Kvällen med Mössan är förbi, och jag tror jag lider av emotionell baksmälla. (med tanke på hur mycket smirnoff jag hinkade i mig borde jag dock ha fått en släng av den mer traditionella varianten också, men för en gångs skull verkar det som om Gud Hör Bön) Jag är som ett lesbiskt wasteland, där man kan hitta spillror av frågor, kommentarer, känslor, ögonblick, utslängda lite huller om buller i väntan på... förmultning? Äh, det var ingen lyckad metafor. Åt helvete med omskrivningar, vi går rätt på den orakade sanningen istället:
Vi hade väldigt trevligt. Hon är så otroligt lätt att umgås med, samtalsämnena flyter in i varandra. Rolig är hon också, och de där mörkbruna glittrande ögonen är något av det snyggaste jag sett på länge. Men, för det kommer såklart ett men... Slutligen satte hon ner ölflaskan på bordet och frågade rakt ut vad som egentligen pågick. Jag förklarade, en aning luddigt, situationen med Amasonen, men också att jag känner mig kluven mellan de två. Och när jag sa det så kände jag verkligen hur sant det var, att jag faktiskt har känslor för dem båda två. Hur gammal är jag egentligen, 14? Det här är verkligen inte likt mig, jag som är så tunnelseende. Hur som haver... så har hon förklarat sitt intresse, och dragit sig ur. Hon vill inte utsätta sig, hon vill inte konkurrera, hon vill inte blandas in i något triangeldrama. För henne är det verkligen på blodigt allvar, och jag fattar. Jag gör verkligen det. Och antagligen är det bäst så.
Ändå sitter jag här nu, stirrandes framför mina kursböcker, och saknar henne. Hon sa att hon inte kommer att höra av sig. Nähä. Hur gör man för att bara radera någon? Jag har ingen lust alls att radera henne. Jag ville kyssa henne, men försökte inte ens. Hon vill inte utsätta sig, vill inte riskera något. Mina män tycker hon är mesig och säger att då kan ju hon "sitta och ruttna i sin perfekta, osårade ensamhet". Jag är kluven. Inte ens min vän vill hon vara.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar