Gråt och tandagnisslan

I dag fick jag en kursare att gråta. Det känns som om jag ofta får folk att gråta nuförtiden, men det baserar jag nog mest på att jag hade en patient i höstas som grät oprovocerat. Den här gången var det desto mer provocerat, då jag av misstag, och på ett sjukt klumpigt sätt, berättade för henne att hon hade kuggat på tentan. Och jag är ingen tröstare. Jag kan kramas lite tafatt, fast hellre klämmer jag nog lite på överarmen, eller klappar lite på ryggen. Och så kan jag laga mat. Min inre husmor vill alltid göda folk när de är ledsna. Jag tror det bottnar i en känsla av att jag vill ge personen något, som plåster på såren. Och kanske för att jag själv är något av en comfort eater. Ibland när jag blir alltför obekväm när folk är ledsna så drar jag mycket opassande skämt. Det har hittills aldrig funkat. I dag drog jag inga skämt, utan kramade mest och klämde lite på henne. Vi stod ute på gatan i snön, och en tant gick förbi med sin lilla terrier, och min kursare grät så sminket rann. Det är något väldigt hjärtskärande när vuxna människor gråter.

Jag klarade alltså min tenta. Med råge dessutom, det hade jag verkligen inte trott. Men glädjen inför det överskuggas fullständigt av bilden av min gråtande vän som torkar bort snor med baksidan av handen och ser så fruktansvärt förtvivlad ut. Återigen undrar jag vad vi egentligen går för utbildning när en kuggad tenta utlöser så starka reaktioner. Vad det är för socialt klimat som vi skapar, var det kommer ifrån. En tredjedel av klassen kuggade tentan, och jag kan ge mig fan på att den tredjedelen av klassen gråter i dag.