I dag känner jag irritation inför människor som visar känslor offentligt. Som tar plats med sina känslor. Som tar över. Som bär epitetet "känslomänniska" med huvudet högt. Som måste förmedla sina känslor hela tiden. Som måste känna saker hela tiden.
Det är en ganska osympatisk irritation. I dag är jag osympatisk. (oempatisk?)
2 kommentarer:
Jag är tyvärr född med känslorna utanpå kroppen, vilket oftast är till en nackdel. Jag tycker mig se individer mer seriösa utan dessa känslosvall som ständigt måste tryckas upp i nyllet på en.
Jag själv har kommit till insikt, genom The Real L word faktiskt, att jag starkt ogillar mig själv för att vara så jävla öppen med hur jag känner inför allt. Jag känner mig starkare och mer personifierad när jag är svår, har en mur runt mig och har en stor distans till mitt mentala sinne och det sympatiska/empatiska.
Mitt nya projekt är alltså att vara mer hård och inte lika soft inför allt som kan ha med känslor att göra.
Norrlands-J
Men nej! Usch nu vill jag ta bort inlägget. Var soft! Det är ingen merit att vara svår, tänk så mycket finare och enklare det vore om alla var öppnare och mjukare! Min irritation gällde en specifik människa, och problemet är nog egentligen inte alls att hon är känslomänniska, utan helt andra grejer.
Skicka en kommentar