Varning! Nostalgisk flashback!

Jag ids inte prata om jaget i presens, för jaget i presens är förvirrat. Istället ska jag berätta om första gången jag gick på en så kallad Lesbisk Förfest. Jag hade nyss flyttat tillbaka till Sverige, hade precis flyttat till en ny stad och börjat plugga. Min kompis storasyster, Ärkeflatan Numero Uno, som har figurerat i QX otaliga gånger och som på den tiden var en riktig player men numera har slagit sig ner med fru och bonusbarn, hade bjudit in mig på en förfest hos hennes innebandykompisar (som vi alla vet är det bara ett kodord för sportflator). Min sexuella vågskål hade på sista tiden börjat tippa från "bisexuell" till "lesbisk", men jag var fortfarande väldigt mycket en faghag och skrev sorgset i min dagbok att bögar hade så roligt medan flator verkade så bittra och arga. Vilket säger en hel del om hur mycket jag hade varit i kontakt med flatvärlden.

Ärkeflatan kom och hämtade mig i centrum och tog med mig till en väldigt ombonad lägenhet någonstansjagminnsintevar. Vad jag minns hade jag klätt mig på ett sätt som jag gissade skulle passa in, baggybyxor (men tajta över rumpan, jag var indoktrinerad av mina bögar och visste att allt handlade om rumpan, en åsikt jag håller fast vid än idag) och en t-shirt med tryck. På den här tiden hade ALLA flator en sån där sprejad spetsig kam mitt på huvudet, särskilt sportflatorna. Nej jag generaliserar inte, det VAR så. Det hade inte jag, men tänkte att mina blonda lockar ändå inte kunde vara en nackdel. Som ni märker hade jag tänkt igenom alltihop väldigt noga, vilket är livsfarligt när man är nervös inför en fest, för då kommer man gå hela vägen till festen och obsessa över sitt klädval. I alla fall, nu var vi framme. Och det var tjejer precis ÖVERALLT. Alla kände varandra, alla hade haft sex med varandra (fast det fick jag reda på långt senare), och varenda jävel stirrade på mig. Verkligen stirrade på mig, som om jag var kvällens underhållning och de väntade på att jag skulle trolla fram mynt ur örat eller dra fram en bukett plastblommor ur näsan. Det gjorde jag inte. Jag följde efter Ärkeflatan som en hund, och tittade storögt på regnbågsflaggorna i blomkrukorna, gayfilmerna vid videon, bröstböckerna i bokhyllan. Smuttade försiktigt på min rekorderliga cider, försökte se cool och avslappnad ut, och misslyckades antagligen totalt.

Eftersom jag var för blyg för att prata med dessa stirrande främlingar, så kedjerökte jag och halsade alkohol kvällen igenom. Jag insåg att de tjejer jag hade haft ihop det med innan hade varit som jag, newbies, totalt ovetande om de sociala koder som vår sexuella tillhörighetsgrupp hade anammat. Jag var det förvirrade ufot som satt i soffhörnet och inte ville ha snus.

Väl inne i RFSL:s lokaler slappnade jag av, inte bara för att jag var full och hade Ärkeflatans arm om min midja, utan för att stället drällde av plastiga, flamsiga, ytliga bögar. Här hade jag varit förut. Jag kastade mig ut på dansgolvet med Ärkeflatan i en eldig tango, high five-ade med butcharna i toalettkön, drog grova skämt med bögarna i baren, bjöd långhåriga flickor på cigg i rökrummet. Var allmänt full och glad, med andra ord. Några timmar senare satt jag med Ärkeflatan och några andra på en bänk utanför Mackedonkan, som sig bör. Det var dags att gå hem, och jag var inte längre ett förvirrat ufo utan mer en vanlig jäkla hes och vinglig brud en lördagnatt. Ärkeflatan ville veta om jag var bra på att kyssas, jag kysste henne och vad jag minns fick jag tummen upp. Ställde mig mitt på vägen, gjorde en bugning som trotsade tyngdlagen, och började min fnissiga vandring hemåt. Jag hade tagit ett snabbt kliv in i flatvärlden, och där blev jag förnöjt kvar. Men jag vill fortfarande inte ha snus.

