Och om och om och och om igen

Jag vaknar av att mobilen piper. Jag har satt den på alarm, en bra bit från sängen. Hasar upp, trycker på snooze och går och lägger mig igen. Somnar direkt. Den piper igen. Jag hasar upp, trycker på snooze och går och lägger mig igen. Somnar direkt. Samma procedur upprepas två gånger till innan jag reagerar. Blir irriterad. "Vad fan, ska det inte gå en minut i alla fall innan den piper igen?" Går och lägger mig igen. Direkt börjar den pipa, jag kastar mig upp och blänger på den. "Okänd"? Varför står det okänd? Ska det inte stå klockslaget? Är klockslaget okänt? Jag förstår ingenting. Inser, medan jag står och stirrar på mobilen, att ringsignalen är fel. Tar upp mobilen och trycker på yes. "Hallå?"

Det är Fransyskan, hon är fast i Bryssel, hennes flyg är inställt, hon är bakis och har knappt sovit och hon har precis bedragit sin flickvän med tjejen som hennes flickvän var kär i under sisådär tio års tid. Hon snyftar och skrattar om vartannat, vi garvar åt hennes melodramatiska läggning och jag försöker trösta och ge råd. Mitt råd: "Låtsas inte ha dåligt samvete om du inte har det, spela inte martyr för du har själv satt dig i den här situationen, gör det som du vill göra för annars kommer du ångra det, och nej, ring inte hem och prata med din flickvän." Fullt medveten om att Fransyskan är omöjlig att hindra när hon väl har satt sig bakom ratten, det enda en vän kan göra är att försöka jämna ut vägen för henne så hon inte åker i diket.

Hon lyckas inte få ett nytt flyg förrän imorgon, och återvänder nu till Bryssel för ännu ett dygn av lesbisk otrohet och drama. Jag ler, för det finns en trygghet i att vissa saker trots allt aldrig förändras.

Det är inte bara snipp snipp

Jag måste erkänna att jag har något av en frisörfobi. Frisörer är oftast snygga, trendiga, och framför allt avslappnat kvinnliga. De verkar liksom inte behöva anstränga sig, de bara ser mjuka och feminina ut. Och jag kommer alltid dit med känslan av att jag måste ursäkta mitt hår, att jag är glåmig och sliten, att de skakar på huvudet åt mig bakom min rygg. Och sen ska de dessutom kallprata med mig, fastän jag är säker på att de tydligt ser att jag är fullt upptagen med att vara ful. Så jag har en taktik. Jag tar på mig mina snyggaste, trendigaste plagg, och jag sminkar mig ordentligt. Inte bara lite mascara och läppsyl liksom, utan hela maskineriet. Och verkar min frisör lite överlägsen, då nämner jag att jag arbetar på kontor. Av någon anledning verkar det göra stort intryck på frisörer, något jag tror deras yrkeskår är ensamma om. På det sättet kan jag gå in och ut ur en frisörsalong med stoltheten i behåll. Ja, ytligt sett i alla fall, med tanke på att jag är fullt medveten om min tragiska taktik.

MEN. Jag har hittat en frisörsalong där de är helt underbara. Jag utvecklar små förälskelser i dessa tjejer varje gång jag går dit, för de är så jävla.... rara, tror jag är ordet. Och de vet vad de gör, och de kallpratar inte om inte jag gör det, och medan man väntar på att färgen ska verka så får man Ramlösa Skogshallon. Dit kan jag gå osminkad, med en decimeters utväxt, i mina Crocker från -98, och bara bli ompysslad. Det är så fint att jag nästan blir rörd i ögat. Och ompysslad blev jag alltså igår. Det blev en jävla förändring, men jag tror det blev bra. Och om någon var tveksam angående min sexuella läggning innan, då tror jag att de är desto säkrare nu.

Helst tills de vitnar...

Idag har jag och Amasonen tittat på en lägenhet som vi gillade. Med juste balkong och diskmaskin. Håll tummarna!

Ikväll är det megatotal superextreme makeover hos frisören. Håll tummarna för det med vettja!

Ännu ett varv

Så sitter vi där, hemma hos mig i soffan, en liten grupp tjejer, och snackar och dricker vin. I timmar. Glas efter glas efter glas. Amasonen har med sig sin nya dejt, jag gillar henne. Hon är skarp, snygg, och har världens snällaste ögon. Det är omöjligt att inte dras till henne. Jag ser dem hålla om varandra, och känner inget hugg av svartsjuka. De är fina tillsammans. Och ändå. Och ändå... när alla utom Amasonen har gått hem, och vi står i hallen och ska säga hejdå. Då står vi så nära varandra att vi tvingas gnugga näsor, bara för att göra nåt annat än att kyssas. Och erkänner direkt att vi hade tänkt göra just det, kyssas. Jag vet inte om det är vinet, eller den akuta samhörigheten, den självklara närheten, som uppstått mellan oss på senaste tiden. Jag skulle tippa på att det är fifty fifty. Hon nästan kastar sig ut genom dörren med ett flin, jag garvar och skakar på huvudet. Det får bli som det blir.

Eartha Kitt!

