Jag chattade med mitt ex igår, Fransyskan. Hon har tagit sin kanadensiska fästmö under armen och flyttat hem till Frankrike igen, och ägnar nu dagarna åt att hänga på diverse flatpubbar (varför finns det inte flatpubbar i Malmö?), spela dataspel och söka diverse ströjobb. Fransyskan vet precis allt om mig. Hon läser mig som en öppen bok, och jag läser henne. En gång i tiden var vi stadiga sambos med en planerad framtid. Jag minns fortfarande de kvällarna när vi dansade tysta och intima tryckare i köket. Jag minns också hur arg jag kunde bli på henne, hur besviken jag blev på vårt förhållande, gång på gång. Känslan av instängdhet. Samtidigt känns det som ett århundrade sen, och jag är tacksam över att vi idag är vänner, utan att vi har förlorat den där absoluta förståelsen för varandra.
Hon berättade för mig att de har bjudit in en tjej från Paris, vi kan kalla henne Marron (hon har brunt svallande hår). Marron har sen vi båda lärde känna henne varit hopplöst förälskad i Fransyskan, och fick sitt hjärta krossat förra våren, när Fransyskan var i sitt kvinnoslukar-esse. Jag trodde inte Marron pratade med henne mer, men nu ska hon alltså dit. Samtidigt kommer det en tjej från Belgien, som var Fransyskans fästmös stora kärlek i sju år eller något sånt. Det var ömsesidig attraktion, men inget hände. (och jag tänker, om man är olyckligt förälskad i någon så länge, finns det sen ändå inte kvar, på någon nivå, som unfinished business?) Nu ska de alltså alla samlas, under en helg, och festa ihop. Fyra flator, intrasslade i varandra i attraktion, kärlek och ouppklarade historier. Jag menar inte att de är hormonstinna djur som inte kan lägga band på sig. Jag menar... varför skulle de VILJA lägga band på sig?
För är det något jag har lärt mig om mitt ex, så är det att hon inte söker lugn och ro. Hon säger att hon vill ha stabilitet, men har en benägenhet att kasta sig in i komplicerade historier med huvudet före, för att sedan komma upp ovanför ytan med en förbryllad min: "Hur kunde det bli så här?" Och jag börjar tro att jag är likadan. Varför har jag annars börjat peta i den här historien med Amasonen precis när den hade läkt? Jag har en känsla av att det bara kommer göra det hela värre, det kommer bli infekterat och sen kommer vi aldrig mer att prata med varandra. Ändå fortsätter jag.
I väntan på Amasonen lärde jag känna en tjej som vi kan kalla Mössan (hon har en söt mössa som hon drar ner över ögonbrynen när det är kallt). Jag tror hon och jag närmade oss varandra på ett überförsiktigt vis, så försiktigt att inget, inte det minsta, någonsin hände. Jag drog mig undan när Amasonen kom tillbaka och då fick jag det bekräftat, att jo, Mössan hade hoppats på något mer. Och nu kommer jag på mig själv med att sakna henne, sakna hennes sällskap. Hon är enkel, glad, svennig, förutsägbar. Den typen jag aldrig har fallit för. Kan man tvinga sig själv att byta typ? Jag skulle vilja lämna in en ansökan om att byta typ tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar