Som med allting annat nuförtiden har jag svårt att se vad jag egentligen tycker. Å ena sidan har jag alltid sett mig själv som "en sån som blir förälder". Å andra sidan är min biologiska klocka knäpptyst. Den är så lättskrämd, stackarn. Jag vet inte om jag någonsin kommer komma i ett läge där jag känner "Nu, nu vill jag ha bebis." Jag säger inte att jag inte vill ha barn. Det handlar mer om känslan att vilja kliva över tröskeln.
M är lite äldre än jag. Han har jobbat några år. Han processade att skaffa barn redan med sin förra partner. Han är DÄR, han är REDO. Och det är här jag kommer in. Bromsklossen Allan. Grubblaren Berit. Jag har inga problem med förändringar, tvärtom så blomstrar jag i perioder där allt hänger i luften. Men jag HAR problem med oåterkalleliga beslut. Har inte alla det?
Vad är det för galningar där ute som inte har problem med oåterkalleliga beslut??
3 kommentarer:
Att skaffa barn ÄR ett stort beslut, ett oåterkalleligt beslut som ändrar hela ditt liv. Men jag kan också nästan garantera dig att du, efter de där jobbiga månaderna i början, tycker att det är det bästa du gjort. Det är klart att du inte kommer tro mig och att bli redo kommer inifrån men yngla av sig är i alla fall något som jag STARKT rekommenderar. Man måste inte skaffa barn, man är fullvärdig ändå, men det tillför livet en dimension till.
Jag ville ABSOLUT INTE ha barn för sisådär två år sedan. Jag förstod inte vitsen med det och när någon mamma/pappaledig tog med sin unge till jobbet så satt jag i bakgrunden och beskådade spektaklet som denna varelse orsakade. Men unge, ja den var jag helt ointresserad av. Pyttsan, man har väl sett en unge förr!
Nu sitter jag dock här med barn. Hon är mitt livs kärlek. Precis som många förhållanden är det jävligt jobbigt ibland men så jävla värt det. Jag kan ibland tänka hur livet vore utan henne och det ter sig liksom lite torftigare. Och vad gäller min rörelsefrihet, ja den är mer begränsad med hunden än med barnet. Vill jag inbilla mig åtminstone.
Men jag kan också se att livet hade fungerat alldeles utmärkt utan Astrid och vårt förhållande hade nog knatat på på ett annat sätt. Nu måste man kämpa lite mer bland trötthet. Och att resa bara "vi två" är ju numera att glömma... på ett tag i alla fall.
Barn eller inte... livet blir gött så länge man inte känner sig påtvingad åt något håll.
Vad kul att läsa era tankar, hur det var och hur det har blivit! Och jag tror er. Det gör jag verkligen.
Skicka en kommentar