fredag 13 juni 2008

Jag är både otrevlig och bitter.

Mycket svårt att vakna i morse. Var tvungen att stå en lång stund med ögonhålan tryckt mot M:s axel medan han var söt och diskade min disk. Han har världens lenaste axlar, alldeles vita och fräkniga, perfekta att trycka ögat mot. M var hysteriskt pigg och pratade konstant, över huvud taget pratar han väldigt mycket på morgonen. Jag vill helst inte ta in någonting de mornar jag är trött, ingen information av något slag, ingen radio, ingen tidning. Prata lite och stillsamt, men hellre bara trycka in I-poden och få vara själv, cykla iväg eller sitta buss. Göra det som ska göras, utan att bli störd. Annars blir jag lätt irriterad och bitsk, som idag. Kanske kallar någon för ett nöt och vägrar att hålla handen. High maintenance? Moi?

Har börjat på en ny pannå, en stor jäkel, ett beställningsjobb (underbart ord, beställningsjobb, någon har gjort en beställning hos mig, det är ett uppdrag, ger tavlan ett värde redan innan den är påbörjad, får en att känna sig som äkta vara vilket såklart är bullshit) Än så länge har den krävt en hel del tryckande och limmande, får väl se om den blir nåt att ha. Svårt att veta det där, om man gör nåt som är värt att ha. Jag har en bekant som är etablerad inom fasen det mesta. Bonniers ger ut hans diktsamlingar, Konsthallen ställer ut hans installationer, hans performance blir omtalade, hans fotoutställningar blir uppmärksammade. Men jag kan verkligen inte ta till mig hans grejer, jag tycker det är pretto, analt, tillkrånglat, intetsägande, urvattnat. Sist jag var på ett av hans performance pendlade jag mellan att nypa mig själv i handen för att hålla mig vaken, och förlora blicken i urringningen hos tjejen som satt mitt emot (och ja, jag inser att det är gubbgrisigt att stirra på flickors bröst). Men i alla fall. Min poäng är att kritikerna verkligen gillar honom, han får stipendier som försörjer honom i flera år, han skapar sig ett namn helt enkelt. Samtidigt sitter en vän till mig och försöker få sin roman utgiven, och tar emot refusering efter refusering, om förlagen över huvud taget bryr sig om att svara. Visst, hans roman är också rätt pretto, men vad är det som gör att en persons verk hyllas och en annans ignoreras? Förr hade jag någon slags fantasi om att de som gjorde något av kvalitet alltid kom fram förr eller senare, men jag är inte så säker längre. Jag tror det handlar mer om slumpen och förmågan att kyssa rätt arslen. På sätt och vis är det ju en betryggande tanke, för om jag någonsin skulle få för mig att verkligen satsa på konsten så skulle jag inte behöva oroa mig för om mina grejer egentligen var bra, så länge som jag höll mig inom de rätta kretsarna. Hmpfh.

3 kommentarer:

Charlie sa...

Som jag ser det är det kontakter och vilka du känner som gör hur långt du kommer i princip vad som helst. Vanligt Jobb och/eller konstkretsen.

HEJ HEJ! Jag läser men jag är i "jag ork inte" mode just nu.

Constantin: sa...

Hej tjejen! Du har helt rätt. På mitt jobb får jag till exempel välja färg på mina post-its själv, eftersom jag känner kvinnan med nyckeln till förrådet. Ka-tjing!

Anonym sa...

Sensationen funkar ju också. Den där killen som kommer in på eftergymnasial konstutbildning år 3 direkt efter gymnasiet och vidare in på Konsthögskola innan han ens får handla på systemet.

Nä, jag är inte avundsjuk.