larmet, till sömnbristen, till.... ja alltihop. Nästan en hel vecka ute på landet, det känns otroligt lyxigt. Men man kan ju inte ha pausknappen intryckt hur länge som helst, och en total helomvändning väntar dessutom mitt hår. En förändring är en förändring är en förändring, och en förändring gör en sån som mig till en lycklig flata.

Ett ägg kommer lastat med 10 000 olika teorier

Jag har tagit paus från livet, åkt hem till föräldrarna för att fira påsk. Jag och syrran ligger med mensvärk i varsin fåtölj, med varsin vetekudde draperad över mellangärdet som ett kyskhetsbälte, och äter nötter och tittar på Rosa Pantern. "If I had ten men like Inspector Closeau, I could take over the world."

För övrigt ringde Amasonen till mig i förrgår. Hon sa att hon "måste att komma över". Jag frågade förvirrat om hon hade glömt något, eftersom hon använde ordet "måste". Hon upprepade samma fras, gravallvarlig, så jag sa "jaha ja, kom du". Började i väntan på henne att städa hela lägenheten. Det är en dålig vana jag har, att börja städa när jag grubblar eller är nervös. Det kan helt enkelt inte vara nyttigt. I mitt huvud gick jag igenom olika scenario, jag var helt säker på att hon ville avbryta alltihop. Vad kunde det annars vara? Nej, hon skulle komma hit, säga "tack, men nej tack", och gå igen. Var hon ihop med sitt ex igen? Hade jag gjort något dumt? Hade hon träffat någon ny? Hade jag avslöjat min ambivalens i sömnen? Tyckte hon jag var ful/dum/otrevlig/tråkig? Hade jag begått nåt ödesdigert misstag utan att inse det? Jag var förvirrad, men ställde in mig på att vara jävligt cool. (yeah right) Jag menar, jag hade ju själv tänkt tanken, eller hur? Det var trots allt bäst så. När man tänker efter så gjorde hon oss båda en tjänst. Det här var något bra, helt klart. Den här "romansen" skulle ju inte leda oss någonstans ändå. Och då var det ju bra att HON fick avsluta det den här gången. När jag hade hunnit städa sovrummet och hallen var hon på plats. Hon pladdrade på om vardagssaker och verkade inte alls så allvarlig som hon var på telefon. Jag avvaktade. Så tog hon fram en liten påse som hon hade med sig, och drar upp ett grönskimrande påskägg. Hon kom förbi för att ge mig ett påskägg. Nothing more, nothing less. Ett påskägg, fyllt med mörk choklad. Jag drog med henne in i mitt skinande rena sovrum och hånglade upp henne en stund. Sen skyndade hon iväg till flygplatsen, och jag och kombon hade en fin stund där vi roade oss kungligt på min bekostnad.

Glad Påsk allihop!

Är det du eller jag som vill?

Jag är en ambivalent jävel. Så är det. Jag är rastlös, jag har inget tålamod, min hjärna håller stryptag om hjärtat, jag står nästan aldrig med båda fötterna inne. Jag är hemskt lojal mot mina vänner men nästan alltid fundersam inför mina partners. Visst låter jag som ett kap, visst låter jag som någon som du skulle vilja dejta?

Över en pizza avslöjar Amasonen att hon precis har insett att hon letar efter Den Intensiva Passionen. Jag tänker att jag ska säga "det gör jag med", men att det skulle kännas så otroligt sorgligt. För vad gör man? Där sitter vi, på en sunkig pizzeria med en otrevlig servitris, vi har inte ens hållt varandra i handen på flera timmar, vi ska föreställa "älskare" men passionen känns milslångt borta. Vi omvandlar det till en teoretisk diskussion om psykologi, gör det till något opersonligt. Det är praktiskt att vara akademiker, man har alltid nån teori att falla tillbaka på när man inte har nåt vettigt att säga.

Några timmar senare har vi det svettigaste, mest passionerade sex jag har haft på länge. I efterdyningarna ligger vi och vilar mjukt i varandras ögon, och jag kan inte sluta att kyssa hennes ansikte. Hon sover över och jag vaknar mitt i natten av att hon sakta smeker mitt nyckelben.

Är vi på väg åt rätt håll eller är vi bara två knöliga och envisa jävlar som inte vill se sanningen i vitögat?

En lördag man borde ha varit ute.

Igår gjorde jag det jag hade lovat mig själv att jag aldrig skulle göra igen. Jag skrev Högskoleprovet. Det hade jag aldrig tänkt göra igen, eftersom det var så urbota tråkigt första gången jag gjorde det. Men man får ha i åtanke att jag då var 18 år och var ungefär lika fokuserad, på någonting över huvud taget, som.... ja som en klassisk artonåring helt enkelt. Nu är jag gammal och vis, och... tyckte fortfarande det var förbannat trist. Jag har hört rykten om att de ska börja med olika versioner, mer anpassade för vilken inriktning man har... det är ett förslag jag gillar. Jag är humanist, hur fan ska jag veta veta vad roten ur någonting är? Men det gick bra ändå, det kändes faktiskt som om jag skulle kunna höja mitt resultat från senast. Och på kuppen fick jag två nya vänner, och jag fick ett flin från en väldigt söt flata. Väldigt söt.

På kvällen drog jag ut med ett gäng killar från jobbet. Det är intressant att det finns killar runt min egen ålder som fortfarande tycker att utgång är lika med randig skjorta. Alla hade skjorta. Som en hel skjortarmé. Man såg inte männen för alla skjortor. Ehm. Nog om skjortorna. Vi hävde öl och de körde male bonding och delade med sig av sina värsta fyllehistorier, hö hö hö. Jag var trött och satt mest med min Kilkenny och stirrade ut i tomma luften. Sen drog vi till KB för att se The Sounds. Innan konserten var jag likgiltig inför det bandet. Sångerskan är snygg, annars vete fan. Efter konserten var jag grinig. Snacka om att sälja ett koncept. Samma gamla jävla låtar som körs om och om igen, och som de dessutom spelar EXAKT så som de har spelats in i studion. För mig utmärks en bra musiker genom hennes/hans förmåga att improvisera på scen. The Sounds improviserar inte. Alls. De säljer sitt koncept. Och så alla dessa små popflickor. Och grabbar med uppfällda kragar. Det är inte det att jag är elitistisk eller dumdryg. Det är det att jag är elitisktisk och dumdryg. Jag bondade lite med en av mina skjortor, han gillade det inte heller. Han ville ha Iron Maiden, jag ville ha Tom Waits. Han fick en lista med bra Tom Waits-låtar av mig, jag gillar att pracka på min musik på andra. Han fick dessa:

• Hoist That Rag
• Big In Japan
• Soldier's Things
• Don't Go Into That Barn
• My Pony (den är ju söt)
• Underground
• Chocolate Jesus

Så, nu är även ni påprackade. Inte den ultimata listan, men det var de jag kom på just då. Ja och sen började skjortorna bli packade och jag kände mig överväldigad av all testosteron och smet iväg. Att hänga med bara killar kan vara väldigt kul, men igår ville jag mest gosa in mig mellan Amasonens väl tilltagna bröst och somna in.