Spandex kuvar det undermedvetna

Jag tog bort det senaste inlägget för det var så sanslöst tråkigt. Lite självkritik måste man ju ha, och vad jag har fått höra så har jag i alla fall en liten, om än en väldigt liten, skara läsare. Då får man inte bete sig hur som helst. I det inlägget som jag tog bort skrev jag om Mardrömsnätterna, som är på väg att bli ett eget begrepp i sig, för i en veckas tid har jag haft en jävla massa mardrömmar. Vaknar kallsvettig och sliten, och dagarna flyter ihop i ett grått virrvarr av förvirring och trötthet. Det krävs inte någon hobbypsykolog à la Dr Phil för att förstå att det beror på den underliggande stressen över Allt Som Är, det vill säga alla stora förändringar som måste hanteras de kommande månaderna och vissa andra, tidigare nämnda faktorer. I vaket tillstånd säger jag att det är skitspännande att nästan allting i min vardag kommer vara utbytt om två månader, i sovande tillstånd säger jag tydligen DET HÄR ÄR JORDENS UNDERGÅNG.

I alla fall. Det finns bot. Och det är löpningen. Kilometer efter kilometer, i frisk och höstig kvällsluft, makes Constantin a happy camper. Inte nog med att det går väldigt bra allt det där, det är dessutom HÖSTLUFT på gång! Jag är en höstjunkie, det bara är så. Jag drabbas inte av vårkänslor, jag drabbas av höstkänslor. På hösten är jag som piggast och som gladast, då är det alltid nya spännande projekt på gång, en nystart. För min del börjar varje nytt år den förste september. Nu ska bara mitt undermedvetna fatta att hösten är på ingång, så ska jag nog kanske få sova ordentligt också.

Men hjälp. Förra inlägget var trist, det här inlägget är präktigt. Vad fan ska man göra? Det finns ju för tillfället vissa nödvändiga restriktioner på mitt skrivande om kärlekslivet, och då kvarstår tydligen bara... en stressad och präktig brutta med sömnproblem.

Ett hem, mitt kungarike för ett hem!

Vi har fått en lägenhet! Och inte vilken som helst, utan en jättefin lägenhet i ett jättefint område, och den har till och med plats för en ateljé! Nu ska bara precis allting i lägenheten bytas ut och målas om, och sen börjar vi boa in oss i vårt nya hem. Amasonen är redan nere på detaljnivå och för långa monologer om plastboxarna som hon ska köpa och förvara sina ridsaker i nere i källaren. Själv sitter jag mest och fantiserar om lugna rödvinskvällar på balkongen, och självklart om min ateljé. Äntligen kan jag ha mina grejer framme hela tiden utan att de är i vägen, utan att jag trampar i nån kletig trasa, eller spiller ut akrylvatten i orkidén (det gillar de inte, kräsna jävlar). Så sitter vi där med varsin kopp te och glittrar med ögonen och tittar ut i ingentinget och ler saligt, suckar förnöjt. Det är nåt visst med ett första hands-kontrakt.

Skärpning i leden!

Ständigt denna vessla, som vesslar sig in, som vesslor gör, och lämnar fotspår och doftmarkeringar i hörnen, och hur mycket jag än skrubbar så förnimmer jag vesslan och kan inte låta bli att le men det är en bitterljuv känsla för jag kanske vill ha de där rönnbären som räven kallar sura. Jag säger kanske, för här har vi minnsann känslorna i schack, för stolthet går före fall och jag tänker hålla hårt i min stolthet även långt efter jag har ramlat över kanten och i snabb takt singlar ner mot den förhoppningsvis mjuka marken.

Jag är ingen tävlingsmänniska utan ställer mig prydligt längst bak i kön som en duktig medborgare, jag kan vänta, det kan jag visst det, jag tänker visst inte alls särskilt ofta på ögonfransar och knäveck, jag tänker hellre på avfrostning av frysen och obetalda räkningar. Allt värdsligt, praktiskt, påtagligt, sakligt och neutralt, det ska jag göra till mitt, som livlinor som binder mig, håller mig kvar i den fälla jag har gillrat för mig själv, inte för att jag trivs där utan för att jag försöker att bete mig som folk. Jag lurar inte mig själv genom att säga att det är så man fångar en vessla, men hoppas innerst inne att mitt beteende ska vara tillräckligt genomskinligt för att inte passera obemärkt.

