Amasonen

För de av oss som inte är en "Golden Star", det vill säga någon som bara har haft sex med det egna könet, så antar jag att många har varit med om något som påminner om det jag var med om i mitt första förhållande med en tjej. Jag var helt förvirrad. Inte över min sexualitet, utan över de krav som helt plötsligt ställdes på mig. Jag var helt oförberedd! Med mina tidigare pojkvänner hade det på något sätt räckt med att jag var glad och kåt, och de var inte intresserade av att gräva under ytan, att analysera mig. Jag behövde inte reflektera över mitt beteende, behövde inte förklara mig, behövde inte prata ut. De gjorde sitt, jag gjorde mitt, och där emellan kopulerade vi som små kaniner. Och så kom då min första tjej. En terapeut till råga på allt. Jag tyckte hon trängde sig på med sitt ständiga analyserande, sitt ständiga petande, jag tyckte det gick för snabbt, vill inte bli så intim så snabbt. Jag förstod henne inte, hon förstod inte mig. Vi stångades i några månader, och sedan avslutade jag det. Åkte utomlands över sommaren. Kom tillbaka, tänkte att hon ju ändå var ett otroligt kap, för att sedan avsluta det igen på ett ovanligt grymt sätt, liggandes full som ett ägg på en gräsmatta mitt i natten.

Mot alla odds blev vi så småningom vänner, så som vi flator gör. Det här var nu några år sedan. När jag sedan var tillsammans med Fransyskan så minns jag att hon refererade till mitt ex som "Sex On Legs", därav smeknamnet Amasonen. Tjejen har pondus. I våras insåg jag till min förvirring att jag hade känslor för henne igen. Hon var då mitt uppe i ett havererande förhållande där hon var otrogen för att kompensera för den totala avsaknaden av sex. Som den kommunikationskåta jäveln jag är så berättade jag hur jag kände. Hon verkade mest chockad, och jag kände mig utsatt och hade sex med en kille på jobbet för att balansera upp det hela. Heh. Hon gjorde så småningom slut med sin tjej, testade mig under sommaren, för att sen till hösten dra iväg till Centralamerika för att backpacka runt i några månader. Nu är hon tillbaka, och var här förra veckan för några dagar fullspäckade av svettigt sex och alldeles för mycket utlämnande prat från min sida. Själv spelar hon det väldigt säkert, och har inte sagt mycket mer än att hon är kåt på mig. Att vara kåt är säkert, det är opersonligt, det är fysiskt, det är signaler och vibrationer och kroppsdelar. Smickrande, visst, men sen då? Kan man över huvud taget börja om, kan man glömma gamla oförätter, kan man lita på någon som betett sig som ett svin?

Nu lämnar hon sitt kära Stockholm och flyttar till Malmö. Inte till mig, utan för ett jobb. Ett ordenligt jobb, med ordentlig lön, istället för att jobba timmar på en sluten akutavdelning på psyk. Så varför känns det som om jag står bredvid och applåderar och tjoar för att övertala henne att gilla läget?