Fyller mig

Ju mer jag dricker desto gladare blir jag! I går kväll till exempel, då drack jag väldigt mycket, och skrattade så mycket att jag fick kramp i magen, grät och var tvungen att luta pannan mot bordsskivan. Screw serotoninhöjande preparat, I'm going old-school. Däremot tror jag att det var mycket klokt att gå hem vid elva för att kunna jobba idag. De andra lär ha korkat upp den sista flaskan vid tre, för att sedan hugga in på mandellikören. Vid det laget har ju begrepp som "smutta" fallit ur medvetandet, så jag förstår att de kravlar runt i sin egen dödslängtan idag. Själv sippar jag försiktigt på mitt ingefärste, bygger på min lilla hemsida och har endast en mild huvudvärk av varianten "lätt bedövande bomull som inte gör nåt väsen av sig annat än att nynna lite svagt i bakgrunden". Så jag ler lite, men bara i mjugg.

Döden

Min mobil har varit suicidal i så många månader nu att det var en barmhärtig gärning att skaffa en ny och låta den andra gå hädan. Jag kommer aldrig sätta på den igen, för den skulle skämmas ögonen ur sig om den såg vad jag har ersatt den med. En supermordern, supercool och superanvändarvänlig HTC Tattoo. Den är snygg, den är praktisk, den är min. Jag är inte alls lika mycket prylnörd som jag en gång var och mobiler har egentligen aldrig intresserat mig, men det här är ju knappt en mobil, det är ju mer som en handdator. Vad jag nu ska med det till. Rolig är den i alla fall, och alldeles len att hålla i.

På tal om döden, så är det ju påsk. Vi ska fira det med två dagar av spartanskt leverne i stugan, följt av två dagar av... fan vet vad. M har bokat någon slags överraskningsresa till oss, och jag är en fullständig sucker för överraskningar, älskar dem, vill ropa indiantjut och göra trumvirvel på magen vid tanke på dem. Jag inser att det är lite det som är tanken, M:s outtalade sätt att få upp mitt humör. Det funkar. Jag har försökt lirka ledtrådar ur honom, men det enda jag vet är att jag ska packa finkläder, badkläder och pass. Gaaaah. Håller på att förgås lite granna av nyfikenhet. Återigen -> döden. Dagens tema, dagens ord, dagens estetik.

Nyklippt i studion

South again

Maia Hirasawa är nog en sån artist som jag har lyssnat på halvhjärtat, egentligen lite för gulligt för min smak men jag har samtidigt alltid gillat hennes röst. På hennes nya album finns dock några låtar som jag verkligen gillar, som är lite mer bombastiska, lite mer vräkiga, lite snyggare. Särskilt denna:

Wam bam thank you mam

Tränade igår box för första gången på åratal. Tekniken finns väl kvar där inne någonstans, och jag har en lean mean hook om jag får säga det själv, men jag ser antagligen ut som fladdrig överkokt pasta när jag slår. Jag tränade med Brains, en gammal tjejkompis som jag återfunnit och nu har någon slags platonisk crush på. Vi var lika kassa båda två, men vi satsade stenhårt och hade sjukt kul. Efteråt var jag så kraftlös i handlederna att jag var tvungen att hålla i vattenflaskan med båda händerna. Det håller i sig även idag och jag har lite problem med tangentbordet. I morgon lär det värka som fan. Min kropp är en sån mes, I fart in its general direction.

B: Kom igen! Ta ut de där aggressionerna!
C: Jag är *flås* inte så *flås* aggressiv av mig!
B: Nej jag trodde inte det heller, men du får gräva, kom igen!
C: Jag är mer *flås* sån som *flås* vänder det inåt *flås* ha ha!
B: Ha ha, men nåt måste det ju finnas! Kom igen!
C: Jag vet! *flås* Jag slår institutionen på käften!
C: Karin! *BLAM* Ulrika! *BLAM* Karin! *BLAM* Ulrika! *BLAM*
B: *garvar, tappar balansen, ramlar omkull*

Ja det var tider det.

Självmedicinering

Fördelen med att ha mått riktigt dåligt psykiskt någon gång är just det. Att man har gjort det. Att man har varit där förut. Så när svårmodet tränger sig på, då känner man oftast igen signalerna tidigt. Jag gör det i alla fall, för de följer samma mönster. Och tack vare att jag har varit där förr, så vet jag vad som hjälper mig, på en så här lindrig nivå. Nu innan det har riktigt blossat ut. Det gäller att hitta sina knep. De kan verka banala, men det spelar faktiskt inte så stor roll så länge de funkar. Här är några av mina.

1. Berätta för närstående. Att sätta saker i ord avdramatiserar och konkretiserar. Och vetskapen om att de närmaste vet ger en trygghet (förutsatt att de hanterar det på rätt sätt och inte freakar). När jag är med dem så behöver jag inte lägga på en mask, och jag behöver heller inte känna bördan lika tung av att bära runt på all den där ångesten i hemlighet. The cat is out of the box, så att säga.