Tji fick jag...

...som trodde att jag visste hur kvällen skulle utveckla sig! För som vanligt, så blir ingenting som man tror. Hera kom och var trashigt snygg och skarp, men språkproblemen gjorde att det blev något stelt. Sen kom de andra gästerna, och när väl vinet hade mjukat upp våra språkreceptorer så satt vi i varsin ända av rummet, hon fullt upptagen med att diskutera invandrarpolitik med Amasonen och själv satt jag och jämförde tatueringar och fyllehistorier med några rockersbrudar i fönstret. Vi pratade knappt på hela kvällen, och när vi gjorde det var det fortfarande rätt stelt. Vi klickade inte alls, och även om jag kände ett visst ansvar som värdinna så kände jag samtidigt att vi bara tråkade ut varandra, och lämnade henne åt hennes öde.

Förfesten nådde precis rätt nivå av kaos och stimmighet lagom till att vi skulle dra vidare, humöret var på topp. Sen är minnet luddigt, men jag minns Smirnoff Ice, de två andra hörnen i Mössans triangeldrama, mycket dans och helt plötsligt en pytteliten tjej som stirrade intensivt på mig och log. Hon var med redan på förfesten, men då var jag så upptagen med allt annat, jag märkte henne knappt. Nu märkte jag henne, och dans och prat och drinkar följde. Hera var med men verkade trött och grubblig, har tydligen två ex som vill bli flickvänner som vill bli ex hemma i DK att hantera och det kan man ju tänka sig tar en del energi. Hon åkte hem efter ett tag. Vid ett tillfälle stod jag och den pyttelilla tjejen och skojade och fånade oss, när en bekant kom och knackade mig på axeln. Jag vände mig om och hälsade, men när jag sedan vände tillbaka till den här pyttelilla tjejen, då hade hon liksom glidit ner utmed väggen, och låg nu raklång på golvet. Helt väck. Är man bara en tvärhand hög ska man inte dricka som en hel arm. Vi fick till slut bära ut henne, och eftersom hon bodde långt bort och jag bodde närmast så skulle hon sova hos mig. "Du vill bara få mig i säng", sluddrade hon och blinkade till mig. Jag log och tänkte nåt i stil med "den här tjejen är nog väldigt söt och trevlig i nyktert tillstånd, men varför har jag tagit på mig rollen som knight in shining armour, har det gått så långt att det satt sig i ryggmärgen? Kasta en hjälplös liten tjej framför mina fötter och jag lyfter upp henne på axeln utan att blinka. Jag är verkligen inte på humör, jag som egentligen bara vill gå hem och sova. Ensam." Det gjorde jag nu då alltså INTE, utan tog med den pyttelilla tjejen hem och lyckades efter väldigt mycket om och men som det blir med någon som är så full att hon knappt vet vad som är upp eller ner, bädda ner henne i min bäddsoffa. Där låg hon sedan knäpptyst och sov i tolv timmar, medan jag hasade omkring i lägenheten och hinkade i mig Yogi-te, knaprade Panodil Zapp (det är fan inget Zapp i dem) och städade efter nattens bravader.

Shit pommes frites

Ohmigod ohmigod ohmigod, Hera kommer hit! Jag måste bädda rent, raka bikinilinjen, köpa hem frukost, dammsuga och topsa öronen. Utifallatt. Man måste vara beredd på det oförberedda. Och så måste jag lära mig danska. Fort som fan. En gång i tiden hade jag ihop det med en kille från Wales, och jag vet precis hur ödesdigra språkbarriärer kan vara i sängen. Det blir ett enda "va?" "vad sa du?" "kan du säga det en gång till?" "nej jag förstår fortfarande inte?" "ska jag...?" "eller va?". Det kan lugna ner det mest innerliga av kåtslag, tills man till slut bara klappar den andra på kinden och somnar. Inte för att jag tar för givet att vi hamnar i säng, jag är mer än nöjd bara hon står där på perrongen när jag kommer för att hämta henne. Det här är ju hur spännande som helst, en vilt främmande snygging åker över sundet för att träffa mig!

