Perhaps, perhaps...

Varje dag går jag till institutionen med en slags grinig och vaksam hoppfullhet om att jag ska gå därifrån framåt kvällen med en nyupptäckt fascination för mitt ämne. Jag har tappat stinget, men jag försöker hålla sinnet öppet. Det hjälper inte att vi drunknar i föreläsningar just nu, och som dessutom hålls av den typen av föreläsare som vill att stora delar av tiden ska ägnas åt öppna diskussioner. Det är svårt att engagera sig i diskussioner när man inte är säker på att man tycker att ämnet är nåt att ha. Det konstiga är att jag i teorin borde gilla det här, ämnet vi läser nu innehåller många element jag normalt går igång på. Men nu gör jag inte det. Eller rättare sagt, jag är i nåt slags vakuum, jag vet inte vad jag gillar. Jag gillar ingenting. Jag har jävligt svårt att ägna min tid åt saker som inte engagerar mig. Känner mig nedstämd, vilket gör mig tyst. Men som sagt... vaksam hoppfullhet. Det borde vända snart.