Kvinnan har allt. Min kärlek skall aldrig svalna. Se för er själva:

Mer fylle-sms åt folket!

I natt fick jag sex-sms från Mössan. Jag tror minsann att den prydliga lilla kvinnan var ute och rumlade, och efter en eftermiddag tillsammans då hon flinande kommenterat ett flertal av mina kroppsdelar, drar jag slutsatsen att hon har bestämt sig för att utnyttja min låga moral för att få till stånd en favorit i repris. Oturligt (?) nog var jag själv alldeles för full i kastrullen för att lyssna efter pipande mobiler, utan var fullt upptagen med att sjunga Uppblåsbara Barbara och balansera saker på näsan. Så tokrolig är jag, pling plong. Hade barnsligt roligt, men när jag sen på morgonkvisten snubblade hemåt och med ena ögat läste dessa sms, då var jag ändå tvungen att kalla mig själv för en rad fula saker för att jag hade missat ett sånt förträffligt tillfälle. Om man ska tänka på det rationellt och vuxet så var det kanske lika bra, för det hade kunnat komplicera saker och ting och kanske riva upp gamla sår och helt enkelt göra denna begynnande vänskap omöjlig, men ingen kommer någonsin bli tackad för att man har levt sitt liv med båda fötterna stadigt på mattan. Screw the matta, säger jag. Mer lust och fägring stor. Amen.

Är du clutch?

Det är ju verkligen inte så att det finns för många fack i den lesbiska sfären, så därför gör jag nu (med hjälp av en av mina män) en insats och lämnar in följande bidrag: CLUTCH! Uttalas som butch... ja, fast clutch då. Icke att förväxla med det redan existerande engelska ordet. Det är en sammansättning av classy och butch. Clutch. Låter lite som när man tappar nåt riktigt smaskigt i marken, men det är alltså inte alls det som det handlar om, utan en viss klädstil/livsstil. Som både jag och nämnde man fantiserar om, fastän hans version har snopp. En clutch är prydlig, och något av en dandy. Gillar kritstrecksrandigt, ses gärna med en liten klockkedja dinglande ur västfickan. Min version är av någon anledning mörk, men min mans version är utan tvekan rågblond. Clutchen har välputsade skor, men är inte pedant. Doftar svagt av rakvatten. Ser ut att vara tagen direkt ur en roman av Sarah Waters, förslagsvis Kay i The Nightwatch. En clutch gör gärna klassiskt manliga saker, som att meka med bilar, men alltid med stil. Jag tänker uppkavlade skjortärmar och hängslen hängande från byxlinningen. Brylkräm. Klackringar. Kör alltså helt med en romantisk retrostil à la 40-tal. Jag tänker mig henne något äldre, åldern på min mans version kan möjligtvis vara något yngre. Hen är självklart en gentleman, men eftersom hen är så medveten om sin snygghet är hen också olyckligtvis något av en player. Skryter dock aldrig om sina bravader, och behandlar sina sängkamrater med respekt och ömhet. Är tyvärr inte mycket av flickväns-/pojkvänsmaterial. Karaktärsdrag och kläddetaljer skulle kunna beskrivas i en evighet, men det här är alltså ramen. Jag vill träffa henom.

Vi skippar dramat och går direkt på kaffet.

Jag och Mössan gick idag och tog en fika. Som blev till en långpromenad. Första (officiella) gången vi sågs sen uppbrottet, och det gick över förväntan. Det där med distans, det är liksom magiskt. Helt plötsligt sitter man där mitt emot en människa som man odelat tycker om. All dramatik, alla sårade känslor, all irritation, allt som bortblåst. Kvar finns två människor som bekräftar att anledningen till att de från första början började ses, var att de alltid verkade ha något att prata om. Och det har inte förändats. Vi höll varandra lite i handen, för det är ju så att våra händer på nåt sätt är gjorda för varandra, även när allt annat är historia. Så kommer det nog alltid vara. Jag har tur, jag har en hel hög med ex som jag tycker väldigt mycket om, och som tycker om mig tillbaka. Snygga, skarpa, roliga och fina människor. Mina heterosexuella vänner påpekar alltid det lustiga i att flator alltid ska umgås med sina ex, men jag skulle vilja säga att det egentligen är konstigare att INTE umgås med sina ex. Jag menar, det finns ju en anledning till att man har blivit ihop i första taget, och sen har man ju delat otroligt mycket och ofta väldigt mycket intima och personliga grejer. Om ens partner inte visar sig vara ett monster och man måste gå under jorden, så är det väl inte så konstigt om man vill behålla människan i sitt liv? Om man lyckas komma över den där initiala smärtsamma perioden förstås, och kan komma ut på andra sidan som vänner. Man ska inte ha för bråttom att bli vänner, för förr eller senare står ens ex mitt framför en med tungan nere i någon annans hals och har man då svårt att låta bli att gå fram och sticka fingrarna i ögonen på denna någon, ja... då skulle jag tippa på att man har haft för bråttom. Jag är definitivt inte redo att se Mössan upp över öronen betuttad i någon annan brud än, men ett snällt och stillsamt umgänge, det verkar funka finfint.