Flickor flickor flickor

Hera, danskan, har hört av sig. Å ena sidan skrev hon ett mejl där hon redogör för sin komplicerade relation till sitt ex/blivande flickvän, att exet vill bli ihop igen medan hon tvekar, "bare så du er en anelse informeret", samtidigt som hon tycker det ska bli jättekul att träffa mig, vilket jag tolkar som att hon antingen vill säga att det inte är läge för nån flirt, eller att jag gärna får ragga på henne men lite i smyg (eftersom exet ska med ut). Å andra sidan följer hon sedan upp det med ett sms där hon tydliggör att hon "glaeder mig til at se dig på lordag". Resultatet blir en mycket konfunderad svenska. Inte lust att hamna mitt i nåt slags svartsjukedrama där jag används som mental, oral och kanske till och med fysisk slagpåse. Har heller inte lust att ge mig ut och festa med Köpenhamns snyggaste flata medan hon är fullt upptagen med att bekräfta/kyssa/prata ut med sitt ex. I slutändan blev det faktorer här hemma som fick bestämma. Inget Köpenhamn för den här gången. Som sagt, den där tysta lugna perioden är över.

Såg Tegan & Sara igår, även om jag inte är något enormt fan så var det kul att se dem live, och kul att se att de verkligen håller live också. Ovan nämnda faktorer höjde stämningen ytterligare, men jag vågar inget skriva för jag har gått och blivit feg. Såg även Miss Li, söt och skoj som alltid, men passar nog bättre för små scener än så länge. Mössan introducerades för Amasonen, och det var nog det frostigaste jag sett på länge, från Mössans sida. Jag blev alldeles ställd, verkar aldrig kunna förutse Mössans reaktioner nuförtiden. Hade nog hoppats på lite mer artighet.

För övrigt...

...så försöker jag inse att jag väldigt snart kommer få ett nytt epitet: medicinare. Det känns helt verklighetsfrämmande, så jag läser introduktionspapprena om och om igen för att få in i min tjocka skalle att jag inte längre är humanist, att mitt vattenhål ska heta Locus Medicus eller nåt väldigt snarlikt, och att min introduktion kommer ta plats på ett universitetsjukhus. Betyder det här att jag måste köpa vita träskor och börja permanenta håret?

Jävligt ambivalent till det hela.

Lhasa

Dags att pracka på er ännu en artist. Hörde henne för första gången i Frankrike, och trodde att det handlade om en sliten och desillusionerad latina i medelåldern. Blev blixtförälskad, och inte ett dugg besviken när det visade sig vara en ung tjej, både artyfarty och bohem. När hon hade slagit igenom med sitt första album stack hon från alltihop och anslöt sig till en cirkus i Frankrike, tillsammans med tre systrar. Det här är en av de vackraste musikvideos jag någonsin har sett.

Kan inte sluta vara clown

Ja jag var ju på den där föreställningen, "You Give Gay People A Bad Name!", och den var både kul och sorglig och hemskt ojämn, men framför allt var det som vanligt jättekul att titta på alla andra flator. Jag förstår inte varför den fascinationen aldrig går över, den borde gå över, visste borde den gå över någon gång?

Jag verkar inte kunna umgås med Amasonen och hennes dejt/flickvän/älskare. Man kan helt enkelt inte föra en konversation med två människor som ständigt är på väg in i ett hångel. Istället poppar jag upp som gubben i lådan då och då, och ja, håller låda. I dejtens närhet har jag tagit rollen som det där babbliga exet som är lite småcrazy och aldrigaldrigaldrig seriös och allvarlig. Det är som att jag måste kompensera för hennes stoiska lugn, för att hon bara talar när hon har något genomtänkt att säga, för att hon aldrig drar ett skämt. Hon bara står där, som ögat i stormen, och ser cool och fundersam ut. Och Amasonen skrattar förtjust åt mina tokigheter, och då ser dejten ännu mer fundersam ut och synar oss båda, och så häver jag ur mig ännu mer galenskaper. På nåt sätt för att se till att dejten står på min sida, men vad jag har hört så gör hon redan det. Om inte hon ser mig som ett hot, då ska kanske jag också sluta se mig som ett. Men det är ju kanske där problemet ligger. Suck. Man blir jävligt trött på sig själv, och detta ständiga trampande i cirklar.

För övrigt har jag ätit skinka för första gången på åtta år. Av misstag. En hel pizzaslize täckt av skiten. Blev inte ett dugg sjuk. Kändes snopet.