Vuxenheten

Min nyårsafton firades i ett hus nästan ute på landet, med fina vänner och deras barn och deras hundar. Det var trångt och ljudnivån var hög, men maten var god, vinet flödade och kärleken var stor. M lutade sig vid ett tillfälle över till mig och sa "nu har vi nog blivit vuxna", och det kändes mer skönt än jobbigt att konstatera det. Jag hyser ingen som helst nostalgi inför tonårstiden (ångest och fjortisfylla), vuxenlivet är the shiznit. Jag ritade hajar med en liten treåring som ropade "mer huggtänder! större huggtänder!" och kände den biologiska klockan ticka något öronbedövande. Tänka sig. Jag misstänker att den där tonåringen i mig hade suckat av besvikelse, men hon är ju å andra sidan död nu så tji fick hon. Jag tänker göra barn och de kommer vara världens coolaste barn och jag ska lära dem allt jag kan! (nåja, det går ju ganska fort)

Mellandagarna spenderades ute i stugan tillsammans med mina favoritkursare. Vi tentapluggade morgon till kväll i tre dygn, med korta pauser för mat och besök till utedasset. Överambitiöst någon? Men shit vad bra det var. Elda brasa och diskutera det vi diskuterar. Läsa högt i skenet av stearinljusen. Inga distraktioner. Avslutade med att göra en extenta och klarade varenda jävla fråga. Tyngsta tentan på hela utbildningen om två veckor, och plötsligt känns allt under full kontroll.

Nu har jag varit social morgon till kväll i flera veckor utan en enda dag för mig själv. Jag är så tom i huvudet att jag inte ens lyckades uppbåda lite kallprat med frisören i morse. Jag måste ha varit hennes tråkigaste kund på länge, som en död fisk i frisörstolen. På vägen hem såg jag på håll några jag kände, men jag smet in på en sidogata och tog en annan väg. Orka. Vill bara spela Fable och äta pomelo. Enstöringen i mig är bestämd.

Gott nytt år på er puddingar!