Fan vad det är knepigt med kommunikation. Man går där i sin lilla bubbla, och tänker att de runt omkring en tänker i samma banor som en själv, eftersom det man själv har tänkt är så jäkla logiskt och självklart... Men så är det ju inte. Amasonen fungerar inte alls på samma sätt som jag, det har jag förstått idag. Det både irriterar och fascinerar mig, och insikten får mig att vilja träffa henne igen, nu. Komma under skinnet, smaka på där mystiska, det där jag inte förstår.
Tidigare idag satt jag på kontoret, stirrade håglöst på dataskärmen och kände avsmak inför hela historien och fantiserade tillbaka till gamla älskare från åratal sen, där allt nu i efterhand verkade så enkelt, så kul, så rätt ("varför förstod jag inte hur bra jag hade det?"). Jag ältade med en kollega och kallade henne "tjafskärring". Jag fantiserade om att hoppa i säng med Mössan.
Och nu.... Hon har bjudit in mig till Stockholm nästa helg. Det är klart att jag tackade ja, det är klart att jag åker. Fransyskan säger till mig att vara försiktig, men jag vill inte. Jag är så trött på att skydda mig. "One foot in sea and one on shore, to one thing constant never" Jag är så in i helvete trött på det.
Min kombo och hennes kompis super i köket och dansar till Joplin, och jag tänker att jag borde delta, men efter allt telefonsnack har jag kliat sönder sminket i smulor och gnott håret till konstiga tottar på huvudet. Jag ser ut som Morran, och Morran går inte på fest. Morran hasar omkring i dimman och visar tänderna. Det gäller att veta sin plats.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar