Igår åt jag och M middag hemma hos några kompisar till honom. Hon och Han och ett litet Barn. Jag har träffat Honom några gånger och gillar honom starkt. Han är som de flesta av Ms killkompisar, en händig mjukis. Så. Men. Vi var hemma hos dem i deras enorma lägenhet, där allting var vackert och dyrt och så opersonligt att jag kände mig milt stressad. Vem som helst hade kunnat bo där. Så många stora tomma vita väggar. Jag var inne i deras innersta sfär, deras mest intima, och känner dem inte bättre för det. Sånt gör mig obehaglig till mods. Det hjälpte knappast att jag tyckte att Hon var den tråkigaste människan jag har träffat på länge. Vi var från två olika planeter och jag tror att på hennes planet, där prenumererar man på Lantliv. Där är ett bröllop alltid vitt, där är det alltid killen som spikar upp hyllor och där får man orgasm med en passande liten flämtning. Heteronormativt, svennigt, och ack så prydligt medelklass. Jag övergav samtalet och ägnade mig istället åt Barnet, som glatt kravlade över mig och klämde mig i ansiktet och gav mig sina leksaker. Ibland är barn en fristad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar