tisdag 10 juni 2008

Shaken, not stirred

Jag har sagt De Stora Orden. De viskades fram alldeles stillsamt, men det sög ändå till i magen och jag ville gömma ansiktet en liten stund. Det var flera år sen jag sa det till en partner senast, jag är ovan. Det är verkligen inga utslitna ord i min värld. Jag har sagt att jag var kär när jag egentligen inte var säker, jag har hävt ur mig tankar om en gemensam framtid som dagen efter fått mig att skämmas ögonen ur mig, jag har gjort stora gester som kanske inte har betytt så mycket för mig som de borde ha gjort. Men jag har aldrig sagt att jag älskar någon utan att mena det. Det är den totala utsattheten. Att se honom rakt i ögonen, se att han står där oförställd och naken, allvarlig och vidöppen utan varken skyddsnät eller murar. Vetskapen om att han ser detsamma i mig, inga skämt som avleder uppmärksamheten, inga ord förutom just dom. Det gör mig så sårbar att jag får svindel, och det får mig att vilja klättra upp på taket och skrika av glädje.

Inga kommentarer: