People are strangers

Jag har nya människor i mitt liv, och det gör mig alldeles glad i själen. Det där med att lära känna nytt folk, det är inte helt lätt. Särskilt inte när man är som jag, som alltid måste tacka nej till fika, bio, shoppingrunda och öl. Jag måste alltid vidare. Dessutom är jag dålig på att bli sådär spontant tjenis med folk, jag smyger gärna intill folk lite försiktigt, kastar ut några kommentarer som bete och om de nappar så närmar jag mig lite till. Och allt det där, ja det kräver tid. Jag har inte tid. Så vad krävs? Att jag strukturerar mitt sociala liv. Bokar in träffar innan något annat hinner före. Och det gör jag nu. Idag har jag attackumgåtts med flera främlingar, och de var så trevliga och fina och roliga att jag vill studsa upp och ner av tyst glädje. Och sen kanske hojta lite efteråt.

Det blir inget Stockholm till helgen. Amasonen bor ju fortfarande med sitt ex, som inte tål mig och som just nu är arg och sårad. (inte på grund av mig, jag är en hemlighet hysch hysch, och varför hon inte tål mig vet jag inte riktigt, jag är rätt harmlös) Och istället för att komma hem efter helgen kommer hon på lördag. Jag vet att Amasonen är något av en blottare, men att bli påkommen av ett olyckligt förälskat ex med betydligt fler muskler än jag... det är inget jag går igång på. I'm a lover not a fighter. Heh. Så istället för att glittra omkring i storstaden och visas upp som någon slags trofé (jo det är sant, det var tanken, och du förstår inte hur sexigt jag tycker att det är) så ska jag stanna här och vakta hennes bästa väns katter medan hon själv drar iväg på en romantisk weekend till Marseilles. Det här börjar bli lite av ett mönster, när andra människor åker iväg på roliga resor så passar jag deras katter. Mitt liv är så glamouröst, jag är en minsann en riktig jetset. Och inte ett dugg jävla bitter. Käften.