This business we call show

Nu är jag alltså officiellt 25. Känns otroligt lika, otroligt vardagligt. Jag orkar ärligt talat inte med att ha någon ångest, ska ju snart fylla 30 så det är ju lika bra att spara det tills dess. Med tanke på bristen på svar på mitt förra inlägg så verkar detta vara nåt som ingen vill ta i med tång, prestationsångesten och åldersnojan och så. Moving on.

Jag var som sagt på premiären av en opera. Jag fick springa bakom kulisserna och hälsa på samtliga i ensemblen, men det hade varit bättre om jag hade fått göra det EFTER föreställningen, för innan så var de ju bara främmande ansikten på främmande dödliga människor (förutom Beata Söderberg då, men jag återkommer till henne), men efter föreställningen så var de ju lite upphöjda till gudar. Eller i alla fall lite övermänskliga. Efter föreställningen var det dags för premiärfest. Och jag känner att jag måste beskriva det i detalj, för att ni verkligen ska förstå min lycka:

Tänk er att ni träder in i en varmt men dunkelt upplyst lokal. Den är tillräckligt liten för att skapa en intim känsla. Inredningen går i oxblodsröd och guld, och golvet är i olika nivåer. Även räckena som skiljer av de olika nivåerna är målade i guld. Tunga draperier i sammet hänger utmed väggarna, och i taket hänger ett flertal äldre kristallkronor. Allt är precis så nergånget att du känner dig lite dekadent när ställer dig vid baren. Du vill röka med munstycke, drapera dig i en vackert broderad rökrock och kupa din hand runt ett smäckert whiskeyglas. Överallt sitter skådespelare, operasångerskor och musiker, uppklädda till tänderna men utan att verka stela. De lutar sig över borden i vilda diskussioner, skratten rungar genom lokalen, någon utför en liten dans för att illustrera något. Folk verkar ha svårt att sitta still, adrenalinet pumpar fortfarande. De tar plats på ett så självklart sätt att jag inte kan annat än förföras. Alla häver i sig vin och ljudvolymen är hög. Den sänks dock något när dirigenten slår sig ned vid det vita pianot och låter sina långa bleka fingrar smeka fram inledningen på en smäktande tango. Vid sin sida har han Beata Söderberg. Beata Söderberg. Den blonda unga cellisten som turnerat rike runt med sin Argentinska tango. Hon är iklädd en petrolfärgad klänning och har två vita blommor i håret. Hade hon stått för sig själv hade hon antagligen sett ut som vilken söt dussinblondin som helst, men med cellon mellan sina knän så förvandlas hon till en passionerad lejontämjare, med stängda ögon och en liderlig min. Vartefter hon spelar blommar två röda fläckar upp på hennes kinder, vilket självklart endast gör henne vackrare. Människorna tystnar, och lyssnar med gillande nickar och leenden. Själv står jag i giftastankar. Till slut är deras lilla konsert över och jag släpps ut ur min trans. Kvällen fortgår, med vin och mat och improviserade sångstycken vid pianot, och dans dans dans tills solen gick upp. Med skorna i handen traskade vi hem genom den sovande sommaridyllen, för trötta för att prata men oförmögna att sluta le.

Så där, det där var kanske det smetigaste jag någonsin har skrivit (och ja, jag gick från niform till duform till jagform). Men det var tvunget. Det var magiskt. Det är något med teatermänniskor som får dem att verka lite mer levande än oss andra. Underbetalda och självupptagna, definitivt, men lite närmare kärnan av det vi kallar livet. Och om något möjligtvis drog ner stämningen under kvällen så var det just det, jag var inte en av dem. Jag kommer aldrig tillhöra den cirkeln, jag har valt något annat. Och det måste jag ju stå för, det är mitt val och mitt liv, och jag tror på att det jag gör är rätt. Men om sanningen ska fram så satt jag på tåget hem med ett litet blött sår i själen, som bultade bitterljuvt medan jag mindes alla dessa galna esteter i deras glamourösa dekadens.

Framtiden, Livet, Karriären. Det där i periferin.

Har hamnat som reserv nummer 6. Varför ska det vara sån konkurens om just det programmet jag vill in på? Jag önskar att det gjorde valet baserat på intervjuer, för jag skulle kunna prata i timmar om varför jag vill läsa just det här, varför jag tror jag är lämplig. Men nej, allt är siffror, opersonliga siffror som blir statistik som blir deprimerande. 573 behöriga sökande. 28 platser. Jag försöker springa av mig frustrationen, och det funkar i korta stunder, när jag flämtande ligger som en svettig och rosafläckig pöl på köksgolvet. Nu måste jag vänta till andra antagningen. Skulle gärna vilja att framtiden var här NU, så man visste hur allt skulle bli. Jag ska precis fylla 25, och mitt liv är luddigare än någonsin. Samtidigt känner jag mig lugnare inför framtiden än jag har gjort på flera år. Personlig mognad? Knappast. Snarare en utvecklad förmåga att blockera stress. Hur många av er där ute känner att ni har fått grepp om era liv? Är det viktigt att få det?