Ingen lust

I dag var jag tillbaka på institutionen för första gången efter jul, för att ha ett gruppsamtal med psykolog. Det hänger ihop med vår praktik, en chans att vädra saker. Vi pratade om hur det här är ett högpresterarprogram, att man som student alltid måste vara på topp, alltid vara duktig, alltid engagera sig och alltid vara redo att prestera.

I bland är det fan värre att sätta ord på saker... för då är det helt plötsligt sagt. Då finns det på riktigt. Och tynger ner en med all sin sanning. Det är inte ett diffust fluff som svävar omkring i huvudet, utan det är ljud som blir till ord som blir till meningar.

Jag är skoltrött. Det är inte mer dramatiskt än så. Jag har ingen lust. Jag är så jävla less på att vara student, jag vill gå vidare, vara något annat. Det ligger ingen prestige i att vara en övervintrare, det är bara idiotiskt. Jag drunknar i studielån och dåligt samvete, halleluja för det underbara studentlivet.

Kan inte uppbåda ett uns av nyfikenhet eller engagemang inför nästa termin. Tänker bara på att vi snart ska ut på praktik igen. Prestera prestera prestera. Visa vad jag går för. Bevisa Att Jag Är Något. Har fan ingen lust med det. Känner Flyktbeteendet pocka på uppmärksamheten, och efter lördagnattens diskussioner med Amasonen så verkar jag inte vara den enda. Bara packa en lätt ryggsäck och dra till andra sidan jordklotet i några månader. Komma tillbaka när allt är fixat. Förutom att det så klart inte skulle vara det.

Men så finns ju M. Vackraste finaste M. Jag är så förbannat kär i människan att bara att vidröra hans hud utsöndrar en hel liter endorfiner i mig. Det är helt sant. Efter en dag av bajs, när hela jag är en taggig knut, då räcker det att jag smeker hans mjuka nacke, kanske bara i förbifarten... och så är jag lugn igen. Alla vassa kanter trubbas av, jag tar ett djupt andetag och slappnar av, allt på en sekund. I helgen träffade jag en gammal flirt. En sån där som aldrig blivit något, men som legat och pockat på uppmärksamheten. Raggningsrepliker har utbytts, men sen har något alltid kommit emellan. Alkoholen, antagligen. Danssugna vänner. Nu träffade jag henne, och insåg att det var helt ointressant. Bekräftelseonanin som en sån grej innebär hade fullständigt tappat sin mening. Vad fan ska jag med ett kvartitre-ragg till när jag har ynnesten att leva tillsammans med en människa som är allt jag vill ha? Shit det är stort.