Shake it up

Jag sitter i köket och lyssnar på pastan som kokar, och jag tänker att det har blivit många stressade, ledsna och trötta inlägg på sistone. Är det viktigt att skriva ner att det bara är en bit av sanningen? Kanske. Om inte annat för att jag själv ska komma ihåg. Sen jag och M la korten på bordet och tömde våra hjärnor så har jag mått helt okej. Jag har börjat jobba heltid och försöker samtidigt skriva klart uppsatsen och ta fullt ansvar för Sigge eftersom M är ute och reser igen, så stressen är där precis som vanligt. Men det är bara stress, det går inte djupare än så. Livskrisen lugnade ner sig. Den finns där, men den småputtrar snarare än stormkokar (att skriva i köket inspirerar tydligen till nya metaforer).

I dag hade vi teambuilding på jobbet. Jag trodde att det nog skulle bli lite mystrevligt, men det blev faktiskt skitkul. Vi bowlade och lekte i en sån där spelhall med simulatorer. Jag körde rallybil, åkte motorcykel, åkte skidor och spelade lufthockey. Lufthockey är ju för övrigt det roligaste spelet. Vi borde ha ett sånt hemma. Motorcykeln var tråkigast. Hur mycket man än lutade på den där låtsashojen så svängde den inte tillräckligt och man landade i diket. Antiklimax. Jag tävlade i slalom mot vår överläkare och han kicked my butt. Visade sig att han kunde åka skidor innan han kunde gå. Typiskt läkare. Typiskt skidåkare. Det var synd att de inte hade såna där dansplattor. Då hade han fått se på fan.