2. Bryta mönster. Det behöver inte ens handla om negativa mönster, även om de så klart gärna får brytas om man är medveten om vilka de är. Men ibland räcker det att bara rucka på vardagen lite. Gå ifrån sina rutiner, göra saker man inte brukar. Testa nya saker. Tacka ja där man brukar tacka nej. Det distraherar, men det är också en form av flykt som faktiskt... kan vara en lösning.

3. Dansa. Det här är så klart sjuuuukt personligt, men jag mår alltid bra av att dansa. För nån annan kanske det är att baka. Men jag dansar. Helst själv, hemma, med favoritmusiken på hög volym, gärna i mörker. Utan att försöka vara snygg eller cool, utan bara helt hämningslöst följa med i musiken. Våga vara fjantig, spexa, dra fram sina mooves från högstadiediscona.

Ja... det är några exempel. Jag ägnar mig åt dessa tre, och några andra, och trycket lättar. Det funkar, tror jag. Fler tips?

Mina 18 kvm

I kväll kommer M hem från Svalbard. Sen är han hemma i ett dygn, för att sedan åka till Amsterdam. Je suis une gräsänka. På sistone har jag tillbringat mer tid tillsammans med M:s bästis än med M. Vi har blivit rätt tajta, han och jag. Vi kan kalla honom Fixar'n. Vi har blivit en sån sammanbunden trio att jag ibland undrar hur stor skillnaden skulle bli om jag började referera även till honom som min pojkvän, men de är så hopplöst traditionella pojkar att det skulle de nog aldrig känna sig bekväma med. Det finns dock väldigt seriösa planer på att köpa hus tillsammans, så småningom. Jag och Fixar'n hänger mycket i ateljén, jag målar och han... ja han fixar! Vi kan umgås i flera timmar utan att säga särskilt mycket mer än "bra låt det här", eller "dags att fika snart". Det är en avslappnad och hemtam tystnad. Jag och M firade för övrigt 2 år i söndags, grattis på oss. Jag var bakis och läste vampyrbok hela dagen, och sen kom en favoritbög på middag. Det var mycket romantiskt.

Det här med ateljén är rätt intressant. Jag har märkt att folk helt plötsligt tar mig för en Seriös Konstnär för att jag har den, som att ha ateljé automatiskt betyder att man har nåt att komma med. Det är ju knappast så att man behöver bevisa något för att få en, oftast räcker det ju faktiskt med att betala hyran. Jag är en självlärd nybörjare utan ambitioner att kunna leva på det här. Jag tycker det är kul, ibland meditativt, ibland givande. Och just nu: jävligt dyrt. Alla mina pengar går till material och alkohol. En bra utveckling?

Kong!

Om du bor i Malmö så tycker jag att du ska besöka Kong, om du inte redan har gjort det. Jag var där för första gången i går, och blev förförd. Som en stor hemmafest i denna labyrint av små ombonade rum. Så mycket vackra människor. Där fanns en värme och trygghet som praktiskt taget aldrig finns annars i utelivet, och utifrån dessa små rum med deras olika aktiviteter så formade besökaren själv sin kväll. Min bestod av flamsiga diskussioner i kuddhörn, konserter och möjligtvis lite spoken word, gruppsamtal inne i ett personalkök och dans i regnet. Ja och så en hel del öl. Kvällen inleddes med en känsla av trötthet och nedstämdhet, en känsla av att vilja släppa på spärrar och göra något otillåtet, något raserande, vara... reckless. Kong och ölen lindade sen in mig i en mjuk vagga av förtrolig vänskap och snällhet, så att jag sedan var så harmonisk och lugn att jag inte ens brydde mig om att det tog mig två timmar att ta mig hem. Så. Besök Kong.

Blir fin av öl

Hå hå ja ja, nu är hon full också. Så blir det när man ska umgås med främlingar en hel kväll, då måste man dricka i kapp sin sociala förmåga. Jag fångade den jäveln till slut tror jag, och fick några nya kompisar som jag inte minns vad de hette. En fjantig juridikstudent sa att han kände igen mig och att jag såg ut som bruden från Twilight. Snacka om en komplimang med bett (ordvits, kul, hö hö). Klart tjejen är söt, men det var faktiskt ett bra tag sen jag var tonåring. Det är kanske inte direkt min dröm-look-a-like. För övrigt är jag en ypperlig medlem i quiz-lag. Jag är bra på musik, film och litteratur av det nördigare slaget, och har en ganska läslig handstil. Jojo. Men nu är en hemma igen, och hetsäter lite choklad så här innan sängdags. Life is just peachy.

Springa springa

Det är nog bara att erkänna, det här är nog inte en liten grop. Det börjar likna en regelrätt svacka. Jag är konstant låg. Min enda lösning än så länge är att göra. saker. hela. tiden. Distrahera mera, som man brukar säga. Jag har ingen som helst jävla aning om varför det är så här just nu. Om man kollar på det rent logiskt så är det ologiskt. Så just nu tackar jag ja till allt, i ren desperation. Vill du fika? Gött! Vill du gå på poetryslam? Jag är på! Vill du komma förbi och tatuera in KUK i pannan på mig? Jajemensan!