Det kommer ju gå åt helvete. Det är väl ändå ingen som tror något annat, tror någon på allvar att vi kommer få fred på jorden och kunna rädda naturen och mata alla barn i Afrika och utrota cancer och AIDS? Nej just det. Det kommer gå åt helvete, på sikt. Man gör vad man kan så länge, källsorterar sina sopor, kramar på sina medmänniskor och använder kondom (om man har den typen av sex). Tröstar sig med att Ragnarök inte är här riktigt än, att ens barn och barnbarn antaligen kommer få leva någorlunda drägliga liv, om man får såna. De kanske inte kommer få se levande fåglar, men de kommer ändå kunna gå omkring utomhus utan rymddräkt. Själv kommer man dö ifrån hela skiten, tack och hej, lycka till suckers! When the shit hits the fan kommer jag antagligen vara så gaggig att jag tror jag är Edith Piaf och spenderar mina sista år med att skråla "non, je ne regrette rien" så fort någon kommer inom två meters avstånd.
Med denna vetskap, hur kan man påstå sig vara lycklig, tillfreds? Hur kan man vakna på morgonen och känna att det är jävligt gött att bara finnas till, sitta vid frukostbordet och mumsa müsli och flina åt solskenet (jo det var soligt ett tag där runt åtta), kasta sig iväg på cykeln och känna hjärtat svälla i takt med musiken i öronen? Hur kan man sitta och glatt planera sin semester, fantisera om framtiden, titta på den man älskar och tänka "det blir bra det här"?
Ändå är det precis så just nu. Mitt i all djävulskap så är livet väldigt snällt mot mig, och jag är så jävla nöjd.
Man borde veta hut.
1 kommentar:
Man tröstar sig med att människan kommer att utrota sig själv och därefter kommer moder jord repa sig och må bra. Typ så.
Skicka en kommentar