Teater terrier har någon slags burlesk maskerad imorgon, jag skulle så gärna dra på mig min påfågelmask och strutta dit. Istället ska jag med mina bögar och se "Jag är min egen fru", vilket i och för sig är något jag har velat göra sen pjäsen kickade igång i Stockholm, och det var väl... i somras? Så det är ju inget val. Men all denna kulturella stimulans som jag har njutit av på senaste tiden har lämnat en något sur eftersmak.
Efter att ha brutit upp med min sambo i början av förra året och sedan skramlat runt i några mindre genomtänkta kvasiförhållanden och ett heteroligg, så sattes livet i pausläge. Jag jobbade, åt och sov. Mina bögar hamnade i samma fälla, och tillsammans såg vi under några månader väldigt många hyrfilmer om folk som INTE stannade hemma en lördagkväll, som INTE ryggade tillbaka, som utsatte sig för det de flesta skulle kalla "livet". Vi lagade dessutom en hel del mat, och gick på en hel del teater. Vilket är underbart att äntligen göra regelbundet, jag älskar scenkonst i alla dess former. Men när man sett otaliga pjäser och operor om bohemer i Paris, samtidigt som man själv lever en så tillrättalagd existens att man känner sig lite crazy när man har köpt ett annat shampomärke än vanligtvis, då börjar insikten komma krypande. Vare sig man vill det eller inte. Man sitter där i salongmörkret och tänker "inte en jävel skulle göra en pjäs om det här livet". Missförstå mig rätt, jag må vara egocentrisk men inte så till den grad att jag vill bli en roll. Men jag är 24, och satt halva 2006 på mitt arsle och väntade ut livet. Det är så tryggt och fint i den lilla bubblan.
Men jag har ändrat på det där, jag har faktiskt brutit mönstret.
Jag har kastat mig ut i kärlekslivet igen.
Yep.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar