Vad bryr jag mig om knark och brudar?

Jag läser Rapport av Birgitta Stenberg och ser knarkare i alla jag möter. Häromdagen satt jag mitt emot en man i yngre medelåldern, och stackaren hade antagligen bara något syndrom av något slag, men jag blev stressad av hans flackande blick och ryckiga rörelser. Han satt aldrig still, och han stirrade på mig. Antagligen för att jag satt och låtsades att jag inte sneglade på honom. Han hade en sån där reseplånbok hängandes runt halsen som hela tiden gled ner så den hängde ut under hans tröja, så att han med darrande fingrar fick stoppa in den med jämna mellanrum. En äldre kvinna som antagligen var hans mamma sa till honom med att vi närmade oss Malmö Central, och han reste sig snabbt upp och sa att han skulle gå på toaletten och i mitt huvud blinkade direkt texten HAN SKA TA EN SIL med grälla neonbokstäver. Jag vet, jag är inte riktigt klok. Jag vet inte ens varför tanken gör mig så sjukt stressad, jag kan inte påstå att jag är så konservativ vad gäller knark. "People are just people, they shouldn't make you nervous, people are just people like you" Jag skyller på Birgitta Stenberg, hon har för stort inflytande på mig. Hennes böcker har en tendens att ta över tillvaron när jag är mitt uppe i dem.

Fortfarande inte ett ord från Mössan. Jag tänker tillbaka på lördagkvällen och inser att hennes förhållningssätt ändrades under kvällens gång, det hon sa i början stämde inte i slutet och jag tänker att det nog är bevis på att hon var lika förvirrad som jag. Hon sa det hon trodde hon kände i just den stunden, varje stund. Helt enkelt. Det gillar jag, det är ärligt. Det finns ingen poäng i att hålla käft i väntan på den Ultimata Sanningen, för det finns ingen. Allt är situationsbaserat. Jag såg henne från bussen igår. Hon gick med sitt ex, sin bästa vän, på väg mot stationen. De pratade, Mössan såg ner i backen och såg ledsen ut. Hennes ex såg upp, såg rakt in i bussen en tiondels sekund, vi såg varandra i ögonen. Så var ögonblicket förbi. Jag vet inte om hon hann registrera att det var jag.

Jag läser Brudens (http://bruden.blogspot.com/) inlägg om det fina i singellivet, och tänker "right on". Jag ska sluta vara Amasonens booty call och börja fokusera på mitt liv igen. Sen får hon väl flytta hit om hon nu måste, jag kan låtsas att det inte spelar nån roll för min del, visst, jag kan säkert spela casual om jag verkligen tar i. (är det någon som går på det här?) En vän påpekade häromdagen att jag måste vara stressad, och jag trodde direkt han syftade på min situation med Mössan och Amasonen, men han syftade på att jag enligt mitt schema inte har tid med sömn. Det hade jag helt glömt bort. Allt har liksom tagits om hand om, någonstans i periferin av mitt synfält. Kanske dags att lyfta blicken och faktiskt bli medveten om... livet. MITT liv, avskalat från allt vad tjejer heter. "There's more to life than love and being together"

Jag är en sucker för låtcitat. Bite me.